Innehållsmässigt är den största skillnaden mot tidigare upplagor att finanskrisen har fått ett helt nytt, eget kapitel. Men analysen av krisen har följdverkningar i flera andra kapitel. Avsnitten om finansmarknaderna ägnar nu större utrymme åt “bubblor” och marknadspsykologi och betonar hur finansiella tillgångspriser kan studsa på ett irrationellt sätt. I avsnitten om den ekonomiska politiken beskrivs Keynes återkomst efter finanskrisen - men också hur stimulanspolitiken ger biverkningar såsom större statsskuld. I slutkapitlet har också ett avsnitt tillkommit som diskuterar vilka omprövningar som ekonomiämnet och ekonomerna ställs inför på grund av kriserna.

Vidare har ett avsnitt om klimatpolitik tillkommet, samt ett mer prövande resonemang om hur (och om) ekonomisk tillväxt kan förenas med stigande uttag av naturresurser. Dessutom har fler ekonomporträtt tillkommit, och alla statistik har uppdaterats.

Med dessa förändringar hoppas jag att boken ska fortsätta att kunna fungera som en modern grundbok i samhällsekonomi.

Höjningen sker nämligen trots att Riksbankens egen prognos för den underliggande inflationen ligger klart under 2 procent för de närmaste två åren. I den meningen ter sig Riksbankens räntepolitik som ett brott mot den inflationsmålsstyrning som dominerat sedan mitten av 1990-talet.

Ändå tycker jag att Riksbanken gör rätt. Den tidigare låga räntenivån var inte hållbar i längden. Den bör snarare - som jag sade i samband med Dagens Industris “skuggdirektions” möte i veckan (DI den 29/6) - ses som uttryck för ett “penningpolitisk undantagstillstånd”. Den var en extrem åtgärd, som tillgreps i ett mycket speciellt läge, nämligen för att mildra det skarpa fallet utför efter finanskrisen.

Men nu är den faran över. Svensk ekonomi håller på att återhämta sig. Och nollränta skapar på sikt andra problem. Den blåser upp tillgångspriser, snedvrider risktagande och lånande. Ligger den kvar länge finns heller ingen fallhöjd för sänkningar när nästa lågkonjunktur kommer. När den svenska ekonomin nu tillkvicknar bör Riksbanken ta tillfället att börja höja räntan igen - inte minst som en signal till hushåll och företag att det blir dyrare att låna framöver.

Att på detta sättet höja utan att några omedelbara inflationsrisker är synliga kan kritiseras - två av ledamöterna i Riksbankens direktion röstade mot höjning, liksom en ledamot av DI:s “skuggdirektion”. Men i en total riskbedömning tycker jag det är rätt att vara flexibel och börja höjningarna nu. Detta är just vad som menas med en “flexibel” inflationsmålsstyrning - och visar att Riksbanken lärt av finanskrisen.

Man kan hävbda att G-20 inte åstadkommer så mycket. Och visst; några gemensamma konkreta åtgärder med bett har det inte blivit - ännu. Docbh är det en fördel att organisationen finns och att de ingående ländernas ledare pratar med varandra. Risken för handelskrig och felgrepp vore större utan detta forum.

Min egen slutsats blev att västerlänningar som spått demokratins seger i Kina respektive den japanska ekonomins kollaps är alltför optimistiska respektive pessimistiska. Skälet är att de alltför lättvindigt överför sina egna referensramar på dessa båda länder. Att göra så är vanskligt, därför att de historiska och kulturella skillnaderna Kina och Japan sinsemellan samt gentemot Väst är såpass stora att analysen inte låter sig fösas in i våra mallar. Därför kan nog “dynastin Mao” sitta ett bra tag till i Kina och utveckla sin egen form att “anpassningsbart auktoritärt styre”, samtidigt som den japanska ekonomin är bra mycket segare än vad pessimisterna tror.

Om detta  har jag skrivit en reserapport, nedladdningsbar från SEBs hemsida för kundkontakter. Trevlig läsning!

Mitt engagemang i produktionen har sitt ursprung i att jag stötte på Björn Elmbrant (som skrivit boken om Reinfeldt) på en debatt om klimatfrågan mot slutet av 2008. Han berättade om projektet och att det saknades en författare till Palme. Jag skyndade mig att ta kontakt med Abbe Bonnier och hårdlanserade mig själv – och fick uppdraget.

Skälet till att jag ville få chansen att skriva om Olof Palme är uppenbart. Han var en enormt spännande person. Sin tids dominerande politiker, karismatisk, lysande retoriker – men också en praktisk grovarbetare inom rader av politikområdet. Oerhört kontroversiell, älskad av sina egna, hatad av många motståndare. Och det olösta mordet på honom blev ett trauma som länge skuggade hans politiska gärning.

Nu har det snart gått ett kvartssekel sedan hans död – tillräckligt lång tid för att hans politik ska kunna värderas i historiens ljus. Nya biografier börjar komma; Kjell Östbergs i två volymer, Henrik Berggren i höst. Men jag tyckte att jag borde kunna bidra i ett något mindre format, inte minst för att jag faktiskt kände Palme, och under de sista åren arbetade nära honom i statsrådsberedningen; jag var faktiskt den siste av medarbetarna som vinkade Hej då och trevlig helg till honom, när han gick från jobbet den där fredagskvällen.

Resultatet blev en bok som skrev sig själv. En bok som var rolig att skriva. En bok som andas stark empati för Palme som person, men som samtidigt är retrospektivt kritisk mot mycket av den politik han bedrev.

Grundtesen i min analys är att Palme gjorde sin karriär och formade sin världsbild under 1950- och 60-talens uppgång och tilltagande vänstervind. Men han hade otur. Just när han griper ordförandeklubban och blir statsminister vänder den långa vågen nedåt. 1970-talet blir en lång och plågsam strid mot ekonomiska kriser vilkas styrka han hela tiden underskattar. När Palme under den första regeringsperioden (1969-76) fortsätter att driva 60-talets vänsterpolitik vidare – löntagarfonder, överbryggningspolitik, arbetsmarknadsregleringar – fungerar denna i de hårdare tiderna allt sämre. Han tvingas backa. Val förloras. Under den andra regeringsperioden, från 1982, har han tillsammans med Feldt och Carlsson anpassat politiken bättre till de nya tiderna – men då drar han i stället på sig partivänsterns vrede. ”Rosornas krig” bryter ut.

Men: Jag ska inte skriva boken på nytt, här på hemsidan. I stället hoppas jag att många skaffar och läser hela boxen. Tillsammans målar biografierna en bred fresk över 1900-talets svenska politik. Och säkert kommer mången läsare att omvärdera sin syn på flera av de porträtterade, när de så här tydligt ställs bredvid varandra.

Det stämmer inte. Det är sant att EMU som helhet inte är ett “optimalt valutaområde”. Skillnaderna mellan olika regioner är stora. Och arbetsmarknaden i unionen är inte tillräckligt internationaliserad och flexibel, ej heller är finanspolitiken tillräckligt samordnad för att kunna motbalansera då penningpolitiken kommer rejält ur synk för något land som utvecklas annorlunda än kärnländerna.

Men det här är ett problem som framför allt rör länder som Spanien och Irland. De har växt snabbt, med våldsamt byggande och ibland hög inflation. ECB:s ränta var under boom-åren för låg för deras behov. Eftersom de hade hög inflation var realräntan faktiskt lägre där än i kärnländerna, vilket ytterligare blåste på uppgång och fastighetsbubbla.

Grekland har inte haft samma typ av problem. Greklands problem är ett helt annat – nämligen att de fuskade sig in i unionen med falsk statistik, och att fusket fortsatte ända till i höstas. Då ”upptäckte” plötsligt den nya regeringen att – hoppsan – budgetunderskottet var dubbelt så stort som de trott. När finanskrisen dessutom slagit till har landet hamnat i djup statsfinansiell kris.

Grekland borde alltså aldrig ha släppts in. Men tyvärr skedde det, och tyvärr finns inga mekanismer för hur en fuskare ska kunna uteslutas ur klubben – även om det är vad som borde ske.

För att minska risken för smitta till länder som Spanien överväger de övriga euroländerna nu någon sports stödpaket. I förra veckan gavs bara ”moraliskt” stöd. Det lär inte räcka. Jag utgår från att någon form av lånepaket kommer att sys ihop – men att Grekland också då de facto ställs under tyskt förmyndarskap.

Är detta en kris för euron? Inte i den meningen att euron skapat Greklands kris. Men ja, i så måtto att ett medlemsland befinner sig i kris och att denna kan sprida sig. Och ja, i så måtto att den spridningen då kan komma att slå mot länder där den gemensamma penningpolitiken faktiskt har bidragit till en bubbla, som sedan spruckit.

Men detta pekar också mot hur krisen ska lösas. Nämligen genom fastare samordning, först vad gäller stödet till Grekland, därefter finanspolitiken för unionen som helhet.

Detta är viktigt. I den svenska debatten har ju både eurons förespråkare och dess motståndare tidigare varit överens om att valutaunionen bara är halvfärdig. Den gemensamma penningpolitiken förutsätter ett mycket starkare samarbete också rörande finanspolitiken.

Ett sådant samarbete hade kanske kunnat avslöja det grekiska fusket tidigare, och det hade kanske kunnat (genom stramare spansk budget) bromsa överhettningen i Spanien. Men priset är naturligtvis att den nationella självständigheten minskar. Det gemensamma inslaget i den ekonomiska politiken stärks.

Så den troliga vägen framåt i euro-zonen är stöd åt Grekland, men hårdare koll och fastare finanspolitisk samordning. Vi vet inte hur detta lyckas lösa den akuta krisen, men otvivelaktigt betyder det ökade samarbetet att valutaunionen på lite sikt, trots all vånda, byggs mer färdig.

Innebörden är att när krisen väl är överstånden (men det kan ta ett bra tag) kommer de som från början var för euron som en del i det politiska bygget av ett enat Europa att bli ännu starkare förvissade om att Sverige bör gå med. Medan de som sade nej för att de är emot ökad överstatlighet blir än mer övertygade om att de har rätt. Den svenska euro-debatten kommer att polariseras.

Föreläsningen beskriver bakgrunden till krisen - den långa högkonjunkturen, en expansiv politik och excesserna på finansmarknaden. Ekonomerna hade hygglig koll på de båda första faktorerna men de flesta missade den tredje. Därför såg vi inbromsningen under 2007 som naturlig och väntad, men blev - liksom reglerare och politiker - tagna på sängen när den stora kraschen kom hösten 2008. Jag diskuterar också belöningssystemens roll. De drev på otvivelaktigt på utvecklingen, men det går inte att förklara krisen som resultatet av något plötsligt utbrott av bankirers girighet.

Skriften går igenom hur de nya, komplexa värdepapperen fungerade och mekanismerna bakom den snabba smittspridningen, som i sin tur ledde till en global recession. Efter att ha beskrivit de ekonomisk-politiska stimulansåtgärderna blickar jag sedan framåt och försöker dra lärdomar för finansmarknaderna, politikerna, reglerarna och inte minst ekonomerna.

För egen del tycker jag inte att penningpolitiken bör läggas om. En “flexibel inflationsmålspolitik” är fortfarande den bästa strategin; centralbankerna bör givetvis ta hänsyn till tillgångspriserna i sina analyser, men jag avråder från att ha explicita mål för börser och fastighetspriser. De medel som bör användas för att klara finansiell stabilitet är således inte styrräntan utan regleringar som direkt inriktar sig just på stabilitet.

Föreläsningen går igenom olika strategier för tillsyn och reglering. Jag tar bl.a upp svårigheterna att styra komplexa jättebanker och diskuterar  förslagen att klyva banksektorn i “utilities” och “casinos” - en idé som har förtjänster men som antagligen inte är möjligatt genomföra i praktiken. I stället blir det mer traditionella regleringar såsom skärpning av kapitaltäckningskrav, upprättandet av “testamenten”, konsumentskydd mm som kommer att användas.

Sådana ingrepp kan säkert förhindra att nästa kris blir en upprepning av den nyss timade. Men de lär inte förhindra andra kriser, som bryter sig fram via oväntade vägar. Grunden till kriserna ligger nämligen djupt - i människans optimism, vår ovilja att ta förluster, vår benägenhet att filtrera information och i vårt flockbeteende.

Detta är en av lärdomarna för ekonomerna. Teorin om “effektiva marknader” har inte kunnat förklara de ständiga bubblorna och krascherna. Finansvetenskapen måste byggas ut med verktyg som bättre fångar verkligheten. I de avslutande kapitlen av skriften går jag igenom dagens debatter om “tipping points”, “Minsky moments”, “svarta svanar”, “feta svansar” och andra exotiska beteckningar på finansmarknadernas speciella beteende. Allra sist drar jag slutsatsen att ekonomutbildningen bör bli bredare, så att ekonomerna förmår se utanför de egna ramarna.

Trevlig läsning - och jag tar gärna emot kommentarer i kommentatorsfältet från dem som orkar ta sig igenom hela bibban! Dock helst inte från dem som bara är ute efter att anonymt vädra sina egna käpphästar utan att läsa föreläsningen först…

Tjänsten är på deltid, och jag har kvar mitt jobb på SEB som tidigare. Universitetets tanke är att knyta en praktiker till institutionen. Jag ska m.a.o ge studenter inblick i verkligheten – hur den ekonomiska politiken utformas i praktiken, hur finansmarknaden fungerar och vilka effekter globaliseringen har för svenska företag. Jag hoppas också kunna bidra till att konkreta erfarenheter från finanskrisen förs vidare till den akademiska världen. Dessutom ska jag berätta en del om hur arbetet med sustainability konkret ser ut i näringslivet.

För egen del hoppas jag naturligtvis kunna få intellektuell stimulans, förkovra mig teoretiskt – och därmed kunna göra bättre analyser och hålla mer intressanta föredrag.

En traditionsenlig installation ska naturligtvis äga rum, den 9 december kl 16.00 i Crafoordsalen – öppen för studenter och allmänhet. Ämnet för installationsföreläsningen är ”Finanskrisen i teori och praktik”. Där kommer jag att försöka ta ett helikopterperspektiv och förklara både hur krisen växte fram och vad vi måste göra för att undvika nya liknande kriser. Och så ska jag försöka dra slutsatser och lärdomar för penningpolitik, regleringar – och inte minst för ämnet nationalekonomi. Välkomna!

Icke desto mindre är det slående att vi legat ganska rätt i våra utsagor, i så måtto att Riksbanksdirektionen oftast följt oss i spåren, om än ibland med fördröjning. Vill man, kan man säga att vi legat steget före den riktiga direktionen. Ofta är vi eniga, men när vi är oeniga beror det på att läget är svårt – och i de lägena visar det sig att Riksbankens direktion också oftast är inbördes splittrad.

Vi hade vårt senaste skuggdirektionsmöte förra veckan, publicerat i DI i tisdags, två dagar före Riksbankens beslut. Vi rekommenderade då enhälligt att reporäntan skulle hållas konstant på dagens låga nivå (0,25 procent), men vi var oeniga om när den skulle höjas. Någon förespråkade höjning andra kvartalet 2010, någon fjärde kvartalet, medan de flesta (däribland jag) låg med den första höjningen under tredje kvartalet. Den oenigheten speglades senare i Riksbankens direktion, där några ville gå snabbare och några långsammare.

Splittringen är inte ett dugg märklig; den är en följd av det svåra beslutsläget. Å ena sidan är den svenska ekonomin i lågkonjunktur med extremt låg inflation (just nu deflation) – det talar för låga räntor under en längre period. Å andra sidan stiger huspriserna snabbt och det finns vissa tecken på återhämtning – det talar för en tidigare höjning. För egen del ser jag riskbilden som asymmetrisk. Just nu är risken för svaghet större än risken för inflation och nya bubblor, varför jag tycker det är rätt att vänta länge med en höjning.

Skuggdirektionen skiljde sig dock på en punkt från Riksbankens direktion. Vi tyckte inte att Riksbanken borde förnya de långa reporna (lång utlåning till bankerna till fast låg ränta). Ett skäl är just oenigheten om reporäntan. Den fasta repan är ett sätt att underbygga reporäntebanans trovärdighet, Men om direktionen är splittrad om själva räntebanan, så ger ju inte en lång repa någon extra trovärdighet på den punkten. Riksbanken bestämde sig ändå för ännu en lång repa – men också i detta beslut var de splittrade. Därmed ger inte den långa repan det tillskott av trovärdighet kring räntebanan Riksbanken hoppas på.

Jag kan förstå att Riksbanken vill ta det säkra före det osäkra. Men den extra långa repan gör knappast någon nytta. Den hade de kunnat avstå ifrån. Jag är rätt säker på att det visar sig att skuggdirektionen också här legat steget före.