Diskussionen (som börjar efter 8.59 in i programmet och nås via länken här) är principiellt intressant eftersom den inte bara handlar om räntenivå och inflation. Jag reser frågan om hur olika mål för den ekonomiska politiken bör samsas, vilka instrument som bör användas när och av vem. Min grundinställning är att räntan normalt är ett trubbigt instrument för finansiell stabilitet och att skuldsättning därför främst bör tacklas med andra verktyg, som går mer direkt på problemet.

Ett nyhetstelegram och motivering finns på här på Rapidus.

PS Gårdshunden Margot, på bild i Sydsvenskan, har nominerat mig till Årets Husse! Det är ännu finare…

1. Inflationen spås av alla prognosmakare ligga klart under målet 2 procent under överskådlig tid. Konjunkturinstitutet prognosticerar t.o.m en inflation under målet ända till 2017, trots att institutet räknar med två räntesänkningar i höst.
2. Inflationen är mål nummer 1 för Riksbanken; men man har också ett sekundärt mål, nämligen att stötta produktion och sysselsättning, om inte detta går emot inflationsmålet. Så är inte fallet, tvärtom. Arbetslösheten spås ligga långt över det som ekonomerna kallar jämviktsarbetslöshet och den förutspådda tillväxttakten ligger klart under den potentiella. Även detta talar för sänkt ränta.
3. Man skulle kunna tänka sig att under särskilda omständigheter ändå låta bli att sänka, om Sverige vore på väg att bygga upp svåra finansiella obalanser som kräver en tillfälligt högre ränta för att undvika en större krasch längre fram. Men så är inte fallet. Kreditexpansionen avtar och fastighetsmarknaden håller på att svalna.
4. Kronan är stark och bidrar både till låg inflation och svagare tillväxt. Den utgör därmed inte heller något argument för att hålla uppe räntan, på tvärs mot vad inflationsmålet kräver.

Punkt 1 är den viktigaste, och tillsammans med de tre övriga blir argumentationen för räntesänkning stark. Den enda frågan är hur stor sänkningen bör vara. Riksbankens praxis är att ändra med en kvarts procentenhet åt gången. Men eftersom direktionen har dragit fötterna efter sig ligger reporäntan nu ett gott stycke över var den bör vara. Därför voterade Skuggdirektionen enhälligt för en större sänkning, med en halv procentenhet.

Återigen: Den viktigaste argumentet är inflationen. Riksbanken har ett tydligt mål – att hålla inflationen låg och stabil. Under senare tid ar inflationen legat under målet och prognoserna pekar som sagt på fortsatt alltför låg inflation. Underlåter Riksbanken att sänka i det här läget tyder det på att direktionen de facto följer en annan politik och att något annat mål – oklart vilket – styr penningpolitiken.

Men innovationer är något mycket bredare än så. Det handlar om alla sektorer och alla branscher – inte bara högteknoloi ock varor utan också om tjänster, design, affärmodeller – allt som leder till nya nyttigheter för kunsumenterna. Huvuduppgiften borde därför vara att stimulera hela Sverige att bli mer dynamiskt. För detta krävs att regleringar, upphandling och skatter inte hämmar entreprenörer och tillförsel av riskkapital utan tvärtom driver på och uppmuntrar.

Om detta handlar min nya bok “Ett ramverk för innovationspolitiken”, skriven tillsammans med Pontus Braunerhjelm och Magnus Henrekson (Samhällsförlaget). Vi tre publicerade i samband med att boken kom ut också en debattartikel i SvD, där vi sammanfattar vår argumentation; den kan läsas via länken. Boklanseringen skedde på ett stort seminaerium på Ingenjörsvetenskapsakademien i Stockholm. Opponenterna var förbluffande positiva. I princip alla höll med om att innovationspolitiken bör breddas. Nu återstår att se om så verkligen blir fallet.