Klas Eklund

Eric Ericsonhallen, den 18 februari 2025

Kjell-Olof Feldt blev 93 år. Det är en aktningsvärd ålder; det blev en rik livsgärning. Vi minns förstås finansministern. Men också naturmänniskan. Hundarnas husse. Författaren. Poeten? Vännen.

Det är vanskligt att leta förklaringar till en människas utveckling genom att gå tillbaka till barndomen. Det kan lätt bli lite krystat. Men jag har ändå försökt. Och hittat en del ledtrådar.

Då är vi i Västerbottens havsband, i Holmsund. Det är 1930-tal, depression. Fortfarande fattigt. Men också naturupplevelser som Kjell-Olof återgav i sina memoarer. Svindlande vackra morgnar med rök över fjärden. Rodd i soluppgången. Den glittrande fångsten i nät och strömmingsskötar. Den ensamma friden i fiskarboden ute på revet. Bärplockning. Lek och långa vandringar med hund, i skog och över skär.

Där trodde jag vi skulle finna ursprunget till friluftsmänniskan Kjell-Olof, till de återkommande fjällvandringarna med Birgitta, övernattningarna i tält eller fjällstuga. Men – där högg jag i sten. Birgitta har hårdhänt korrigerat mig. Det var nämligen hon som drog med den motspänstige maken ut på fjället. Första natten i tält kunde Kjell-Olof inte ens sova – livrädd för att någon björn skulle komma och käka upp honom.

Men: Han blev inte uppäten. Det kom ingen björn. Så småningom överkom han björnskräcken och lärde sig älska de öppna vidderna. Det blev många och långa vandringar med Birgitta och olika generationer västgötaspetsar. Så lite rätt kanske jag hade ändå. Och från barndomen har vi förstås också kärleken till hundarna, vi har närheten till havet, den som han senare fick uppleva vid stugan i Ugglarp. Där han kunde släppa ansvaret, andas ut, gå ner i varv.

***

Men de flesta fick aldrig möta den Kjell-Olof Feldt. För dem som såg honom i media eller offentligheten framstod han snarast som barsk, till och med kärv, om än med sardonisk humor. Han visste det och försökte inte göra sig till – och förklarade själv en del av det kärva med just uppväxten. Barndomens norrländska släktingar och grannar var ofta tysta, inbundna. Byn kändes isolerad.

Själv var han blyg som barn, och blev mobbad. Kallades ”Plutten” för att han var frökens kelgris och var kort och spinkig. Han led av ätstörningar. Råkade ofta i slagsmål. Lärde sig boxas för att försvara sig. I den miljön blir det kanske lätt att bygga upp ett slags skalskydd mot omvärlden.

Livschanserna på den tiden var enahanda. Pojkarna kunde börja på sågverket, eller bli småbrukare eller fiskare. Men Kjell-Olofs mamma Irma ville annorlunda. Hennes pojke skulle få utbildning, som den förste i släkten.

Det var också vad han själv ville: att utbilda sig, göra en bildningsresa. Och mamma Irma kämpade och slet och kämpade för det. Skilde sig, flyttade, flyttade igen för att ta ströjobb, gifte om sig; allt för att kunna finansiera sonens utbildning.

Hon lyckades. Det blev ingen storväst. Det blev universitet och lic-examen. Den lyckligaste dagen i hans liv – det var när han tog tåget till Uppsala, för att påbörja den där bildningsresan.

Så där har ni flera av de karaktärsdrag som sedan följde honom livet ut. Kunskapstörst, naturkärlek, kärvhet, hetsigt humör.

***

Under universitetsåren blev han politiskt aktiv. Man kanske skulle tro att med hans proletära bakgrund låg Socialdemokraterna eller Kommunisterna nära till hands. Men nej, kommunist var otänkbart – Sovjet var en diktatur. Och planekonomin var irrationell.

Det här är viktigt. Han ville ha rationalitet. Så det blev (S), utifrån ett högst rationellt resonemang om vilken ideologi som bäst kunde skapa inkomster och rättvisa, vem som bäst kunde förena tillväxt och jämlikhet, plan och marknad. Den rationaliteten höll han fast vid.

Och med den gav han sig in i studentpolitiken. Skribent, redaktör för Libertas och Tiden, där han utmärkte sig som vass debattör. När statsminister Erlander hört honom i en debatt utbrast han glatt ”Han är klok som en pudel!”. Gunnar Sträng anställde honom i finansdepartementet.

The rest is history. Byrådirektör, budgetchef, statssekreterare. Det här var den bästa tiden i hans yrkesliv, mindes han senare. Rekordåren, där Finansen var kontrollrummet i den växande välfärdsstaten. Där de rationella sociala ingenjörerna på budgetavdelningen kunde skruva på rattar och dra i spakar och lotsa den svenska modellen framåt. Där den rationelle ekonomen Feldt satt vid några av de viktigaste spakarna.

Så blev han minister i Palmes första regering. Det medförde eget ansvar – och så småningom fadersuppror. Feldt och några andra yngre i regeringen menade att Sträng började bli gammalmodig. Marginalskatterna var för höga, finanspolitiken alltför kameral. Det blev en sammandrabbning mellan den gamle och hans protegé.

Sträng var både sårad och arg över kritiken. En gång spände han ögonen i Feldt: ”Är du som alla andra, pissar i byxorna så fort du blir lite skraj?”

Men kissade på sig gjorde han förvisso inte. Skraj blev han sällan. Generationsskiftet blev ett faktum. Vid regeringsskiftet 1982 var det självklart att han skulle bli finansminister. Så smiddes ännu en länk i den socialdemokratiska legenden om de starka finansministrarna och partnerskapet med statsministern. Efter Branting/Thorsson, Per Albin/Wigforss, Erlander/Sträng kom nu duon Palme/Feldt.

***

Jag ska inte säga så mycket om finansministertiden. Mer än att påminna om rivstarten. Devalvering, tredje vägen. Men framför allt att återupprätta Finansdepartementet som sammanhållet maktcentrum – det hade ju devalverats, delats upp, tappat makt. Nu skulle det restaureras.

Och så skedde. Vi som arbetade nära honom under den här tiden uppskattade honom för hans enorma bredd och kompetens. Efter sina år i departement och riksdag behärskade han allt – från de svepande dragen till de minsta detaljerna. Han krävde mycket av oss – men backade också upp oss och jobbade minst lika hårt själv. Han gav tillbaka Finansen den ställning departementet en gång haft under Sträng.

Och när vi som hade privilegiet att arbeta där fick frågan ”Vad jobbar du med?” och svarade att vi arbetade på Finansdepartementet så blev reaktionen alltid densamma: ”På finansen? Med Feldt? Oj, det måste vara spännande! Han som är så duktig!” Han gav oss stolthet.

Vi var stolta att få arbeta med den dynamiske, kraftfulle, barske finansministern, han som ville modernisera och förnya. Han ville nå resultat, men nådde som vi vet inte ända fram. Likväl lade han grunden för många av de reformer som skulle komma senare.

Som ni vet tröttnade han till slut, berättade för statsministern att han ville lämna – vilket hotade att utlösa regeringskris och väckte känslor av sorg, till och med svek, hos Ingvar Carlsson.

Jag kan inte sluta tänka på den uppgörelsen. Här är två pojkar från, som det heter, små förhållanden, båda har växt upp utan far. Båda fick synligt stöd från kommunen för sin skolgång, vilket lämnade stigma och bildningstörst hos båda. Nu har de lyfts till den yttersta toppen, de är ledande statsmän i parti och regering. Men kollisionen är oundviklig mellan två ämbeten och två temperament. Rationalitet och plikt. Integritet och lojalitet. Sammanhållning och trötthet. En olöslig konflikt.

Det låter kanske fånigt att säga det, men eftersom jag faktiskt är betydligt äldre nu än vad de var då säger jag det ändå: jag känner stor ömhet för de båda, och för den smärta de upplevde då. Och jag är glad att de kunde respektera varandra även efter kollisionen.

***

Efter finansministertiden blev det inte någon tyst pensionärstillvaro. I stället ett rikt liv med styrelseuppdrag och en rad frispråkiga böcker och artiklar. Den stora boken om striderna bakom kulisserna i kanslihuset väckte rabalder. Självbiografiska verk om barn- och ungdomsår, och tillsammans med Birgitta självutlämnande skildringar av alkoholism, prostatacancer och efterbörden av en stroke. Den kärve ekonomen visade sig vara en självkritisk och bräcklig människa med existentiell ångest kring liv och död och sjukdom. En människa som kunder erkänna att han som politiker visserligen åstadkommit en del men också gjort en hel del fel.

Och det är så jag minns honom. Den stora kärleken till Birgitta, de spänstiga diskussionerna över middagsbordet där inget ämne var tabu. Den fullständigt unika kombinationen av svaghet och styrka. Öppen om sina problem med alkohol, en halv hjärna, impotens och prostatit. Samtidigt skarpt analytisk och vitt beläst, skicklig debattör, snabb i repliken och utrustad med en sardonisk humor. Han var ökänd för sitt heta humör och kunde reta gallfeber på såväl vänner som meningsmotståndare. Sten Andersson kallade honom regeringens Karl-Alfred, efter den hårtslående sjömannen. För egen del ser jag honom snarare som Runebergs Kulneff – han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.

***

Kjell-Olof: Med dig begravs en del av Sveriges moderna historia. Personligen känner jag det som om en del av mig själv begravs. Vi minns dig som en stark och drivande finansminister, enveten i dina försök att domptera och modernisera en motspänstig omvärld. Men framför allt var du en hel människa, som vågade visa dina svaga sidor. Du blir saknad av många.

Sov gott. Frid över ditt minne.