Klas Eklund

Min vän och arbetskamrat Erik Belfrage rycktes bort i Covid 2020. Fem år senare hölls en minnesdag – “Erikdagen” – på Sigtuna Humanistiska Läroverk, där Erik båda hade varit elev och styrelseordförande. Vi var flera som höll korta minnesord. Här är mina:

***

Tack för inbjudan att få vara med i dag och få hylla Erik. Det gör jag gärna. Erik Belfrage och jag var arbetskamrater under flera år på SEB. Under större delen av den tiden var vi rumsgrannar och talades vid så gott som varje dag.

Hur jag hamnade där är en lite märklig historia, där Erik i högsta grad var inblandad. Erik ringde en dag, våren 1994, och frågade om jag ville äta lunch. Vi sågs på Victoria i Kungsan. Men han var inte ensam. Med sig hade han sin chef Peter Wallenberg, den egensinnige Pirre.

Nå, vi hälsade glatt och beställde in maten. Pirre tog Ceasarsallad – med en stor flaska ketchup till, som han frikostigt sprätte ut över salladen och därefter åt med god aptit. Jag sade inget, höll masken och tänkte för mig själv: om det är så här överklassen vill ha det så OK. Låt dem hållas. Erik bara log. Samtidigt som ögonen spanade.

Några veckor senare, då bankens VD Björn Svedberg erbjöd mig jobbet som chefekonom på banken förstod jag att lunchen egentligen hade varit en förtäckt anställningsintervju. Ketchupen var ett test på hur jag skötte mig.

Tydligen hade jag klarat testet. Jag frågade en bekant med känningar i banken om hur jag borde svara Svedberg. Ta jobbet, blev svaret. Men se då till att få rum på direktionsvåningen. Så nära maktens centrum som möjligt…

Jag följde rådet. Fick rum bredvid Erik, på ”Gubbhyllan”, en halvtrappa upp från ”Ettan”, det traditionella ordföranderummet, där Pirre huserade. Erik satt alltså närmast den mäktige, och jag ytterligare bara tre meter bort. Närmare centrum gick det inte att komma.

Erik hade värvats från UD några år tidigare av Peter Wallenberg. Denne hade järnkoll på Belfrages eftersom Eriks far hade varit vd för Wallenbergs ögonsten Atlas i Frankrike och Pirre flitig gäst hos familjen i Paris, med en hel den kuckelurande vid köks- och middagsbordet med pappa och sönerna. När han tog över rodret i sfären behövde PW någon med internationell utblick, kontakter i politiken, och som kunde fungera som bollplank, spanare och troubleshooter. Med andra ord: Erik.

Den unge diplomaten flyttade in på SEB. Snabbt blev han PW:s Consigliere, den som skickades ut när man behövde se in i framtiden, när besök i andra länder skulle planeras, när utländska toppolitiker och diplomater skulle approcheras, när man behövde en förhandlare som förstod att föra sig och charmera – och driva igenom tuffa budskap och ta reda på hur landet egentligen låg.

Erik blev mentor och lite av storebror för mig när jag skulle introduceras i bankens irrgångar – en bror som generöst delade med sig av kunskap och erfarenhet.

Han pilade ständigt ner i halvtrappan till sin ”principal” för långa och många samtal, dit även jag ibland bjöds in. Det var tydligt att de båda var mer än arbetskamrater – de blev nära vänner med fniss och bullrande skratt och nästan symbiotisk förståelse för varandra. Strategiska utblickar över världen blandades med inte helt korrekta skämt. När Pirre drabbades av en svår infarkt under en utlandsresa ordnade Erik genom resolut agerande fram akutvård. Några år senare återgäldade Pirre tjänsten, när Erik fick en likartad infarkt. Med mild överdrift kan man säga att de räddade livet på varandra.

Erik hade en bred portfölj. När han inte flängde runt världen och sålde stridsflygplan försökte han ratta TV4 och hålla Stenbeck stången. Kalendern var mer än full, resorna blev många och långa. När dagens Marcus Wallenberg – Husky kallad – blev ordförande i Internationella Handelskammaren byggde Erik upp ICC:s hållbarhetsarbete. Han ledde Näringslivets Internationella Råd. Och när han gått i pension från banken öppnade han egen låda med det passande namnet Consilio.

Erik Belfrage var en Grandseigneur. Bildad, frankofil, vänsäll, elegant konversatör, full av humor. Hans livsglädje var stark, hans och hustru Annas vänkrets enorm. Det var omöjligt att inte känna sig inkluderad i Eriks och Annas värme, i deras driv efter samvaro, samtal och intellektuell stimulans. Deras hus i Provence blev en vältrafikerad och vacker knutpunkt för släkt och vänner.

När Covid alltför tidigt ryckte bort honom gick en briljant människa ur tiden. En människa att minnas. Jag vet inte mycket om Eriks insatser för Sigtuna. Men att vi är här i dag, fem år efter den där hemska första virusvåren, vittnar om att vi är många som saknar honom och har honom att tacka för mycket. Så tack Erik, och tack Anna.