Just återkommen från en resa till Istanbul – fylld inte bara med seminarier och sifferspäckade powerpoint-presentationer utan också med vackra vyer och rik kultur – ser jag med oro hur förhandlingarna mellan Turkiet och EU om ett framtida turkiskt medlemskap har gått i stå. Det finns en uppenbar risk att frågan inte rör sig en millimeter framåt under det svenska ordförandeskapet.
Det vore beklagligt. EU:s ”mjuka makt” har spelat stor roll för att driva på demokratiseringen och öppningen av Turkiet under senare år. Skeptikernas farhågor att det islamistiska AKP skulle driva landet i fundamentalistisk riktning har kommit på skam. Och nu tycks också kurdfrågan vara på väg att lossna.
De argument som Frankrike, Tyskland och Österrike för fram för att stoppa Turkiet är svaga. Påståendet att Turkiet inte tillhör Europa är geografiskt inkorrekt, eftersom landet gränslar Bosporen – med samma argument skulle för övrigt också Frankrike vara diskvalificerat eftersom Frankrike innefattar utomeuropeiska territorier betydligt längre bort, t.ex i Västindien. Argumentet att landet är muslimskt definierar Europa utifrån religionshistoria (till skillnad från Romfördraget och kriterierna i Köpenhamnsöverenskommelsen) och säger till den stora muslimska minoriteten i Europa att de inte är äkta européer.
Nej, skälet till motståndet mot Turkiet ligger nog inte i de argument som öppet framförs i debatten. Det handlar snarare om outsagd oro för att tyngdpunkten i EU ska glida österut – och om att exploatera islamofobi av inrikespolitiska skäl.
Jag hoppas att kampanjen för att stoppa Turkiet misslyckas. Europa kan bidra till stabilitet i Mellanöstern genom att flytta sin östgräns och hjälpa till att lösa kurdfrågan. Europa kan bidra till förbättrade relationer med moderata och progressiva krafter i islam. Europa behöver alternativ till importen av rysk gas via Ukraina. Och de åldrande länderna i dagens EU behöver dessutom den unga arbetskraft som det växande Turkiet kan erbjuda.
Det svenska ordförandeskapet bör därför fortsätta att driva frågan framåt.
2 responses so far ↓
1 Erik L // Sep 8, 2009 at 17:24
Håller med dig i din analys.
Ett kompletterande argument kunde vara att ett turkisk EU medlemskap skulle vara ett trovärdigt sätt att förankra liberal demokrati i Turkiet.
Detta skulle få stora geopolitiska konsekvenser i regionen. Turkiet skulle bli en frontstat för demokrati i mellanöstern och visa på att Islam och demokrati är förenliga.
Detta skulle i sin tur vara ett effektivt medel mot fundamentalismen som hotar regionen.
Konstigt att Frankrike inte inser detta och utnyttjar EU:s mjuka makt.
2 Visar // Nov 10, 2011 at 18:05
Håller inte alls med. Geografiskt ligger c:a 10% inom europa. Frankrikes kolonier (Martinique etc.) håller på att gå mot självstyre och står för mindre än 10% av den franska landsarealen.
Befolkningsmässigt ligger är de snart ikapp Tyskland. Vill vi ha ett land som vägrar erkänna tortyr och folkmord med den tyngsta rösten inom EUs omröstningar?
Ang. religion så är det svårt att se vilken väg Turkiet kommer ta. Erdogan är troende muslim och hans fru bär slöja. Han har öppet talat om att få bort alkoholen och lagstiftat därefter. Antalet uteserveringar har minskat kraftigt sedan han kom till makten. Inte sagt att alkohol är definitionen av frihet, men det visar ändå på något.
Kulturellt finns det väl ingen tvekan om att de ligger närmare mellanöstern. Turkarna kom inte med de europeiska folkvandringarna, utan utvandrade från Mongoliet-regionen. De är just “europeiskt influerade” från grekerna som blev kvar samt kontakten med Europa.
Bara för att Turkiet blivit Carl Bildts nya gullunge behöver man inte tro blint på hans analyser, han har haft fel förut. Jag samarbetar gärna med dem och sluter handelsavtal, men för mig kommer aldrig Turkiet att tillhöra europa.
Mvh, Visar
Leave a Comment