Klas Eklund

Blog and web site of economist, teacher and author Klas Eklund

Klas Eklund header image 2

Statsministerlådan och Palmeboken på väg ut

May 16th, 2010 · 7 Comments

Denna vecka ger Albert Bonniers förlag ut boxen ”Sveriges statsministrar under 100 år”. 22 volymer om 22 män, skrivna av 21 författare (Anders Isaksson avled under projektets gång, varför Per T Ohlsson skrivit två volymer). Snyggt förpackade i en låda med riksvapnet. Och jag har skrivit boken om Palme!

 

Mitt engagemang i produktionen har sitt ursprung i att jag stötte på Björn Elmbrant (som skrivit boken om Reinfeldt) på en debatt om klimatfrågan mot slutet av 2008. Han berättade om projektet och att det saknades en författare till Palme. Jag skyndade mig att ta kontakt med Abbe Bonnier och hårdlanserade mig själv – och fick uppdraget.

 

Skälet till att jag ville få chansen att skriva om Olof Palme är uppenbart. Han var en enormt spännande person. Sin tids dominerande politiker, karismatisk, lysande retoriker – men också en praktisk grovarbetare inom rader av politikområdet. Oerhört kontroversiell, älskad av sina egna, hatad av många motståndare. Och det olösta mordet på honom blev ett trauma som länge skuggade hans politiska gärning.

 

Nu har det snart gått ett kvartssekel sedan hans död – tillräckligt lång tid för att hans politik ska kunna värderas i historiens ljus. Nya biografier börjar komma; Kjell Östbergs i två volymer, Henrik Berggren i höst. Men jag tyckte att jag borde kunna bidra i ett något mindre format, inte minst för att jag faktiskt kände Palme, och under de sista åren arbetade nära honom i statsrådsberedningen; jag var faktiskt den siste av medarbetarna som vinkade Hej då och trevlig helg till honom, när han gick från jobbet den där fredagskvällen.

 

Resultatet blev en bok som skrev sig själv. En bok som var rolig att skriva. En bok som andas stark empati för Palme som person, men som samtidigt är retrospektivt kritisk mot mycket av den politik han bedrev.

 

Grundtesen i min analys är att Palme gjorde sin karriär och formade sin världsbild under 1950- och 60-talens uppgång och tilltagande vänstervind. Men han hade otur. Just när han griper ordförandeklubban och blir statsminister vänder den långa vågen nedåt. 1970-talet blir en lång och plågsam strid mot ekonomiska kriser vilkas styrka han hela tiden underskattar. När Palme under den första regeringsperioden (1969-76) fortsätter att driva 60-talets vänsterpolitik vidare – löntagarfonder, överbryggningspolitik, arbetsmarknadsregleringar – fungerar denna i de hårdare tiderna allt sämre. Han tvingas backa. Val förloras. Under den andra regeringsperioden, från 1982, har han tillsammans med Feldt och Carlsson anpassat politiken bättre till de nya tiderna – men då drar han i stället på sig partivänsterns vrede. ”Rosornas krig” bryter ut.

 

Men: Jag ska inte skriva boken på nytt, här på hemsidan. I stället hoppas jag att många skaffar och läser hela boxen. Tillsammans målar biografierna en bred fresk över 1900-talets svenska politik. Och säkert kommer mången läsare att omvärdera sin syn på flera av de porträtterade, när de så här tydligt ställs bredvid varandra.

 

Tags: Albert Bonniers förlag · Klas Eklund · Olof Palme · Statsministrar · Uncategorized

7 responses so far ↓

  • 1 Leif Widén // May 19, 2010 at 01:45

    Det skall bli intressant att läsa boken! Men jag måste invända mot en sak i Klas´ presentation. Olof Palmes stöd för de s k löntagarfonderna var inte fel därför att tiderna hade förändrats på 70-talet. De s k löntagarfonderna var fel i vilken tidsepok som helst.
    Det kan inte vara en bra uppgift för ett mångfaldigt samhälle som Sverige att stifta lagar som överför makten i landets näringsliv till en part, facket. Palme gav inte explicit stöd till Meidner men om han hade haft den fantastiska förmåga som många påstår skulle han ha strejkat. Vilket han icke gjorde.

  • 2 Klas // May 19, 2010 at 17:30

    Leif,
    frågan är mycket mer komplicerad än så. Jag skriver inte att fonderna skulle fungerat i en annnan tid. Jag skriver att vänsterpolitiken (där de var ett element) fungerade sämre, och i boken framgår att det fanns många och randiga skäl till detta.
    Palmes egen position var svår, klämd som han var mellan entusiaster i LO och motstånd i näringslivet. Själv var han “funktionssocialist” och såg lagstiftning och offentlig sektor som motvikt till det privata näringslivet som vägen framåt – inte ägandet. Därför var Meidners förslag egentligen främmande för honom. Men på grund av en rad olika samverkande faktorer och politiska felgrepp (int minst dålig kommunikation mellan partiledning och LO-ledning) blev han sittande med fondfrågan i knät.
    Det är svårt att avhandla hela detta omfattande problemkomplex i en kort nätkommentar – men jag hoppas naturligtvis att du läser boken, där jag breder ut mig om fonderna över många sidor.

  • 3 Leif Widén // Jun 12, 2010 at 21:31

    Ovanligt luddigt svar från dig, Klas. Meidners förslag var “egentligen främmande” för Olof Palme. Det borde ha varit katastrofalt för honom, om han var en vän av den “svenska modellen” av samförstånd och förhandling.
    Han blev “sittande med fondfrågan i knät”, visst, men om han hade varit en så stor ledare av arbetarrörelsen som det sagts, skulle den inte ha varit kvar i hans knä.
    Danmarks ambassadör i Stockholm läste LO:s förslag och kommenterade att Sverige nu kunde bli det första land i världen att övergå till socialism utan föregående revolution.
    Med ett sådant projekt från LO i knät borde nog Olof Palme ha gjort något annat än att lansera den löjliga striden om det var fråga om Steget eller Steg Ett.

  • 4 Klas // Jun 14, 2010 at 16:14

    Leif, du driver din egen politiska kampanj mot Palme utan att egentligen bry dig om vad jag skriver. I boken framgår varför löntagarfonderna var “främmande” för en person som i grunden var funktionssocialist och som därför inte såg ägandet som avgörande. I boken framgår också tydligt varför jag anser Palmes – och partiledningens – hantering av fondfrågan vara ett misslyckande.

  • 5 Statsministerboxen storslagen folkbildningsinsats | Ocensurerat // Jun 18, 2010 at 13:50

    […] Nyheter i Folkbildningsinsats, Expressen i Ett svenskt minne värt att skaffa, Klas Eklund i När jag arbetade med Palme, UNT i De flesta är glömda, Sydsvenskan i Inte de klarast lysande stjärnorna, Trelleborgs […]

  • 6 Leif Widén // Jul 30, 2010 at 20:04

    Försvarar du Olof Palme med att han var “funktionssocialist och därför inte såg ägandet som avgörande”? Accepterade han alltså att facket skulle bli den dominerande makten över svenskt näringsliv, via de fackliga fonderna?
    Nej, Klas, jag tror att han inte vågade ta strid mot arbetarrörelsens fackliga gren, utan valde att syssla med andra saker i stället.
    PS. Jag har aldrig drivit någon “egen politisk kampanj mot Palme”, däremot mot de fackliga fonderna som skulle få taxera ut pengar från näringslivet för att sedan bli ensam maktfaktor där.

  • 7 Leif Widén // Mar 11, 2011 at 00:14

    Intervju med Olof Palme 1981-02-02 i radioprogrammet Jobbet:
    “Har du varit skrämd av att löntagarfondsfrågan rör vid själva livsnerven i kapitalismen, ägandet?”
    “Nej, varför skulle jag vara skrämd av det? Det är väl bra, det.”

Leave a Comment