Klas Eklund

Antalet människor som lever i demokratier minskar, och angreppen på yttrandefriheten tilltar. Mot den bakgrunden organiserades ett symposium om demokrati, rättssamhälle och ekonomi i Riksdagen, den 24 april 2025. Jag var inbjuden att tala, och detta är mitt anförande:

________________________________

Herr talman, vänner.

Det har fallit på min lott att ge en överblick över det lilla nätta området sambanden mellan demokrati, rättssamhälle och ekonomi – på 20 minuter…

Om det vore så enkelt att sambanden vore enkla och tydliga – ”Demokrati är bra för ekonomin. Punkt!” – så hade jag klarat uppgiften med råge och fått tid över. Men nu är det ju inte riktigt så enkelt. Det finns många varianter av demokrati respektive autokrati, och det finns många metoder att mäta ekonomisk utveckling. Sammantaget ett myller av frågor men inga självklara svar. Framför allt är det svårt att kvantifiera. Men det går likväl att urskilja vissa kvalitativa mönster i myllret.

Materiell standard

Låt oss börja med en övergripande bild av den materiella standarden. Om vi går på det krassa måttet real BNP per capita så är några av de högst placerade länderna olje- och gasexporterande nationer som Qatar och Förenade Arabemiraten. Men deras rikedom beror inte på samhällssystemet utan på extremt hög export av fossila bränslen i förhållande till befolkningens storlek. Om vi ser på topplistan i övrigt finner vi att de allra flesta nationer med hög materiell standard är utvecklade västerländska demokrater – så som Norge, USA, Irland, Schweiz, Luxemburg m.fl.  Även några av dem har förvisso hög standard på grund av olje-och gasexport (Norge), några har siffror som blåsts upp av att de är hem för en del internationella företag som sökt jurisdiktioner med låg företagsskatt (Irland) eller för finansiella företag (Luxemburg). Men de flesta är likväl demokratier. Det enda landet med tveksam demokratisk tillhörighet är Singapore, som några skulle karakterisera som en sorts hybrid med autokratiska inslag. Men slutsatsen är likväl att topplistan domineras av demokratiska länder.

Ser vi därnäst på den stora gruppen länder med hygglig levnadsstandard – den globala medelklassen om man så vill – domineras den stort av västliga demokratier (inklusive Japan och Australien). Av de 50 länder i världen som enligt IMF har över 25 000 USD i per capita-inkomst är samtliga utom en handfull västerländska demokratier. ”Handfullen” utgörs av oljestater och några små skatteparadis. Om vi i stället tar de 50 länder med lägst BNP per capita (under 3 000 USD) hittar vi det motsatta förhållandet. Bara en handfull är länder som (med viss möda) kan kallas demokratier, såsom Indien och Bangladesh); de allra flesta är diktaturer eller autokratiskt styrda.

Längst ned i botten på rankningen hittar vi bara auktoritärt styrda länder som Afghanistan, Sydsudan, Burundi och Centralafrikanska Republiken. Där finns inga tveksamheter rörande klassificeringen; där finns inga demokratier alls.

I denna simplistiska mening tycks det således finnas en tydlig korrelation (ännu så länge inte kausalitet) mellan demokrati och materiellt välstånd. Demokratiska länder har i snitt högre BNP per capita än odemokratiska länder.

Demokratiska länder har dessutom i snitt högre ekonomisk tillväxt än autokratiskt styrda nationer.  Föga förvånande – annars skulle de ju inte ha nått en högre standard. Enligt en studie växte demokratiska länder under den långa perioden från 1800 till finanskrisen 2009 i snitt en dryg procentenhet snabbare per år än vad autokratier gjorde. Siffran bör naturligtvis tas med en rejäl nypa salt eftersom ”demokratier” i dagens mening över huvud taget inte existerade i början av mätperioden. Den får snarast ses som en indikation på att ”mer demokratiska” länder generellt har växt snabbare än ”mindre demokratiska”.

Men även autokratiskt styrda ekonomier kan under vissa förhållanden och begränsad tid växa snabbt, framför allt om de startar från låg nivå, kanaliserar sparande till investeringar och under en period förmår ”catch up” genom att importera teknik från ledande nationer. Faktum är att autokratier uppvisar ett betydligt mer ojämnt tillväxtmönster: de kan under perioder växa snabbt, under andra falla ned i djup kris; demokratier tenderar att ha en jämnare utveckling. I snitt ger detta långsiktigt högre tillväxt. Demokratier har ett bättre track record när det gäller att undvika djupa kriser. Det kanske förvånar den som minns alla våra finanskriser och har läst om den djupa depressionen på 1930-talet. Men mindre känt att en lång rad autokratier gått igenom fler och minst lika djupa kriser och depressioner, ofta på grund av misskötsel, svindleri och kleptokrati. I våra dagar kan länder som Zimbabwe, Kuba och Venezuela tjäna som varnande exempel.

Hur speciellt är Kina?

Då undrar ni förstås om inte erfarenheterna från Kina motsäger detta. Jo, i viss mån. Kina har de senaste årtiondena växt klart snabbare än snittet för demokratierna. Nedgången av fattigdom är historiskt snabb och unik. Men Kina är undantaget; inga andra auktoritära regimer (utom några oljestater) har lyckats uppvisa så starka siffror under så lång tid, och aldrig någon lika stor nation. Likväl måste erkännas att exemplet visar att om en auktoritär regim lyckas kraftsamla med investeringar i tillverkningskapacitet, infrastruktur, utbildning och forskning så kan man få till stånd snabb produktionsökning, i synnerhet om man har möjlighet att importera kapital och teknologi.

Det fallna Sovjetunionen kunde också kraftsamla – på ett till synes imponerande sätt under de första femårsplanerna, medan västvärlden befann sig i depression. Men de sovjetiska framstegen kom till ett extremt högt pris i form av mänskligt lidande och uppoffringar. De var också begränsade till ett fåtal sektorer, företrädesvis i den tunga industrin. Kina är däremot framgångsrikt inom många områden, från tung till lätt industri, numera även inom hi-tech – och till skillnad från Sovjet också när det gäller att snabbt lyfta levnadsstandard och privat konsumtion.

Men vi vet inte i dag hur länge den kinesiska modellens framgångar består. Andra, mindre asiatiska ”tigrar” kunde växa snabbt via ambitiös industripolitik under en period då deras demokrati var svagt utvecklad. Men de har alla blivit mer demokratiska i takt med att välståndet stigit.

Vad gäller Kina togs det stora språnget uppåt efter att Deng Xiaoping släppt loss mer marknadskrafter under 1980- och 90-talen. Nu finns dock tecken på att den kinesiska modellen knakar i fogarna; den investeringsdrivna strategin ger allt sämre utväxling vad gäller produktivitet. Tillväxtutsikterna skruvas ned. Och vad gäller BNP per capita ligger Kina enligt IMF faktiskt inte högre än på plats 69, just före Turkmenistan; fortfarande klart under nivån i de demokratiska staterna i Nordamerika, Europa och Asien.

Generellt gäller alltså att den materiella standarden är högre i demokratier än i odemokratiska nationer och att det med få undantag varit svårt för odemokratiska nationer att långsiktigt upprätthålla en god och samtidigt bred tillväxt. Varför? Är det någon slumpmässig korrelation eller finns kausala samband?

Decentraliserad kunskap ger välstånd

Det finns numera gott om forskning som blottlägger kausalitet, dvs att demokrati gynnar ekonomisk utveckling. Dels visas detta i historiska studier, dels genom teoretisk deduktion.

Viktigast är att demokrati – i praktiken kombinerad med marknadsekonomi – har varit överlägset när det gäller att samla, utveckla och sprida kunskap på ett sätt som ger industriell och kommersiell utveckling. I auktoritära system kommenderas ofta information och kunskap från centralt håll, den samlas in, filtreras och styrs för att gynna regimen/diktatorn. Därmed snedvrids den på vägen och resultatet blir på sikt sämre kvalitet i de ekonomiska besluten.  Demokratier förfogar tvärtom över något som skulle kunna kallas kollektiv kunskap, manifesterad på alla nivåer i samhället. Beslut som fattas i grupp där olika argument kunnat brytas mot varandra blir vanligen bättre än beslut tagna av envåldshärskare, i synnerhet sett över tid.

En närbesläktad skillnad mellan demokratier och diktaturer är att demokratier ofta har möjlighet att ta sig ur kriser bättre än diktaturer; detta eftersom det politiska systemet driver fram – belönar! – stöttande ekonomisk politik. Så är inte fallet i diktaturer, som kan fastna i mycket djupa kriser utan politiska mekanismer som förmår lösa upp dem. Ofta förbjuds debatt om krissymptom och recept. Demokratier drabbas följaktligen mer sällan av svält och krig än diktaturer. Över tid summerar detta till högre tillväxt i demokratier.

Här kan det vara på sin plats att bemöta ett vanligt argument för autokrati och ”en stark man” som kan driva ekonomin framåt utan att störas av långsam debatt eller särintressen. Tja, det är sant att demokrati medför debatt mellan olika ståndpunkter – debatt som kan ta tid och ibland frustrera. Autokratier kan vara bra på att tvinga fram ett tvångssparande och kraftsamla kring stora investeringar. Det kan ge perioder av stark tillväxt. Men autokratier är också beroende av härskarens nycker. Ofta visar sig tvångssparandet ha gått till vita elefanter och projekt som inte är långsiktigt hållbara.

På lång sikt brukar besluten bli bättre om olika meningar får brytas mot varandra och sakargumenten testas. I diktaturen brukar bara en sanning godtas; den anses ofelbar, får inte ifrågasättas och kritik straffas. I längden är det ett sämre – mer irrationellt sätt – att ta beslut.

Här är det uppenbart att marknadsekonomin och dess funktionssätt spelar en central och positiv roll. Den österrikiska ekonomen och nobelpristagaren Hayek beskrev prissystemet som en överlägsen informationsgivare. Marknadspriserna avspeglar vad tusentals, ja miljontals, köpare och säljare anser om framtiden: produktionskostnader, råvarutillgångar, konkurrenter, behov och mode.

Det finns förvisso undantag, som när marknaden inte förmår prissätta alla effekter korrekt. Typexempel är miljöförstöring, där det är motiverat att korrigera marknaden, t.ex genom en skatt eller avgift på miljöförstörande produktion, så att miljön blir en del av företagets kostnadskalkyl. När dessa s.k externa effekter rättats till är en resursallokering baserad på marknadsekonomi normalt överlägsen planekonomin med dess centraliserade beslutsfattande, där marknadspriserna inte har någon viktig roll.

Planekonomi ger diktatur

Det där vet vi ju. Den sovjetiska planekonomin förmådde snabbt öka produktionen av bulkvaror som cement och stål. Men den misslyckades att höja medborgarnas välstånd eller driva bred teknisk innovation i den privata konsumtionssektorn. När prissystemet sattes ur spel och (snedvriden) kunskap centraliserades till partiledningen blev resultatet en bristekonomi där medborgarna tvingades köa för dagliga förnödenheter.

I stället för att producera för vinst, fritt inhämta kunskap och tolka marknadspriser enligt eget skön ålades företagen att uppfylla planmål, fastställda uppifrån och baserade på ofullständig information – som dessutom förvanskades på sin väg upp och ned genom det toppstyrda systemet. Om planmålen angavs i antal producerades främst små enheter, om de var uppsatta i ton producerades tunga, som ofta inte gick att använda.  

Klassisk är satirtidningen Krokodils skämtteckning från Chrusjtjovs töväder, då man började luckra upp den misslyckade strikta planeringen. Spikfabrikens arbetare kommer bärande på en enda jättespik under den stolta parollen ”Spikfabrikens mål uppfyllt!”.

Sådana deformerade informationssystem gjorde det omöjligt för den planerade odemokratiska ekonomin att hänga med i teknikutvecklingen. Det är ingen slump att världens planekonomier övergav den centralstyrda modellen och i stället blev marknadsekonomier – med undantag för Kuba och Nordkorea, som väl knappast är ekonomiska föredömen. Kina är ett fascinerande mellanting; en statskapitalism med hård central politisk kontroll men med stora fickor för privat entreprenörskap, som tillåts så länge de inte hotar regimen.

Nu kanske någon protesterar: Han talar ju om planekonomi kontra marknadsekonomi?

Inte om demokrati mot diktatur. Ja, men den distinktionen mellan motsatsparen är i praktiken en felsyn. Man skulle i och för sig teoretiskt kunna föreställa sig en demokratisk planekonomi, där demokratiskt folkvalda bestämmer sig för att upprätta och driva en planerad ekonomi. Men i verkligheten har planekonomi aldrig förenats med demokrati. Tvärtom: ju hårdare inslag av planering desto mer centralstyrning, autokrati och i praktiken diktatur.

Innovationsmaskinen

Det är inte så konstigt. Ett centralt kännetecken för demokrati är ju decentraliserad kunskapsbildning; det gemensamma samtalet där olika opinioner och meningar ställs mot varandra – raka motsatsen till planekonomins dekret uppifrån.

Decentraliseringen ger intellektuell frihet i långt högre grad än planekonomi och diktatur. Och detta är centralt då ekonomier växer och omvandlas. Observera att jag säger omvandlas. Ekonomisk tillväxt är ju inte ”more of the same”. Svenskarnas inkomster har i runda tal femtondubblats sedan industrialiseringen. Men det betyder ju inte att vi äter femton gånger mer sill och potatis eller har femton gånger fler vadmalströjor eller att vi bor kvar i torparstugan men med femton gånger fler getter. De högre inkomsterna betyder i stället att vi bor annorlunda, med centralvärme och WC, äter mer omväxlande, att vi ibland går på restaurang, att vi klär oss i olika utstyrslar beroende på mode och säsong, att vi reser, att vi använder tvättmaskin i stället för bykkar och inte minst att vi kan nyttja ett mycket större utbud av kultur och media – osv osv.

Tillväxt är med andra ord omvandling. Joseph Schumpeter myntade uttrycket ”Skapande förstörelse” för att beskriva den process då nytt – nya produktionsmetoder, nya teknologier, nya moden och behov – tränger undan, ersätter och slår ut det gamla. Den som personifierar omvandlingen är entreprenören – hen som bryter ny mark, börjar använda nya produktionsmetoder, försäljningsmetoder, som kommersialiserar dem. Entreprenören kan vara en uppfinnare, företagare eller byråkrat. Men hen behöver utrymme och möjlighet att experimentera. Och samla in ny kunskap och omvandla den till nya idéer.

Det utrymmet finns sällan i diktaturer. Där inriktas den ekonomiska verksamheten ofta främst på att berika den härskande eliten/klassen/familjen. ”Rent seeking” blir viktigare än entreprenörskap. Det lönar sig mindre att hitta på nya verksamheter än att ställa sig in hos diktatorn.

Den amerikanske ekonomen William Baumol skrev för några år sedan en bok med titeln ”The Innovation Machine” – om hur innovationer drivit omvandling och välstånd under de senaste seklen. Centralt i hans analys är möjligheten att experimentera, testa, pröva nytt – i en omgivning som tillåter detta – och där konkurrensen hela tiden driver på för ny kunskap och nya innovationer. Konkurrensen ger både möjlighet och tvång; den som inte innoverar och förnyar sig går under.

Själv var jag för många år sedan ordförande för en av regeringen tillsatt produktivitetsdelegation. I Schumpeters och Baumols anda drog vi slutsatsen att god produktivitetstillväxt förutsätter vad vi kallade drivkrafter och omvandlingstryck. Drivkrafter att tänka nytt och innovera, omvandlingstryck för att sätta press på företagen. Det säger sig nästan självt att detta är svårt att åstadkomma i en hårt reglerad värld.

Systemskiften ger resultat

Det finns med andra ord gott om skäl varför demokratier i allmänhet uppvisar en bättre ekonomisk utveckling än diktaturer, vad gäller ekonomisk tillväxt och levnadsstandard. Liksom innovationer och teknisk utveckling – vilket ju är vad som driver ekonomiskt välstånd på sikt.

Vi borde därför också förvänta oss att se tydliga ekonomiska effekter av byte av politiskt/ekonomiskt system. Så är också fallet, vilket syns i olika tidsserier och har belagts i en rad forskningsresultat, bl.a från förra årets ekonomipristagare Daron Acemoglu. Övergång från diktatur/autokrati till mer demokrati och marknad ger högre BNP-nivå på sikt. Det hänger samman med att systemet öppnar sig – tillåter entreprenörer att innovera friare, prissystemet kan fungera mer effektivt som information, kunskap tillåts spridas friare. Konkurrensen och omvandlingstrycket skärps. Belöningssystemen blir mer effektiva då de inte längre avspeglar den styrande klickens värderingar eller riktas in på att berika diktatorn och hans hejdukar.

Här finns många exempel. Närmast oss ligger väl murens fall i Östeuropa. En rad diktatoriska planekonomier omvandlades på några få år till marknadsekonomier och mer demokratiska stater. Resultatet blev ett kraftigt lyft av levnadsstandarden. Inte utan våndor och plågor: pyramidspel i Albanien, krig på Balkan, arbetslöshet och emigration på flera håll. Men lik förbannat: en ekonomisk tillväxt långt snabbare än förut, ja i de flesta fall t.o.m snabbare än i Västeuropas gamla demokratier.

Några exempel. Baltikum hade för 30 år sedan en BNP per capita som låg på bara bråkdelen av den svenska. Estlands nivå var för 30 år sedan bara någon tiondel av Sveriges. I fjol var den över 50 procent av vår.  Visst, jämförelsen är skev eftersom Baltikum i början på 1990-talet var nedtryckt av Sovjetunionens kollaps och det är svårt att ange rättvisande siffror för en f.d planekonomi utan fungerande marknadspriser. Men den allmänna bilden är tydlig, för Baltikum såväl som för Polen, Slovakien och flera andra.

Försök att siffersätta en generell tumregel är vanskliga eftersom förutsättningarna varit så olika i olika länder. Men jämförande studier tyder likväl på att övergången från diktatur och planekonomi till demokrati och marknadsekonomi på 20-25 års sikt gav en stegring av BNP per capita med ca 20 procentenheter jämfört med länder som fortsatt vara diktaturer. Här bör dock erkännas att ”kontrollgruppen” är svår att definiera.

Sambandet tycks gälla också i den andra riktningen: När länder faller tillbaka i demokratiskt avseende faller också ofta levnadsstandarden. Ett exempel är Venezuela, som var ett av Sydamerikas rikaste länder, men som under de senaste decennierna fallit handlöst i rankingen. Ett annat är Argentina som var ett av världens rikaste länder innan Peronismens autokrati och korruption medförde ekonomiska haverier.

Vi bör också notera den i fjol nobelbelönade forskningen om kolonisation och folkstyre – återigen Acemoglu, nu tillsammans med Robinson och Johnson: ju bredare demokratiska institutioner som byggdes upp av kolonisatörerna desto större chans till stark ekonomisk utveckling på sikt. Och tvärtom: Ju snävare och mer autokratiska strukturer desto sämre långsiktig utveckling, desto mer korruption och ”rent seeking”. För att ta två övertydliga exempel: Kanada kontra Kung Leopolds Kongo…

Slutsatsen, baserad på en lång rad empiriska studier säger således att systemskiften som går i demokratisk riktning normalt ger högre inkomster, medan en antidemokratisk utveckling drar ned levnadsstandarden.

Demokrati ger högre livskvalitet

Det motsäger inte att autokratier kan kraftsamla kring bestämda, kvantitativa mål. Ofta kan de höja investeringskvoten kraftigt under en period, via tvångssparande. Men är sämre på att ge bred tillväxt – och framför allt att ge livskvalitet. Jag har hittills talat främst om kronor och ören, dollar och cents. Men skillnaden mellan de olika systemen blir ännu tydligare om vi talar om livskvalitet, inte bara pekuniära relationer.

I demokratier är det vanligare att innovationer kommer folkflertalet till del, i stället för att försvinna i korruption. Skälet är naturligtvis att demokrati ger möjlighet till en annan styrning av resurserna och inte minst till ansvarsutkrävande och möjlighet att byta ut den politiska ledningen. Där finns – till skillnad från i diktaturer – en mekanism för att se till att fördela de ekonomiska frukterna bredare och öka inte bara inkomsterna utan också en rad andra välståndsindikatorer. Den viljan – och förmågan att hantera kriser bättre – har också medfört att svält är betydligt mer sällsynt i demokratier än i diktaturer; något som bl.a nobelpristagaren Amartya Sen belyst. Problemet är faktiskt sällan brist på mat i sig; det rör sig oftare om illa fungerande distribution, stängda marknader, korruption och svinn.

Så är folkhälsan klart bättre i demokratier än i diktaturer. Det finns ett mycket tydligt samband: demokrati ger lägre barnadödlighet och högre livslängd. En övergång från autokrati till demokrati minskar barnadödligheten med minst 10 procent – något som i sin tur på sikt också medför högre tillväxt!

Det hänger naturligtvis samman med att demokrati normalt ger högre inkomster och därigenom mer resurser till vård och medicin – men beror också på att demokratier normalt värdesätter folkhälsa mer och därför är villiga att avsätta en högre andel av sina resurser till sjukvård, vaccination, vattenrening och liknande aktiviteter. Demokrati ger också möjlighet att utkräva ansvar av regimer som försummar folkhälsan.

Lägger vi ihop materiell standard och folkhälsa i ett mått får vi HDI, Human Development Index, FN:s mått på utvecklingsnivå. Det ger ännu mer framskjutna placeringar för demokratiska länder än det rena BNP-måttet. Av de tio främsta på listan är sju europeiska välfärdsnationer; bara Singapore och Hong Kong tar sig in på topplistan. Av de nästa tio är det bara UAE som inte är en västerländsk demokrati.

Demokratier har i gemen också en Jämnare levnadsstandard, även om trenden inte är entydig. Det finns många sätt att mäta fördelning av inkomster och förmögenheter. Det vanligaste måttet när det gäller inkomstfördelning är Ginikoefficienten, som anger hur stor andel av inkomsterna som skulle behöva omfördelas för att få en helt jämn fördelning. Mätt på detta sätt är åtta av de tio länder med minst ojämlikhet europeiska. De två återstående platserna tas, kanske förvånande, av UAE och Kirgizistan.

Om vi å andra sidan ser på de tio länder med den mest ojämna inkomstfördelningen är samtliga utvecklingsländer, främst i Afrika, flera med inskränkt demokrati.

Demokratier uppvisar också en högre grad av jämställdhet med fler kvinnor på ledande position i näringsliv och politik. Det ger en större pool att hämta kunskap och beslutsfattare från – vilket på sikt torde ge snabbare produktivitetstillväxt och högre inkomster. Demokratier uppvisar därutöver ofta en klart bättre naturmiljö – om externa effekter rättas till. Visst, vi i de rika demokratiska länderna har våra miljöproblem, men de största miljökatastroferna har skett i diktaturer som struntar i livskvalitet och naturmiljö. Demokrati ger tydligen en högre livskvalitet på flera områden.

Rättssäkerhetens centrala roll

Låt mig innan jag knyter ihop säcken göra en utvikning om rättssäkerhet. Eller, egentligen inte en utvikning utan snarare en betoning av en stark länk mellan samhällsskick och ekonomi – nämligen rättssäkerhet och vad som kallas ”rule of law”. Den spelar en central roll för de generella samband mellan demokrati och ekonomi som jag har beskrivit. Rättssäkerheten är central i demokratin och icke-existerande i diktaturen. Och här finns skarpa och kvantifierbara resultat. En lång rad forskarehar belyst hur det som kallas ”goda institutioner” befordrar standard, innovationer och tillväxt, inte minst genom att förbättra kvaliteten och tillförlitligheten i information och affärsuppgörelser och därigenom minska transaktionskostnaderna i ekonomin.

Med rättssäkerhet menas att lagarna är transparenta, konsekventa, förutsägbara och implementeras opartiskt. I ett sådant samhälle kan företagen och medborgarna utgå från att kontrakt och ingångna avtal går att lita på, tvister löses opartiskt och äganderätten respekteras. I ett sådant samhälle minskar den politiska risken, och företagen kan tänka kommersiellt långsiktigt. Detta till skillnad mot icke-demokratiska samhällen där rättssäkerheten är sämre, korruptionen värre och de politiska riskerna större.

I rättssäkra samhällen ökar riskviljan. Företagen är mer benägna att investera långsiktigt. Konkurrenslagstiftning minskar risken för monopol och missbruk av statlig upphandling. Företagen kan konkurrera på lika villkor, vilket betyder att den bästa segrar oftare än i ett system som favoriserar diktaturens kreatur. Risken att utsättas för politiskt och juridiskt godtycke är lägre. Hård och rättvis konkurrens driver i sin tur produktivitet. Transparens minskar risken för korruption.

Situationen är den motsatta i diktaturer, där rättsväsendet ofta blir ett instrument för regimen att berika sig. Partipolitik och diktatorns nycker styr en stor del av domstolarna. Regler är ofta tyranniska och kräver en omfattande våldsapparat för efterlevnad. Det ger lägre investeringar och svagare tillväxt över tiden. Rule of law ger helt enkelt tillit – på ett helt annat sätt än i diktaturen. Och tillit ger inte bara ekonomisk tillväxt utan utgör också ett socialt kitt som stärker sammanhållning och livskvalitet för den enskilde.

Hurra för Norden!

Vill man ha en god materiell levnadsstandard och hög livskvalitet är det med andra ord bra att födas i en demokrati. Allra bäst tycks det vara att födas i Norden. I alla fall om man ska tro på det statistikurval jag redovisat här – eller på ”Where-to-be-born-index”. Jo, det finns faktiskt ett sådant!

Det är ett försök att rangordna länder utifrån var man helst skulle vilja födas. Det skapades av The Economist och försökte väga ihop ett antal indikatorer som tillsammans skulle ange livskvalitet: hälsa, säkerhet, utbildning, inkomster, miljö m.m. Economist använder inte längre indexet, men det finns en rad avläggare. Man bör dock vara försiktig; det är ju långt från självklart hur de olika parametrarna ska mätas och viktas samman till ett sammanfattande index. Hur väger man t.ex ihop läskunnighet med tillgång till färskvatten?

Med detta sagt är det ändå intressant att se hur en sådan övning faller ut. Använder vi den senaste rankningen från World Population Review finner vi Schweiz i toppen, följt av Australien och de nordiska länderna. Alla länder i toppen utom två – åter igen Singapore och Hong Kong – är högt utvecklade västerländska demokratier.  Än mer slående är ”World Happiness Report”, som mäter upplevd livstillfredsställelse. Den toppas av Finland, följt av Danmark, Island och Sverige. Norge sladdar in på sjunde plats. I botten ligger f.ö den fattiga religiösa diktaturen Afghanistan.

Det här är ju rätt oerhört. De nordiska länderna toppar inte bara objektiva rankningslistor över välfärd i vid mening, de toppar – ännu mer eftertryckligt – listor över var människor själva trivs att bo. Demokrati tycks inte bara ge hög materiell levnadsstandard utan också högre generell välfärd och ännu högre upplevd tillfredsställelse med livet. Skälet är, gissar jag, att demokratiska system som prioriterar generell välfärd ger både materiell trygghet och möjlighet till självförverkligande. Auktoritära system ger däremot rädsla, korruption och otrygghet.

Slutsats

Tillbaka till den fråga jag ställde i början: Relationen mellan demokrati och ekonomi. Vi är nu mogna att besvara den med att demokrati, rule of law och tillit tycks vara framgångsrecept om vi med god ekonomi menar hög ekonomisk standard, uthållig tillväxt och livskvalitet. Och det är ju svårt att inte då utbrista i en liten hyllning till våra nordiska länder. Även om det luktar självberöm. Hegel såg världsandens fullkomnande i sin tids preussiska junkerstat. Och här står jag och ser den i min tids nordiska välfärdsmodell…

Men till skillnad från Hegel har jag excelarken på min sida. Våra nordiska länder placerar sig som vi har sett i topp hur vi än mäter: demokrati, rättssäkerhet, ekonomisk standard, inklusion, trygghet, innovationskraft.

Men inget är för evigt. Demokrati kan hotas. Därför ska vi vara särskilt vaksamma när demokratin urholkas. I dag minskar andelen människor på jorden som bor i vad som kallas ”full demokrati”. Betydligt fler bor i vad som kan kallas ”demokrati med brister” (här återfinns Brasilien, Indien och USA). Och ännu fler lever i auktoritära stater (Kina, Ryssland, Pakistan m.fl); detta enligt Economists ”Democracy Index”. I många länder som kallar sig demokratier sker nu allt skarpare angrepp på självständiga medier, på kunskap, fri forskning, yttrandefrihet. Sådant ger inte bara förlust av rättigheter och försvagad tillit utan – vilket jag hoppas har framgått av den här översikten – på sikt också lägre livskvalitet och inkomster.

En viktig slutsats är att demokratifrågan inte bara är något för kulturella skönandar, om nu någon trodde det – det ligger också i privata medborgares, konsumenters och näringslivets ekonomiska egenintresse att värna demokratin!