Klas Eklund

The “Swedish model” – in its renewed and modernised form – is en vogue. Last week I particpated in a debate at the Legatum Institute in London, about lessons learned from the model’s renewal and the financial crisis. I claim the relative success of Sweden today is due to 1) a series of wide-reaching reforms in the 1990s and 2) the universalism of the Swedish system, which helps create trust. However, globalisation and high unemployment are challenges to the cohesion. The debate can be seen here, on Youtube.

Jag tillbringade en del av december 2012 i Peking, där jag deltog i en större konferens om Kina efter ledarskiftet. Några intryck redovisas i denna reseberättelse, med betoning på den ekonomiska politiken. Slutsatsen är att den nya ledningen till en börjar prioriterar kontinuitet, men att reformer av bl.a räntesättningen, de statliga företagen, arbetsmarknaden och rätten att arrendera mark kommer att genomföras med början hösten 2013. Ett avgörande datum är 2017, då majoriteten av medlemmarna i Politbyråns stående utskott – än en gång – faller för åldersstrecket och kan lämna utrymme för yngre och mer reformsinnade.

Den 22 november anordnade Regeringens Framtidskommission ett seminarium i Rosenbad om demografi och urbanisering – och om hur kombinationen av en åldrande befolkning samt fortsatt inflyttning till städerna skärper utmaningarna i glesbygden. Befolkningsunderlaget krymper, och samtidigt växer kraven på de förvärvsarbetande att försörja allt fler äldre. Detta ökar den regeionala sårbarheten.
Seminariet ligger nu på nätet, och länken återfinns här. Jag deltog, såsom medlem av Framtidskommissionen, och hade uppgiften att inleda med ett ekonomperspektiv: Vad driver förändringen och vad kan man göra? Min något trista – men sannolikt realistiska syn – är att optimistiska förslag om turism och besöksnäring bara i undantagsfall är Lösningen med stort L. Den viktigaste uppgiften är att utveckla en regional arbetsmarknad, med pendling, kommunförstoring och samverkan – men man ska vara medveten om att inte heller detta räcker för att rädda all glesbygd. Urbaniseringkrafterna är väldigt starka.
Mitt anförande börjar efter 14 minuter och pågår till 30.30.

Medan media, pr-knuttgar och statsvetarkommentatorer går i spinn över det amerikanska presidentvalet samlas Kinas kommunistiska parti för en kongress där de ska utse nya ledare. I en debattartikel i Expressen i dag hävdar jag att det kinesiska ledarskiftet på lång sikt är viktigare än det amerikanska valet. USA är en demokrati med en president vars makt är inskränkt av media, kongress, domstolar och marknadsekonomin. Kina, däremot, är en enpartistat där partiledningen har näst intill oinskränkt makt. USAs president väljs på fyra år, de kinesiska ledarna sitter troligen i tio. Under den perioden kommer Kina att passera USA som världens största ekonomi. Samtidigt står Kina inför enorma utmaningar – demografi, miljö, ekonomisk strategi, säkerhetspolitik – där vägvalen får enorm global betydelse. Svenska media borde ägna mer kraft och tid att analysera Kina i stället för att granska varje pyttedetalj i de amerikanska kampanjerna.

Jag har i dag (den 26 oktober) deltagit i en debatt om penningpolitiken i DI TV, tillsammans med Ebba Lindsö från DIs skuggdirektion och Urban Bäckström, fd Riksbankschef. Urban tyckte att Riksbanken gör rätt som är försiktig och tar större hänsyn till skuldsättningen. Ebba och jag ville vårda inflationsmålet mer och tyckte att Riksbanken bör sänka.

Diskussionen (som börjar efter 8.59 in i programmet och nås via länken här) är principiellt intressant eftersom den inte bara handlar om räntenivå och inflation. Jag reser frågan om hur olika mål för den ekonomiska politiken bör samsas, vilka instrument som bör användas när och av vem. Min grundinställning är att räntan normalt är ett trubbigt instrument för finansiell stabilitet och att skuldsättning därför främst bör tacklas med andra verktyg, som går mer direkt på problemet.

Som framgick av den förra posten fick jag utmärkelsen “Årets ekonom i Skåne” 2012. Men den fina utbildningen – i styrelsearbete – omvandlade jag till ett stipendium för att någon yngre uppåtsträvande person skulle kunna dra nytta av det. Nu har detta stipendioum utdelats till Luciano Astudillo, f.d riksdagsman, som bl.a arbetar inom Uppstart Malmö för att skapa fler jobb och bryta utanförskap.

Ett nyhetstelegram och motivering finns på här på Rapidus.

Jag har blivit utnämnd till “Årets ekonom i Skåne”. För motivering, se kort artikel i Sydsvenskan. Jättekul, och hedrande, förstås. Men samtidgt lite kluven. Borde inte den här typen av utmärkelse gå till någon yngre, snarare än till en föredetting? Så jag donerade priset (en fin kurs på Ekonomihögskolan) tillbaka til juryn, så att de kan belöna någon med större behov av vidareutbildning. Likväl, det var kul att bli firad. Diplom, mycket folk, trumvirvlar, skumpa och blommar skulle sitta fint varje dag!

PS Gårdshunden Margot, på bild i Sydsvenskan, har nominerat mig till Årets Husse! Det är ännu finare…

I dagens nummer av Dagens Industri (den 3 september) rekommenderar samtliga ledamöter av tidningens s.k Skuggdirektion (däribland jag) en sänkning av reporäntan. Argumenten är enkla och tydliga:

1. Inflationen spås av alla prognosmakare ligga klart under målet 2 procent under överskådlig tid. Konjunkturinstitutet prognosticerar t.o.m en inflation under målet ända till 2017, trots att institutet räknar med två räntesänkningar i höst.
2. Inflationen är mål nummer 1 för Riksbanken; men man har också ett sekundärt mål, nämligen att stötta produktion och sysselsättning, om inte detta går emot inflationsmålet. Så är inte fallet, tvärtom. Arbetslösheten spås ligga långt över det som ekonomerna kallar jämviktsarbetslöshet och den förutspådda tillväxttakten ligger klart under den potentiella. Även detta talar för sänkt ränta.
3. Man skulle kunna tänka sig att under särskilda omständigheter ändå låta bli att sänka, om Sverige vore på väg att bygga upp svåra finansiella obalanser som kräver en tillfälligt högre ränta för att undvika en större krasch längre fram. Men så är inte fallet. Kreditexpansionen avtar och fastighetsmarknaden håller på att svalna.
4. Kronan är stark och bidrar både till låg inflation och svagare tillväxt. Den utgör därmed inte heller något argument för att hålla uppe räntan, på tvärs mot vad inflationsmålet kräver.

Punkt 1 är den viktigaste, och tillsammans med de tre övriga blir argumentationen för räntesänkning stark. Den enda frågan är hur stor sänkningen bör vara. Riksbankens praxis är att ändra med en kvarts procentenhet åt gången. Men eftersom direktionen har dragit fötterna efter sig ligger reporäntan nu ett gott stycke över var den bör vara. Därför voterade Skuggdirektionen enhälligt för en större sänkning, med en halv procentenhet.

Återigen: Den viktigaste argumentet är inflationen. Riksbanken har ett tydligt mål – att hålla inflationen låg och stabil. Under senare tid ar inflationen legat under målet och prognoserna pekar som sagt på fortsatt alltför låg inflation. Underlåter Riksbanken att sänka i det här läget tyder det på att direktionen de facto följer en annan politik och att något annat mål – oklart vilket – styr penningpolitiken.

Den politiska debatten i Sverige handlar just nu mycket om innovationer. Regeringen förbereder en innovationsstrategi, och Socialdemokraterna har föreslagit en “nationell innovationsberedning”. Det är vällovligt. Sverige behöver förnyelse. Framtidens utmaningar radar upp sig – demografi, välfärdens finansiering, tufffare global konkurrens osv. Debatten om innovationer blir dock ofta för snäv; den handlar i alltför hög grad om subventioner till FoU för att storföretag ska kunna ta fram nya, högteknologiska produkter.

Men innovationer är något mycket bredare än så. Det handlar om alla sektorer och alla branscher – inte bara högteknoloi ock varor utan också om tjänster, design, affärmodeller – allt som leder till nya nyttigheter för kunsumenterna. Huvuduppgiften borde därför vara att stimulera hela Sverige att bli mer dynamiskt. För detta krävs att regleringar, upphandling och skatter inte hämmar entreprenörer och tillförsel av riskkapital utan tvärtom driver på och uppmuntrar.

Om detta handlar min nya bok “Ett ramverk för innovationspolitiken”, skriven tillsammans med Pontus Braunerhjelm och Magnus Henrekson (Samhällsförlaget). Vi tre publicerade i samband med att boken kom ut också en debattartikel i SvD, där vi sammanfattar vår argumentation; den kan läsas via länken. Boklanseringen skedde på ett stort seminaerium på Ingenjörsvetenskapsakademien i Stockholm. Opponenterna var förbluffande positiva. I princip alla höll med om att innovationspolitiken bör breddas. Nu återstår att se om så verkligen blir fallet.

Den 25 april deltag jag i en debatt om kapitalismens kris på Ingenjörsvetenskapsakademin IVA. Förutom undertecknad deltog Peter Wolodarski, DNs politiska chefredaktör, och Björn Wahlroos, Sampo och Nordea. Debatten ligger i sin helhet (halvannan timme) på IVAs hemsida och kan beskådas här.

Min tes var att den västliga formen av kapitalism har skördat stora framgångar men att den i sin nuvarande variant ändå behöver reformeras. Om detta var vi alla i princip ense. Men i alla konkreta frågor om hur, var, när och på vilket sätt – där skilde vi oss våldsamt åt. Debatten blev stormig och spretig. “Men det var i alla fall underhållande”, som många sade efteråt…

För 40 år sedan ägde FN:s första stora miljökonferens rum i Stockholm. I år firas det med ett möte i samma stad, i hopp om att injicera politisk energi i det globala miljösamarbete inför den stora Rio-konferensen i juni. det behövs! Den globala miljöpolitiken har tappat ambitioner och samarbetet har försämrats under senare år. I en DN Debatt-artikel skriver Johan Rockström, miljövetare och kollega i regeringens Framtidskommission, om denna bekymmersamma utveckling. Världen behöver ett starkare globalt ledarskap och fastare samarbete i en tid då människan riskerar att slå i taket för vad planeten klarar.

I Expressen publicerar jag i dag en debattartikel om det kinesiska ledarskiftet i höst. Teserna är två:

1. att partiledarskiftet i Kina är betydligt viktigare för världen än det amerikanska presidentalet.

2. att den kompromiss mellan “folkliga” och “elitister” som nu tonar fram efter utrensningen av Bo Xilai faktiskt kan medföra inte bara en önskad omläggnig av den ekonomiska strategin utan också en långsam öppning av den slutna partidiktaturen.

Det är möjligt att jag är för optimistisk. Men känslan har under senare tid spridit sig, även högt upp i det kommunistiska partiet, att det politiska systemet i Kina måste förnyas i takt med att befolkningen blir mer sofistikerad, beläst, berest och kraven på yttrandefrihet tilltar. Men någon övergång till västerländsk demokrati blir det inte.

Enligt en ny ranking från nättidningen CSR i praktiken  är jag den i Sverige som företagen lyssnar mest på när de ska utforma sina strategier för hållbarhet, gröna investeringar mm. Det är ju roligt; ekonomer och rådgivare vill givetvis att beslutsfattare ska lyssna och ta intryck. Dock är sådana här rankingar oerhört svåra att göra och de olika platserna kan debatteras i all oändlighet. Jag noterar likväl med viss tillfredsställelse att jag spöar bl.a finansmarknadsminister Peter Norman, Swedbanks VD Michael Wolf och prinsessan Estelle…

Publicerade i dag i DI en artikel om socialdemokratins kris. Huvudtesen är att Juholt bara var en utlösande faktor till implosionen; grundproblemen ligger mycket djupare och har att göra med klasstrukturens förändring och den allt mer inskränkta utrymmet för traditionell ekonomisk s-politik. Ska Socialdemokraterna kunna spela en konstruktiv roll i att reformera kapitalismen (se min förra post) måste de förnayas – rejält!

Jag publicerar i dag ett debattinlägg på DN Debatt om hur kapitalismen bör reformeras. Bakgrunden är naturligtvis finanskrisen, den permanent höga arbetslösheten och de växande klimathoten. Något nytt och fräscht alternativt system till kapitalismen finns inte – planekonomin är död och bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket. Så frågan är vilken sorts kapitalism vi vill ha.

I artikeln föreslås en utveckling till en fjärde fas av det kapitalistiska systemet – efter den första laissez-faire epoken (som slutande med krasch 1929), den andra keynesianska (som ledde till stagnation på 70-talet) och den tredje avreglerade (som ledde till krasch 2008).  Denna “Kapitalism 4.0″ skulle kännetecknas av att företag tar mer samhällsansvar, av en mer reglerad finansiell sektor, starkare miljöpolitik, mer beslutsamma tag för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden mm.

Här en liten krönika i SvD om varför det är så viktigt att begränsa smittorisken från den grekiska skuldkrisen. Även om Grekland är litet skulle en okontrollerad konkurs kunna utlösa fallande dominobrickor runt om i Europa. Än värre skulle smittan – både ekonomisk och politisk – bli om Grekland lämnade euron.

Statsbankrutt är nog oundviklig. Men just därför försöker ECB, EU och IMF nu frenetiskt bygga brandväggar runt Grekland för att minska riskerna för smitta. Låt oss hoppas att de lyckas.

I samband med att min bok om Kina publicerats, har jag skrivit en rad artiklar och medverkat i en drös intervjuer. Här ett typexempel: En debattartikel i Expressen, den 4 sep 2011, om hur Kina utmanar Väst på fler sätt än de flesta tror. Inte bara ekonomiskt, i termer av marknadsandelar och företagsköp, utan också som föredöme för många länder i tredje världen. Västledarnas oförmåga att hantera den ekonomiska krisen ökar tyvärr ytterligare den auktoritära kinesiska modellens attraktionskraft.

Kina är redan världens största exportör, världens största förorenare och sitter på världens största valutareserv. Snart går landet också om USA som världens största ekonomi. Enligt IMFs senaste prognos sker detta 2016, dvs om bara fem år. Men än mer intressant är att IMF spår att Kina är dubbelt så stort som USA redan 2027 (total BNP i köpkraftstermer). Mittens rike är på väg att ta tillbaka sin position som världens verkliga supermakt – den som Kina innehaft under större delen av mänsklighetens civiliserade historia men som förlorades i början av 1800-talet.

I min nya bok - “Kina: den nygamla supermakten” (SNS Förlag) – försöker jag förklara bakgrunden till den kinesiska uppgången, hur det kommer sig att Kina uppvisar en så märklig kombination av råkapitalism och kommunistisk enpartistat, samt spekulerar över hur världen kan tänkas se ut om 50 år när Kina är nummer 1 på flera områden.

Gack omedelbums och köp!

Den föreläsning jag skrev om i den förra bloggposten – årets Wibbleföreläsning – har nu avlossats. Den går att läsa här som pdf (48 sidor). En videoinspelning av föredrag och diskussion kan beskådas här. Jag tyckte det blev en trevlig tillställning; mycket folk, god stämning och livlig diskussion.