Klas Eklund

Blog and web site of economist, teacher and author Klas Eklund

Klas Eklund header image 2

Dags för reformer i Kuba

April 1st, 2011 · 6 Comments

Tillbaka från tio dagar i Kuba är jag full av starka och motstridiga känslor. Å ena sidan ett land som sprakar av färgstark historia och levande kulturarv, med vacker natur, stolta och verbala människor, världens bästa skolor och sjukvård i förhållande till inkomstnivån – å andra sidan en ekonomi i totalt förfall, med en icke-fungerande infrastruktur, städer i ruiner och djupa klassklyftor i spåren av suget efter hårdvaluta. Tänk att ett land med sådan potential blivit så kapitalt ruinerat!

Grunden till förfallet är planekonomin. Några år efter revolutionen 1959 gled Kuba in under Sovjetunionens paraply. Skälet var externt tryck från såväl USA (den misslyckade invasionen vid Grisbukten, handelsembargot) som Sovjetunionen (ryssarna erbjöd subventionerad olja i utbyte mot kubanskt socker) – men också Fidel Castros eget vägval att förbjuda småföretagande; i ett bejublat tal anklagade han korvgubbarna (sic!) för att vara kontrarevolutionärer och stängde effektivt ned det privata näringslivet.

Effekterna blev förskräckliga. Kuba blev en ekonomisk vasall till Sovjetunionen, en sockerexporterande monokultur helt beroende av billig oljeimport. När Sovjet kollapsade, kollapsade också Kuba. Hård åtstramning följde, periodvis uppstod problem med proteinbrist och undernäring – 30 år efter revolutionen…

En synlig effekt av planekonomin är det fysiska förfallet. Havanna kallas i turistböckerna en ”bedagad skönhet”. Det stämmer inte. Staden har förvisso varit skön, och vid de främsta turistattraktionerna har fasaderna putsats. Men resten av staden är inte bara bedagad – den är en förfallen ruinstad, som vore den utsatt bombraider. Och i de mindre städerna är det etter värre.

Skälet är att staten äger all mark och alla fastigheter; bara ett fåtal hushåll ”äger” sin lägenhet – om familjen har bott i samma lägenhet över 30 år kan besittningsrätten ärvas. Men ingen betalar hyra; bostaden är ingen handelsvara, bevars. Resultatet är att ingen har ekonomiska drivkrafter att underhålla fastigheterna eller bygga nytt. Boendestandarden är därför nästan ofattbart usel. Undantaget är tobaksbönderna i nordväst. Deras yrkesskicklighet är så avgörande för cigarrexporten att staten faktiskt tillåter dem att äga sina gårdar; där är boendestandarden således betydligt högre än i resten av landet.

I dag står Kuba i ett nytt beroendeförhållande, om än inte lika ojämlikt som under Sovjettiden. Nu importerar man subventionerad olja från Chavez’ Venezuela, i utbyte mot export av läkartjänster. Ett annat beroende är hårdvalutainflödet från turisterna – turismen har efterträtt sockret som den största exportnäringen.

Dagens stora klyfta i det kubanska samhället går mellan dem med tillgång till konvertibel valuta och dem som inte har det. Löner sätts i icke-konvertibla pesos och är bisarrt låga, i praktiken omöjliga att klara sig på. Jakten är därför intensiv på konvertibla pesos, som är 25 gånger så dyra. I praktiken är en konvertibel peso lika med en amerikansk dollar, vilket betyder att Kuba bakvägen blivit en dollarekonomi, med en eftersträvansvärd dollar jämsides med en värdelös inhemsk valuta som ingen vill ha.

Hårdvalutan kommer in i landet via turismen. Turisterna får bara använda konvertibel valuta, betalar höga priser (satta för att mjölka valutasvinen på så mycket som möjligt) och förväntas vara generösa med dricks. Inkomsterna från turisterna sipprar sedan ut i resten av ekonomin.

Effekterna blir förskräckliga – både ekonomiskt och moraliskt. Lärare och läkare kan flerdubbla sina löner om de blir bartendrar eller städerskor på turisthotellen och får dricks i hårdvaluta i stället för lön i pesos. Gatubilden förvrids av horder av försäljare, tiggare, bondfångare och prostituerade, som försöker sälja sina tjänster till turisterna. Systemet är ineffektivt och osunt; dessutom alstrar det vrede och avund från dem som inte får del av turisternas valutaflöde.

Kuba måste därför reformeras. Fidel Castro har varit ett hinder. Men nu är den högste ledaren åldrig och sjuk. Fortfarande citeras han dock flitigt, och bilder på Che finns överallt; inga beslut tas utan att övliga referenser görs till 1959. Det är som om vi i Sverige alltid måste citera Tage Erlander och Gunnar Sträng och hänvisa till deras arv inför varje nytt beslut.

Fidels yngre bror Raul leder numera enpartistaten och armén. Raul är lite mer pragmatisk än Fidel i ekonomiska frågor och har sammankallat en partikongress nu i april. Till denna har en rad reformförslag lagts fram. ”Kuba kan inte vara det enda land i världen där man konsumerar utan att producera”, har Raul slagit fast. Därför förutskickas nu massuppsägningar från offentlig sektor, samtidigt som det ska bli lättare att starta egna småföretag.

Huruvida det räcker återstår att se. Risken är betydande att de små öppningarna för entreprenörer inte räcker för att suga upp alla de 500 000 som ska sparkas från den stora offentliga sektorn. De sektorer som öppnas för företagande är medvetet valda för att inte påverka makten eller balansen i ekonomin. The Economist raljerade nyligen över att blott sådana jobb som clowner och paraplyförsäljare skulle tillåtas öppnas för privat konkurrens.

Även om det skulle gå bättre än man kan befara, återstår det enorma problemet hur upprustningen och ombyggnaden av förfallen infrastruktur och förött bostadskapital ska finansieras, i ett land där inkomsterna är så extremt låga och konsumtionen redan så tillbakatryckt.

Jag förmår inte spå vad som sker den dag bröderna Castro försvunnit från scenen. En möjlighet är naturligtvis att Rauls armékamrater försöker göra som i Kina – släppa loss privata investeringar och kapitalimport men bevara enpartistaten. Det är i alla fall vad Kina argumenterar för – i hopp om att kanske få tillbaka en del av de pengar (runt sex miljarder dollar) de lånat ut. Att gå den kinesiska vägen är dock svårare i Kuba, eftersom partiet inte har samma grepp om tänkandet som KKP hade då Deng Xiaoping inledde reformarbetet. För egen del tror jag att partiets makt efter hand vittrar ned.

Oavsett vilket, önskar jag kubanerna lycka till med att reformera sitt land. Jag är förskräckt över förfallet och fattigdomen, men också hoppfull över möjligheterna. Turismen har enorm potential, och med större reformiver och fler öppnade sektorer borde privat företagsamhet kunna expandera snabbt. Dessutom finns – på gott och ont – exilkubaner som kan tänka sig att satsa resurser på att bygga ett nytt Kuba när väl Castrobröderna är borta. Kuba är fantastiskt, och det kubanska folket förtjänar bättre än att sitta fast i politiskt kommenderad fattigdom.

Tags: Ekonomi · Klas Eklund · Kuba · Uncategorized

6 responses so far ↓

  • 1 Rikard // Apr 7, 2011 at 10:07

    Väldigt intressant & upplysande. De är en intressant tid framöver och se vilken väg Kuba kan tänkas ta.

  • 2 Freddy // Apr 18, 2011 at 11:47

    Vi får innerligt hoppas att de inte tar efter den kinesiska vägen med katastrofalt resultat för Kubas fina miljö, särskilt som den vägen ändå snart är stängd pga att fossilbränslena nu sinar globalt. Och så får vi förstås hoppas att de inte följer USAs avgrundsväg mot ett marknadssamhälle som kollapsar i ojämlikhet och korruption och där kapitalstarka särintressen nu helt styr agendan.

  • 3 Kuba – den förstelnade revolutionen at Jonas Sjöstedt // Apr 20, 2011 at 13:16

    […] läs mer i Aftonbladet, Sydsvenskan, ekot, Kildén och Åsman samt Klas Eklund. […]

  • 4 janne // Jun 30, 2011 at 08:17

    “världens bästa skolor och sjukvård i förhållande till inkomstnivån”
    Hur vet du det? Har du koll på skolor och sjukvård i hela världen?

  • 5 Klas // Jun 30, 2011 at 17:38

    Nej Janne, självklart har inte jag personligen sådan koll. Men andra har. Det finns drösar av utbildningsrankningar, hälsorankningar, läskunnighetslistor, barandödlighetslistor, statistike övermedellivslängd etc etc. Att påstå att Kuba ligger högt på dessa i förhållande till sin BNP per capita (som f.ö överskattas gravt i internationella jämförelser; sannnolikt tar den förstor hänsyn till den konvertibla pesons kurs) är inte alls kontroversiellt. Tvärtom.

  • 6 AugustTW // Oct 10, 2011 at 02:37

    Ett år gammalt inlägg om Kubas reformer som jag tror kan intressera:

    http://augusttorngrenwartin.blogspot.com/2010/08/kuba-och-mondragon.html

    Mvh
    August TW

Leave a Comment