Kjell-Olof Feldt blev 93 år. Det är en aktningsvärd ålder; det blev en rik livsgärning. Vi minns förstås finansministern. Men också naturmänniskan. Hundarnas husse. Författaren. Poeten? Vännen.
Det är vanskligt att leta förklaringar till en människas utveckling genom att gå tillbaka till barndomen. Det kan lätt bli lite krystat. Men jag har ändå försökt. Och hittat en del ledtrådar.
Då är vi i Västerbottens havsband, i Holmsund. Det är 1930-tal, depression. Fortfarande fattigt. Men också naturupplevelser som Kjell-Olof återgav i sina memoarer. Svindlande vackra morgnar med rök över fjärden. Rodd i soluppgången. Den glittrande fångsten i nät och strömmingsskötar. Den ensamma friden i fiskarboden ute på revet. Bärplockning. Lek och långa vandringar med hund, i skog och över skär.
Där trodde jag vi skulle finna ursprunget till friluftsmänniskan Kjell-Olof, till de återkommande fjällvandringarna med Birgitta, övernattningarna i tält eller fjällstuga. Men – där högg jag i sten. Birgitta har hårdhänt korrigerat mig. Det var nämligen hon som drog med den motspänstige maken ut på fjället. Första natten i tält kunde Kjell-Olof inte ens sova – livrädd för att någon björn skulle komma och käka upp honom.
Men: Han blev inte uppäten. Det kom ingen björn. Så småningom överkom han björnskräcken och lärde sig älska de öppna vidderna. Det blev många och långa vandringar med Birgitta och olika generationer västgötaspetsar. Så lite rätt kanske jag hade ändå. Och från barndomen har vi förstås också kärleken till hundarna, vi har närheten till havet, den som han senare fick uppleva vid stugan i Ugglarp. Där han kunde släppa ansvaret, andas ut, gå ner i varv.
***
Men de flesta fick aldrig möta den Kjell-Olof Feldt. För dem som såg honom i media eller offentligheten framstod han snarast som barsk, till och med kärv, om än med sardonisk humor. Han visste det och försökte inte göra sig till – och förklarade själv en del av det kärva med just uppväxten. Barndomens norrländska släktingar och grannar var ofta tysta, inbundna. Byn kändes isolerad.
Själv var han blyg som barn, och blev mobbad. Kallades ”Plutten” för att han var frökens kelgris och var kort och spinkig. Han led av ätstörningar. Råkade ofta i slagsmål. Lärde sig boxas för att försvara sig. I den miljön blir det kanske lätt att bygga upp ett slags skalskydd mot omvärlden.
Livschanserna på den tiden var enahanda. Pojkarna kunde börja på sågverket, eller bli småbrukare eller fiskare. Men Kjell-Olofs mamma Irma ville annorlunda. Hennes pojke skulle få utbildning, som den förste i släkten.
Det var också vad han själv ville: att utbilda sig, göra en bildningsresa. Och mamma Irma kämpade och slet och kämpade för det. Skilde sig, flyttade, flyttade igen för att ta ströjobb, gifte om sig; allt för att kunna finansiera sonens utbildning.
Hon lyckades. Det blev ingen storväst. Det blev universitet och lic-examen. Den lyckligaste dagen i hans liv – det var när han tog tåget till Uppsala, för att påbörja den där bildningsresan.
Så där har ni flera av de karaktärsdrag som sedan följde honom livet ut. Kunskapstörst, naturkärlek, kärvhet, hetsigt humör.
***
Under universitetsåren blev han politiskt aktiv. Man kanske skulle tro att med hans proletära bakgrund låg Socialdemokraterna eller Kommunisterna nära till hands. Men nej, kommunist var otänkbart – Sovjet var en diktatur. Och planekonomin var irrationell.
Det här är viktigt. Han ville ha rationalitet. Så det blev (S), utifrån ett högst rationellt resonemang om vilken ideologi som bäst kunde skapa inkomster och rättvisa, vem som bäst kunde förena tillväxt och jämlikhet, plan och marknad. Den rationaliteten höll han fast vid.
Och med den gav han sig in i studentpolitiken. Skribent, redaktör för Libertas och Tiden, där han utmärkte sig som vass debattör. När statsminister Erlander hört honom i en debatt utbrast han glatt ”Han är klok som en pudel!”. Gunnar Sträng anställde honom i finansdepartementet.
The rest is history. Byrådirektör, budgetchef, statssekreterare. Det här var den bästa tiden i hans yrkesliv, mindes han senare. Rekordåren, där Finansen var kontrollrummet i den växande välfärdsstaten. Där de rationella sociala ingenjörerna på budgetavdelningen kunde skruva på rattar och dra i spakar och lotsa den svenska modellen framåt. Där den rationelle ekonomen Feldt satt vid några av de viktigaste spakarna.
Så blev han minister i Palmes första regering. Det medförde eget ansvar – och så småningom fadersuppror. Feldt och några andra yngre i regeringen menade att Sträng började bli gammalmodig. Marginalskatterna var för höga, finanspolitiken alltför kameral. Det blev en sammandrabbning mellan den gamle och hans protegé.
Sträng var både sårad och arg över kritiken. En gång spände han ögonen i Feldt: ”Är du som alla andra, pissar i byxorna så fort du blir lite skraj?”
Men kissade på sig gjorde han förvisso inte. Skraj blev han sällan. Generationsskiftet blev ett faktum. Vid regeringsskiftet 1982 var det självklart att han skulle bli finansminister. Så smiddes ännu en länk i den socialdemokratiska legenden om de starka finansministrarna och partnerskapet med statsministern. Efter Branting/Thorsson, Per Albin/Wigforss, Erlander/Sträng kom nu duon Palme/Feldt.
***
Jag ska inte säga så mycket om finansministertiden. Mer än att påminna om rivstarten. Devalvering, tredje vägen. Men framför allt att återupprätta Finansdepartementet som sammanhållet maktcentrum – det hade ju devalverats, delats upp, tappat makt. Nu skulle det restaureras.
Och så skedde. Vi som arbetade nära honom under den här tiden uppskattade honom för hans enorma bredd och kompetens. Efter sina år i departement och riksdag behärskade han allt – från de svepande dragen till de minsta detaljerna. Han krävde mycket av oss – men backade också upp oss och jobbade minst lika hårt själv. Han gav tillbaka Finansen den ställning departementet en gång haft under Sträng.
Och när vi som hade privilegiet att arbeta där fick frågan ”Vad jobbar du med?” och svarade att vi arbetade på Finansdepartementet så blev reaktionen alltid densamma: ”På finansen? Med Feldt? Oj, det måste vara spännande! Han som är så duktig!” Han gav oss stolthet.
Vi var stolta att få arbeta med den dynamiske, kraftfulle, barske finansministern, han som ville modernisera och förnya. Han ville nå resultat, men nådde som vi vet inte ända fram. Likväl lade han grunden för många av de reformer som skulle komma senare.
Som ni vet tröttnade han till slut, berättade för statsministern att han ville lämna – vilket hotade att utlösa regeringskris och väckte känslor av sorg, till och med svek, hos Ingvar Carlsson.
Jag kan inte sluta tänka på den uppgörelsen. Här är två pojkar från, som det heter, små förhållanden, båda har växt upp utan far. Båda fick synligt stöd från kommunen för sin skolgång, vilket lämnade stigma och bildningstörst hos båda. Nu har de lyfts till den yttersta toppen, de är ledande statsmän i parti och regering. Men kollisionen är oundviklig mellan två ämbeten och två temperament. Rationalitet och plikt. Integritet och lojalitet. Sammanhållning och trötthet. En olöslig konflikt.
Det låter kanske fånigt att säga det, men eftersom jag faktiskt är betydligt äldre nu än vad de var då säger jag det ändå: jag känner stor ömhet för de båda, och för den smärta de upplevde då. Och jag är glad att de kunde respektera varandra även efter kollisionen.
***
Efter finansministertiden blev det inte någon tyst pensionärstillvaro. I stället ett rikt liv med styrelseuppdrag och en rad frispråkiga böcker och artiklar. Den stora boken om striderna bakom kulisserna i kanslihuset väckte rabalder. Självbiografiska verk om barn- och ungdomsår, och tillsammans med Birgitta självutlämnande skildringar av alkoholism, prostatacancer och efterbörden av en stroke. Den kärve ekonomen visade sig vara en självkritisk och bräcklig människa med existentiell ångest kring liv och död och sjukdom. En människa som kunder erkänna att han som politiker visserligen åstadkommit en del men också gjort en hel del fel.
Och det är så jag minns honom. Den stora kärleken till Birgitta, de spänstiga diskussionerna över middagsbordet där inget ämne var tabu. Den fullständigt unika kombinationen av svaghet och styrka. Öppen om sina problem med alkohol, en halv hjärna, impotens och prostatit. Samtidigt skarpt analytisk och vitt beläst, skicklig debattör, snabb i repliken och utrustad med en sardonisk humor. Han var ökänd för sitt heta humör och kunde reta gallfeber på såväl vänner som meningsmotståndare. Sten Andersson kallade honom regeringens Karl-Alfred, efter den hårtslående sjömannen. För egen del ser jag honom snarare som Runebergs Kulneff – han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.
***
Kjell-Olof: Med dig begravs en del av Sveriges moderna historia. Personligen känner jag det som om en del av mig själv begravs. Vi minns dig som en stark och drivande finansminister, enveten i dina försök att domptera och modernisera en motspänstig omvärld. Men framför allt var du en hel människa, som vågade visa dina svaga sidor. Du blir saknad av många.
I januari 2025 avled min gamle chef, vän och mentor Kjell-Olof Feldt. Han spelade en viktig roll, inte bara för mig personligen utan för Sverige. Han strävade efter modernisering av landet och socialdemokratin, nådde inte ända fram men banade väg för den förnyelse som kom efter honom. Hans gärning har blivit bestående.
Samtalar i podden “Starta pressarna” med Daniel Suhonen, Elisabeth Lindberg och Max Jerneck. Ämne: jag. Jo, faktiskt. Samtalet handlar om mina erfarenheter från ett långt liv i den ekonomiska politiken, erfarenheterna från “kanslihushögern” och om min lärobok i ekonomi. Långt samtal – en och en halv timme – men förhoppningsvis intressant för politiska nördar.
Förra veckan skrev jag en debattartikel i DI om riskerna med att – såsom Trump och Kennedy föreslagit – först avreglera och sedan släppa in Bitcoin i finrummet och eventuellt göra den till en del av USAs valutareserv. Länk till artikeln finns i förra inlägget nedan.
Det föranledde en del upphetsning bland bitcoinanhängare – “tumult” som en representant för en bitcoinbörs utryckte det. Många, varav de allra flesta med egna bitcoininnehav och -intressen, hävdade att jag är gammal, teknikfientlig och rent ut sagt lite korkad. Därför här en ny artikel i DI, för att ännu tydligare förklara riskerna med en avreglerad bitcoindel i valutareserven.
Skriver på DI Debatt om riskerna med de förslag som lagts fram av Trump och Kennedy om att avreglera bitcoin och kanske t.o.m ge den ställning som en del av den amerikanska valutareserven. November 2024
Inför president- och kongressvalen i USA går republikanerna i USA till val på ett ekonomisk program som innefattar protektionism, höjda minimilöner, sänkta skatter, skärpt migrationspolitik med mera. Sannolikt skulle det ge högre inflation och högre räntor – och starkare dollar. Men Trump säger explicit att han vill ha en svagare dollar. Hur går det ihop? Och vad betyder det för Sverige? Ett försök att svara på de frågorna i DN Debatt, juli 2024.
Efter fyra år av pandemi, krig, inflationschock och åtstramning är det dags för nystart av Sverige. Störningarna från pandemin har sjunkit undan, inflationen har fallit tillbaka. I en artikel på DN Debatt skriver jag att den ekonomiska politiken bör proklamera seger i inflationskampen och i stället ta itu med eftersatta investeringar för framtiden. Flera av de råd som Omstartskommissionen presenterade under pandemin gäller fortfarande. Nu kan de förverkligas.
Ett försök att i Svenska Dagbladet bena upp analysen kring det finanspolitiska ramverket. Slutsats: Ja, vi bör höja “skuldankaret”. Ja, det betyder att Sverige kan låna mer till investeringar. Men vi bör definiera exakt vad som kan lånefinansieras och hur politiken kan avhållas från att låna för mycket till allt möjligt. Och själva begreppet “underskottsmål” leder tanken fel eftersom det inte är ett mål i sig att låna mer.
I mitt nya jobb (sedan januari 2024) som chefsstrateg på Dahlgren Capital kommer jag att syssla en hel del med teknikutveckling, eftersom vi investerar i techbolag. Många är rädda för AI. Själv ser jag risker med deepfakes och cybersäkerhet. Men jag är inte rädd för ökad arbetslöshet. Tvärtom kan AI hjälpa oss att mildra bristen på arbetskraft. Men då krävs bättre politik för kompetensutveckling, arbetsmarknad och en modernisering av skattesystemet. Om detta skriver jag i en debattartikel i Dagens Industri, januari 2024.
När penningpolitiken diskuteras bör vi rikta blicken mot framtiden: hur hög väntas inflationen bli om något år, och hur bör styrräntan sättas i dag för att påverka framtiden. Detta eftersom penningpolitiken verkar med fördröjning. Men nuförtiden diskuteras i stället ofta dagens inflation: Eftersom inflationen är hög nu måste vi höja räntan nu. Eller än värre: eftersom dagens inflationssiffror trycks upp av fjolårets prishöjningar måste vi höja räntan nu. Om detta har jag skrivit en debattartikel i Dagens industri.
En artikel på DN Debatt, om att kvartsseklet av globalisering och liberalisering kanske var ett historiskt undantag. Nu svänger pendeln i allt fler länder mot en starkare stat, protektionism och industripolitik. Och ekonomerna ifrågasätter alltmer grunderna i teorin om den effektiva marknaden.
Ny bok, skriven tillsammans med Shoka Åhrman, om hur privatekonomi och samhällsekonomi hänger ihop – och med råd och tips om hur du ska bygga buffertar, investera, förhandla mm mm genom livets olika skeden.
Än en gång en artikel på DN Debatt om att centralbankers fixering på inflationsmålet på bekostnad av finansiell stabilitet leder till stora samhällsekonomiska kostnader. Försök att med minusränta hålla uppe inflationen leder till alltför hög skuldsättning och alltför stort risktagande – och när räntorna till slut måste höjas följer krascher både för bostadsägare och flera banker. I Sverige bör Riksbanken och Finansinspektionen samarbeta bättre – eventuellt slås ihop – och i USA bör reglerna för fr.a små och medelstora banker skärpas.
“På lång sikt är nästan ingenting lika viktigt som produktiviteten”, skrev en gång Paul Krugman. Produktivitetens utveckling är vad som avgör realinkomsterna och till dels också konkurrenskraften. Men dete var länge sedan produktiviteten stod i fokus för den ekonomiska politiken, något som en gammal produktivitetsutredare tycker är lite ledsamt. Roligt därför att industrifacken tillsatt en Produktivitetskommission. I en debattartikel i Svenska Dagbladet, april 2022, skriver Daniel Lind och jag om varför det arbetet är så centralt.
Jag skriver på DN Debatt om hur de båda ekonomiska ramverken (inflationsmål och överskottsmål) inte längre fungerar. Den extremt expansiva penningpolitiken skapar obalanser och risker på tillgångsmarknaderna samtidigt som den skapar en sorts planerad ekonomi mitt i hjärtat av marknadsekonomin. Vad gäller finanspolitiken var det rätt att minska statsskulden då skulden var hög, kreditvärdigheten låg och räntorna höga. Men i dag är skulden låg, kreditvärdigheten hög och realräntan negativ! Det ger möjlighet att Slåsa in kostnaderna för långsiktiga investeringar. Sverige har glidit in i en situation som inte önskats av någon och där en irrationell politik riskerar att skada vårt land. Det är dags att göra om ramverken! DN Debatt, januari 2022
Nya numret av Ekonomisk debatt – de svenska nationalekonomernas tidskrift – ägnas nästan helt åt det förslag till skattereform jag lämnade till ESO i fjol. Förutom en sammanfattning av rapporten från undertecknad publiceras flera recensioner av kompetenta svenska ekonomer. Både ris och ros utdelas. Mycket läsvärt för den som vill sätta sig in i hur komplicerat skattesystemet är. Och själv är jag enormt smickrad över att rapporten får så stor uppmärksamhet av så duktiga opponenter.
År 2020 är slut, år 2021 tar sin början. Uppgiften är att rulla ut vaccin, besegra pandemin – och starta om Sverige. Flera viktiga områden pockar på långsiktiga reformer och strategiskt omtänkande. Det gäller skatter, EU-politiken, elektrifieringen, utbildning och arbetsmarknad, digitalisering – med mera. Här en artikel på DN Debatt nyårsafton 2020 som försöker summera kraven på politiken inför 2021.
Under ett års tid har jag slitit med en större rapport om skattereform. Den beställdes av ESO – expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Finansdepartementets “think tank”. Nu har den publicerats – 250 sidor, om varför vi bör se på skattesystemet som en helhet. Allt hänger ihop – inkomstskatt, bolagsskatt, avdrag och undantag, fastighetsskatt och moms. Och vi är inte enbart villaägare, endast bilägare, bara förvärvsarbetande eller pensionärer, föräldrar eller sparare; vi är allt på en och samma gång. Jag hoppas därför att media och intressegrupper orkar lyfta sig i håret och betrakta skattesystemet som en helhet. Och att min rapport kan fungera som inspel till en större skattereform.
I dag den 17 augusti 2020 presenterar Omstartskommissionen sin rapport. En nätt pjäs på 300 sidor, kommer att läggas in i sin helhet på Stockholms Handelskammaren hemsida. Men en sneak preview kan man få på DI Debatt i dag. Vi skriver om behovet av långsiktiga reformer för att bygga Sverige starkt igen efter pandemin.
