Klas Eklund

Publicerade i dag i DI en artikel om socialdemokratins kris. Huvudtesen är att Juholt bara var en utlösande faktor till implosionen; grundproblemen ligger mycket djupare och har att göra med klasstrukturens förändring och den allt mer inskränkta utrymmet för traditionell ekonomisk s-politik. Ska Socialdemokraterna kunna spela en konstruktiv roll i att reformera kapitalismen (se min förra post) måste de förnayas - rejält!

Jag publicerar i dag ett debattinlägg på DN Debatt om hur kapitalismen bör reformeras. Bakgrunden är naturligtvis finanskrisen, den permanent höga arbetslösheten och de växande klimathoten. Något nytt och fräscht alternativt system till kapitalismen finns inte - planekonomin är död och bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket. Så frågan är vilken sorts kapitalism vi vill ha.

I artikeln föreslås en utveckling till en fjärde fas av det kapitalistiska systemet - efter den första laissez-faire epoken (som slutande med krasch 1929), den andra keynesianska (som ledde till stagnation på 70-talet) och den tredje avreglerade (som ledde till krasch 2008).  Denna “Kapitalism 4.0″ skulle kännetecknas av att företag tar mer samhällsansvar, av en mer reglerad finansiell sektor, starkare miljöpolitik, mer beslutsamma tag för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden mm.

Här en liten krönika i SvD om varför det är så viktigt att begränsa smittorisken från den grekiska skuldkrisen. Även om Grekland är litet skulle en okontrollerad konkurs kunna utlösa fallande dominobrickor runt om i Europa. Än värre skulle smittan - både ekonomisk och politisk - bli om Grekland lämnade euron.

Statsbankrutt är nog oundviklig. Men just därför försöker ECB, EU och IMF nu frenetiskt bygga brandväggar runt Grekland för att minska riskerna för smitta. Låt oss hoppas att de lyckas.

I samband med att min bok om Kina publicerats, har jag skrivit en rad artiklar och medverkat i en drös intervjuer. Här ett typexempel: En debattartikel i Expressen, den 4 sep 2011, om hur Kina utmanar Väst på fler sätt än de flesta tror. Inte bara ekonomiskt, i termer av marknadsandelar och företagsköp, utan också som föredöme för många länder i tredje världen. Västledarnas oförmåga att hantera den ekonomiska krisen ökar tyvärr ytterligare den auktoritära kinesiska modellens attraktionskraft.

Kina är redan världens största exportör, världens största förorenare och sitter på världens största valutareserv. Snart går landet också om USA som världens största ekonomi. Enligt IMFs senaste prognos sker detta 2016, dvs om bara fem år. Men än mer intressant är att IMF spår att Kina är dubbelt så stort som USA redan 2027 (total BNP i köpkraftstermer). Mittens rike är på väg att ta tillbaka sin position som världens verkliga supermakt - den som Kina innehaft under större delen av mänsklighetens civiliserade historia men som förlorades i början av 1800-talet.

I min nya bok - “Kina: den nygamla supermakten” (SNS Förlag) - försöker jag förklara bakgrunden till den kinesiska uppgången, hur det kommer sig att Kina uppvisar en så märklig kombination av råkapitalism och kommunistisk enpartistat, samt spekulerar över hur världen kan tänkas se ut om 50 år när Kina är nummer 1 på flera områden.

Gack omedelbums och köp!

Den föreläsning jag skrev om i den förra bloggposten - årets Wibbleföreläsning - har nu avlossats. Den går att läsa här som pdf (48 sidor). En videoinspelning av föredrag och diskussion kan beskådas här. Jag tyckte det blev en trevlig tillställning; mycket folk, god stämning och livlig diskussion.

Den 22 juni är jag inbjden att hålla årets Wibbleföreläsning, på Ohlininstitutet. Jag kommer att tala om hur människan i allt högre grad påverkar biosfären - på gott och ont - och att nationalekonomerna måste blir bättre på att analysera samspelet mellan miljö och ekonomi. I synnerhet om vi ska kunna bidra till en effektiv miljöpolitik. Jag kommer att dra en lans för ekonomiska styrmedel som skatter och avgifter och tänker försöka visa att de kan bidra till teknisk utveckling och bättre fungerande marknader.

Länken ovan går till Ohlininstitutets hemsida, med uppgifter om var och när det hela går av stapeln, samt möjlighet att anmäla sig. Välkomna!

Jag deltog i en konferens om eurokrisen i Lissabon förra veckan. Här en rapport med intryck: varför Portugal har smittats av den stora oron, och vad som väntar efter parlamentsvalet. Huvudtesen är att Portugals problem egentligen inte ligger i budgetunderskottet utan i för höga kostnader och svag konkurrenskraft. Det gör dock inte uppgiften lättare.

Tillbaka från tio dagar i Kuba är jag full av starka och motstridiga känslor. Å ena sidan ett land som sprakar av färgstark historia och levande kulturarv, med vacker natur, stolta och verbala människor, världens bästa skolor och sjukvård i förhållande till inkomstnivån – å andra sidan en ekonomi i totalt förfall, med en icke-fungerande infrastruktur, städer i ruiner och djupa klassklyftor i spåren av suget efter hårdvaluta. Tänk att ett land med sådan potential blivit så kapitalt ruinerat!

Grunden till förfallet är planekonomin. Några år efter revolutionen 1959 gled Kuba in under Sovjetunionens paraply. Skälet var externt tryck från såväl USA (den misslyckade invasionen vid Grisbukten, handelsembargot) som Sovjetunionen (ryssarna erbjöd subventionerad olja i utbyte mot kubanskt socker) – men också Fidel Castros eget vägval att förbjuda småföretagande; i ett bejublat tal anklagade han korvgubbarna (sic!) för att vara kontrarevolutionärer och stängde effektivt ned det privata näringslivet.

Effekterna blev förskräckliga. Kuba blev en ekonomisk vasall till Sovjetunionen, en sockerexporterande monokultur helt beroende av billig oljeimport. När Sovjet kollapsade, kollapsade också Kuba. Hård åtstramning följde, periodvis uppstod problem med proteinbrist och undernäring – 30 år efter revolutionen…

En synlig effekt av planekonomin är det fysiska förfallet. Havanna kallas i turistböckerna en ”bedagad skönhet”. Det stämmer inte. Staden har förvisso varit skön, och vid de främsta turistattraktionerna har fasaderna putsats. Men resten av staden är inte bara bedagad – den är en förfallen ruinstad, som vore den utsatt bombraider. Och i de mindre städerna är det etter värre.

Skälet är att staten äger all mark och alla fastigheter; bara ett fåtal hushåll ”äger” sin lägenhet – om familjen har bott i samma lägenhet över 30 år kan besittningsrätten ärvas. Men ingen betalar hyra; bostaden är ingen handelsvara, bevars. Resultatet är att ingen har ekonomiska drivkrafter att underhålla fastigheterna eller bygga nytt. Boendestandarden är därför nästan ofattbart usel. Undantaget är tobaksbönderna i nordväst. Deras yrkesskicklighet är så avgörande för cigarrexporten att staten faktiskt tillåter dem att äga sina gårdar; där är boendestandarden således betydligt högre än i resten av landet.

I dag står Kuba i ett nytt beroendeförhållande, om än inte lika ojämlikt som under Sovjettiden. Nu importerar man subventionerad olja från Chavez’ Venezuela, i utbyte mot export av läkartjänster. Ett annat beroende är hårdvalutainflödet från turisterna – turismen har efterträtt sockret som den största exportnäringen.

Dagens stora klyfta i det kubanska samhället går mellan dem med tillgång till konvertibel valuta och dem som inte har det. Löner sätts i icke-konvertibla pesos och är bisarrt låga, i praktiken omöjliga att klara sig på. Jakten är därför intensiv på konvertibla pesos, som är 25 gånger så dyra. I praktiken är en konvertibel peso lika med en amerikansk dollar, vilket betyder att Kuba bakvägen blivit en dollarekonomi, med en eftersträvansvärd dollar jämsides med en värdelös inhemsk valuta som ingen vill ha.

Hårdvalutan kommer in i landet via turismen. Turisterna får bara använda konvertibel valuta, betalar höga priser (satta för att mjölka valutasvinen på så mycket som möjligt) och förväntas vara generösa med dricks. Inkomsterna från turisterna sipprar sedan ut i resten av ekonomin.

Effekterna blir förskräckliga – både ekonomiskt och moraliskt. Lärare och läkare kan flerdubbla sina löner om de blir bartendrar eller städerskor på turisthotellen och får dricks i hårdvaluta i stället för lön i pesos. Gatubilden förvrids av horder av försäljare, tiggare, bondfångare och prostituerade, som försöker sälja sina tjänster till turisterna. Systemet är ineffektivt och osunt; dessutom alstrar det vrede och avund från dem som inte får del av turisternas valutaflöde.

Kuba måste därför reformeras. Fidel Castro har varit ett hinder. Men nu är den högste ledaren åldrig och sjuk. Fortfarande citeras han dock flitigt, och bilder på Che finns överallt; inga beslut tas utan att övliga referenser görs till 1959. Det är som om vi i Sverige alltid måste citera Tage Erlander och Gunnar Sträng och hänvisa till deras arv inför varje nytt beslut.

Fidels yngre bror Raul leder numera enpartistaten och armén. Raul är lite mer pragmatisk än Fidel i ekonomiska frågor och har sammankallat en partikongress nu i april. Till denna har en rad reformförslag lagts fram. ”Kuba kan inte vara det enda land i världen där man konsumerar utan att producera”, har Raul slagit fast. Därför förutskickas nu massuppsägningar från offentlig sektor, samtidigt som det ska bli lättare att starta egna småföretag.

Huruvida det räcker återstår att se. Risken är betydande att de små öppningarna för entreprenörer inte räcker för att suga upp alla de 500 000 som ska sparkas från den stora offentliga sektorn. De sektorer som öppnas för företagande är medvetet valda för att inte påverka makten eller balansen i ekonomin. The Economist raljerade nyligen över att blott sådana jobb som clowner och paraplyförsäljare skulle tillåtas öppnas för privat konkurrens.

Även om det skulle gå bättre än man kan befara, återstår det enorma problemet hur upprustningen och ombyggnaden av förfallen infrastruktur och förött bostadskapital ska finansieras, i ett land där inkomsterna är så extremt låga och konsumtionen redan så tillbakatryckt.

Jag förmår inte spå vad som sker den dag bröderna Castro försvunnit från scenen. En möjlighet är naturligtvis att Rauls armékamrater försöker göra som i Kina – släppa loss privata investeringar och kapitalimport men bevara enpartistaten. Det är i alla fall vad Kina argumenterar för - i hopp om att kanske få tillbaka en del av de pengar (runt sex miljarder dollar) de lånat ut. Att gå den kinesiska vägen är dock svårare i Kuba, eftersom partiet inte har samma grepp om tänkandet som KKP hade då Deng Xiaoping inledde reformarbetet. För egen del tror jag att partiets makt efter hand vittrar ned.

Oavsett vilket, önskar jag kubanerna lycka till med att reformera sitt land. Jag är förskräckt över förfallet och fattigdomen, men också hoppfull över möjligheterna. Turismen har enorm potential, och med större reformiver och fler öppnade sektorer borde privat företagsamhet kunna expandera snabbt. Dessutom finns – på gott och ont – exilkubaner som kan tänka sig att satsa resurser på att bygga ett nytt Kuba när väl Castrobröderna är borta. Kuba är fantastiskt, och det kubanska folket förtjänar bättre än att sitta fast i politiskt kommenderad fattigdom.

De nordiska länderna väcker stort intresse i omvärlden. Varför klarade de sig (bortsett från Island) såpass hyggligt genom den senaste finanskrisen och lågkonjunkturen? Den frågan diskuteras i år på World Economic Forums årliga toppmöte i Davos, i skrift och debatt. Bland annat ska en panel med tre nordiska premiärministrar och två presidenter diskutera “The Nordic experience”; jag modererar tillställningen.

Inför Davos har Global Utmaning i samarbete med bl.a Investor givit ut skriften “The Nordic Way” författad av undertecknad samt historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh. Jag hävdar där bl.a att ett skäl till att Norden klarat sig förhållandevis bra är att Danmark, Norge, Finland och Sverige gick igenom djupa kriser för 20-25 år sedan - men lärde av dem, reformerade sina ekonomier och kunde bygga buffertar med hjälp av starka statsfinanser och “flexicurity”.

Frågan är då varför de klarade av att hantera sina kriser så väl. Ett skäl kan vara traditionen av konsensusbeslut som gör att vi litar på staten mer än många andra; vi har alltså en hög nivå av “trust” i våra ekonomier. En stark stat behöver inte alls vara något som kväver den enskilde. Berggren och Trägårdh hävdar tvärtom att staten i de nordiska länderna har befordrat individens utveckling - genom utbildningssystem, studiemedel, barnomsorg, inkomstbortfallsprincip i socialförsäkringarna mm har individen fått mer utrymme, inte minst gentemot den egna familjen. Därför uppvisar de nordiska länderna en så speciell kombination av starka individer samtidigt som vi har höga skatter och omfattande offentliga sektorer.

Läs gärna deras uppsats via länken ovan. Den är både provocerande och stimulerande!

Jag har fått det nyinstiftade “Jacob Palmstiernas stipendium för framgångsrikt ekonomiskt författarskap” - diplom och 100 000 kr! Juryn - Jacob Palmstierna, Bertil Torekull, Magnus Henrekson och Bertil Ekerlid - har, skriver den, lagt särskild vikt vid mitt “folkupplysande arbete med böckerna Vår ekonomi och Vårt klimat samt installationsföreläsningen vid Lunds universitet: Finanskrisen i teori och praktik”.

Jag tackar och bugar. Dels för egen del. Men också för ekonomiämnets räkning. Det är naturligtvis förträffligt med stimulans och uppmuntran för ekonomer som vill ägna sig åt upplysning, folkbildning och pedagogik - i synnerhet då ämnet i sig är i gungning efter finanskrisen. Förhoppningsvis blir det nya stipendiet en extra morot för fler ekonomer att uttrycka sig begripligt.

Jag har skrivit ett bidrag till Arenagruppens valanalys; ett försök att teckna de långsiktiga och underliggande förklaringarna till socialdemokratins tillbakagång.  Artikeln kan läsas här (länken går till valanalysens tre olika dokument; mitt inlägg finns i det som heter “personliga bidrag”, sid 14-22). Analysen koncentrerar sig på klasstrukturens förändring - krympande arbetarklass och växande medelklass - samt de tilltagande svårigheterna att bedriva en nationell, traditionell ekonomisk s-politik i en global ekonomi. Den handlar alltså inte alls om taktik, missgrepp i valrörelsen, dålig kommunikation, partiledarens roll etc etc utan försöker att gå betydligt djupare.

Ibland blir man utsatt för kontraster som är så starka att man blir nästintill schizofren och tappar fotfästet. Detta hände mig i veckan. Jag har varit på rundresa i Asien, hållit föredrag i Singapore, Hong Kong och Bangkok - stora myllrande megastäder med glittrade skrapor och högteknologi. Men det är inte mer än en generation sedan verkligheten i regionen var radikalt annorlunda.

I förrgår flög jag mellan Singapore och Hong Kong, i Singapore Airlines hypermoderna businesskabin. Där är fåtöljerna dubbelt så breda som i SAS motsvarighet, man sitter inboad i en egen liten minikabin, egen stor HD-skärm med ett enormt urval av underhållning. Servicen är fenomenal. Där smuttade jag på ypperliga viner, åt gott och beskådade Mutter i Mendelssohns violinkonsert samt Netrebko i La Traviata.

Och kontrasten? Jo, medan jag satt där, inbäddad i lyx, läste jag en nyutkommen tegelsten om “Mao’s great famine” - om effekterna av “Det stora språnget”, dvs Maos försök att för 50 år sedan snabbindustralisera Kina. Tvångskollektivisering, massiv förstörelse av kapital (tom kastruller och hammare kastades in i bymasugnar - som producerade undermåligt stål men förstörde böndernas verktyg), masslakt av djur, grov överexploateing av fälten. Och ovanpå detta indragen sovjetisk hjälp och dåligt väder. Resultatet: Missväxt och massvält. Ny forskning (arkiven börjar öppnas) ger vid handen att uppåt 45 miljoner människor dog. De allra flesta av svält, några av övervåld då partikadrerna med tvång drev in de magra skördarna till städerna. Detta är den största svälten i historien. Mao är den ledare genom världshistorien som tagit livet av flest landsmän.

Och för att göra ont värre. Fem år senare tog han gruvlig hämnd på dem som vågat ifrågasätta honom, velat lägga ansvaret för svälten på honom och försökt rulla tillbaka vansinnigheterna. Då, när han slickat såren, släppte han loss Kulturrevolutionen, som krävde ytterligare några miljoner liv.

Allt detta läste jag medan chardonnayn severades av leende flygvärdinnor och den smäktande musiken spelades för mig - 10 km över det land där 45 miljoner människor svalt ihjäl för bara en mansålder sedan. Kontrasten blev, som sagt, nästan kvävande.

Den 12e upplagan av min lärobok  “Vår ekonomi” (Norstedts) är nu på väg ut i bokhandeln, lagom till terminsstarten. Den är kraftigt omskriven och har dessutom fått ny, modernare layout och större format.

Innehållsmässigt är den största skillnaden mot tidigare upplagor att finanskrisen har fått ett helt nytt, eget kapitel. Men analysen av krisen har följdverkningar i flera andra kapitel. Avsnitten om finansmarknaderna ägnar nu större utrymme åt “bubblor” och marknadspsykologi och betonar hur finansiella tillgångspriser kan studsa på ett irrationellt sätt. I avsnitten om den ekonomiska politiken beskrivs Keynes återkomst efter finanskrisen - men också hur stimulanspolitiken ger biverkningar såsom större statsskuld. I slutkapitlet har också ett avsnitt tillkommit som diskuterar vilka omprövningar som ekonomiämnet och ekonomerna ställs inför på grund av kriserna.

Vidare har ett avsnitt om klimatpolitik tillkommet, samt ett mer prövande resonemang om hur (och om) ekonomisk tillväxt kan förenas med stigande uttag av naturresurser. Dessutom har fler ekonomporträtt tillkommit, och alla statistik har uppdaterats.

Med dessa förändringar hoppas jag att boken ska fortsätta att kunna fungera som en modern grundbok i samhällsekonomi.

I dag höjde Riksbanken sin reporänta med 0,25 procent. Det låter inte så upphetsande, i synnerhet inte med tanke på att höjningen sker från rekordlåg nivå. Men beslutet är viktigare än det ser ut.

Höjningen sker nämligen trots att Riksbankens egen prognos för den underliggande inflationen ligger klart under 2 procent för de närmaste två åren. I den meningen ter sig Riksbankens räntepolitik som ett brott mot den inflationsmålsstyrning som dominerat sedan mitten av 1990-talet.

Ändå tycker jag att Riksbanken gör rätt. Den tidigare låga räntenivån var inte hållbar i längden. Den bör snarare - som jag sade i samband med Dagens Industris “skuggdirektions” möte i veckan (DI den 29/6) - ses som uttryck för ett “penningpolitisk undantagstillstånd”. Den var en extrem åtgärd, som tillgreps i ett mycket speciellt läge, nämligen för att mildra det skarpa fallet utför efter finanskrisen.

Men nu är den faran över. Svensk ekonomi håller på att återhämta sig. Och nollränta skapar på sikt andra problem. Den blåser upp tillgångspriser, snedvrider risktagande och lånande. Ligger den kvar länge finns heller ingen fallhöjd för sänkningar när nästa lågkonjunktur kommer. När den svenska ekonomin nu tillkvicknar bör Riksbanken ta tillfället att börja höja räntan igen - inte minst som en signal till hushåll och företag att det blir dyrare att låna framöver.

Att på detta sättet höja utan att några omedelbara inflationsrisker är synliga kan kritiseras - två av ledamöterna i Riksbankens direktion röstade mot höjning, liksom en ledamot av DI:s “skuggdirektion”. Men i en total riskbedömning tycker jag det är rätt att vara flexibel och börja höjningarna nu. Detta är just vad som menas med en “flexibel” inflationsmålsstyrning - och visar att Riksbanken lärt av finanskrisen.

I morse gjorde jag en kort intervju i P1 Morgon om G-20-mötet i Toronto; länk till ljudklipp här. Så mycket konkret eller beslutat om finanspolitiska strategier blev det inte. Självklart inte heller någon Tobinskatt. Däremot knallar utredningsarbetet om framtida regleringar av finansmarknaderna på.

Man kan hävbda att G-20 inte åstadkommer så mycket. Och visst; några gemensamma konkreta åtgärder med bett har det inte blivit - ännu. Docbh är det en fördel att organisationen finns och att de ingående ländernas ledare pratar med varandra. Risken för handelskrig och felgrepp vore större utan detta forum.

Jag har just kommit hem från en lång och intensiv resa till Shanghai och Tokyo, dit jag ledde en delegation av svenska finansmarknadsaktörer. Vi besökte Shanghai Expo 2010, vilket var en sanslös upplevelse - en blandning av Disneyland och tekniska muséet i kromosomformat; vi träffade kinesiska och japanska analytiker, myndighetsrepresentanter och affärsmän; detta i syfte att förstå mer av den dynamik som driver den väldiga kinesiska expansionen respektive den japanska stagnationen.

Min egen slutsats blev att västerlänningar som spått demokratins seger i Kina respektive den japanska ekonomins kollaps är alltför optimistiska respektive pessimistiska. Skälet är att de alltför lättvindigt överför sina egna referensramar på dessa båda länder. Att göra så är vanskligt, därför att de historiska och kulturella skillnaderna Kina och Japan sinsemellan samt gentemot Väst är såpass stora att analysen inte låter sig fösas in i våra mallar. Därför kan nog “dynastin Mao” sitta ett bra tag till i Kina och utveckla sin egen form att “anpassningsbart auktoritärt styre”, samtidigt som den japanska ekonomin är bra mycket segare än vad pessimisterna tror.

Om detta  har jag skrivit en reserapport, nedladdningsbar från SEBs hemsida för kundkontakter. Trevlig läsning!

Denna vecka ger Albert Bonniers förlag ut boxen ”Sveriges statsministrar under 100 år”. 22 volymer om 22 män, skrivna av 21 författare (Anders Isaksson avled under projektets gång, varför Per T Ohlsson skrivit två volymer). Snyggt förpackade i en låda med riksvapnet. Och jag har skrivit boken om Palme!

Mitt engagemang i produktionen har sitt ursprung i att jag stötte på Björn Elmbrant (som skrivit boken om Reinfeldt) på en debatt om klimatfrågan mot slutet av 2008. Han berättade om projektet och att det saknades en författare till Palme. Jag skyndade mig att ta kontakt med Abbe Bonnier och hårdlanserade mig själv – och fick uppdraget.

Skälet till att jag ville få chansen att skriva om Olof Palme är uppenbart. Han var en enormt spännande person. Sin tids dominerande politiker, karismatisk, lysande retoriker – men också en praktisk grovarbetare inom rader av politikområdet. Oerhört kontroversiell, älskad av sina egna, hatad av många motståndare. Och det olösta mordet på honom blev ett trauma som länge skuggade hans politiska gärning.

Nu har det snart gått ett kvartssekel sedan hans död – tillräckligt lång tid för att hans politik ska kunna värderas i historiens ljus. Nya biografier börjar komma; Kjell Östbergs i två volymer, Henrik Berggren i höst. Men jag tyckte att jag borde kunna bidra i ett något mindre format, inte minst för att jag faktiskt kände Palme, och under de sista åren arbetade nära honom i statsrådsberedningen; jag var faktiskt den siste av medarbetarna som vinkade Hej då och trevlig helg till honom, när han gick från jobbet den där fredagskvällen.

Resultatet blev en bok som skrev sig själv. En bok som var rolig att skriva. En bok som andas stark empati för Palme som person, men som samtidigt är retrospektivt kritisk mot mycket av den politik han bedrev.

Grundtesen i min analys är att Palme gjorde sin karriär och formade sin världsbild under 1950- och 60-talens uppgång och tilltagande vänstervind. Men han hade otur. Just när han griper ordförandeklubban och blir statsminister vänder den långa vågen nedåt. 1970-talet blir en lång och plågsam strid mot ekonomiska kriser vilkas styrka han hela tiden underskattar. När Palme under den första regeringsperioden (1969-76) fortsätter att driva 60-talets vänsterpolitik vidare – löntagarfonder, överbryggningspolitik, arbetsmarknadsregleringar – fungerar denna i de hårdare tiderna allt sämre. Han tvingas backa. Val förloras. Under den andra regeringsperioden, från 1982, har han tillsammans med Feldt och Carlsson anpassat politiken bättre till de nya tiderna – men då drar han i stället på sig partivänsterns vrede. ”Rosornas krig” bryter ut.

Men: Jag ska inte skriva boken på nytt, här på hemsidan. I stället hoppas jag att många skaffar och läser hela boxen. Tillsammans målar biografierna en bred fresk över 1900-talets svenska politik. Och säkert kommer mången läsare att omvärdera sin syn på flera av de porträtterade, när de så här tydligt ställs bredvid varandra.

 Många missupfattningar církulerar om Grekland och euron. Ett sådant är påståendet att Grekland hamnat i kris på grund av ECB:s räntepolitik.

Det stämmer inte. Det är sant att EMU som helhet inte är ett “optimalt valutaområde”. Skillnaderna mellan olika regioner är stora. Och arbetsmarknaden i unionen är inte tillräckligt internationaliserad och flexibel, ej heller är finanspolitiken tillräckligt samordnad för att kunna motbalansera då penningpolitiken kommer rejält ur synk för något land som utvecklas annorlunda än kärnländerna.

Men det här är ett problem som framför allt rör länder som Spanien och Irland. De har växt snabbt, med våldsamt byggande och ibland hög inflation. ECB:s ränta var under boom-åren för låg för deras behov. Eftersom de hade hög inflation var realräntan faktiskt lägre där än i kärnländerna, vilket ytterligare blåste på uppgång och fastighetsbubbla.

Grekland har inte haft samma typ av problem. Greklands problem är ett helt annat – nämligen att de fuskade sig in i unionen med falsk statistik, och att fusket fortsatte ända till i höstas. Då ”upptäckte” plötsligt den nya regeringen att – hoppsan – budgetunderskottet var dubbelt så stort som de trott. När finanskrisen dessutom slagit till har landet hamnat i djup statsfinansiell kris.

Grekland borde alltså aldrig ha släppts in. Men tyvärr skedde det, och tyvärr finns inga mekanismer för hur en fuskare ska kunna uteslutas ur klubben – även om det är vad som borde ske.

För att minska risken för smitta till länder som Spanien överväger de övriga euroländerna nu någon sports stödpaket. I förra veckan gavs bara ”moraliskt” stöd. Det lär inte räcka. Jag utgår från att någon form av lånepaket kommer att sys ihop – men att Grekland också då de facto ställs under tyskt förmyndarskap.

Är detta en kris för euron? Inte i den meningen att euron skapat Greklands kris. Men ja, i så måtto att ett medlemsland befinner sig i kris och att denna kan sprida sig. Och ja, i så måtto att den spridningen då kan komma att slå mot länder där den gemensamma penningpolitiken faktiskt har bidragit till en bubbla, som sedan spruckit.

Men detta pekar också mot hur krisen ska lösas. Nämligen genom fastare samordning, först vad gäller stödet till Grekland, därefter finanspolitiken för unionen som helhet.

Detta är viktigt. I den svenska debatten har ju både eurons förespråkare och dess motståndare tidigare varit överens om att valutaunionen bara är halvfärdig. Den gemensamma penningpolitiken förutsätter ett mycket starkare samarbete också rörande finanspolitiken.

Ett sådant samarbete hade kanske kunnat avslöja det grekiska fusket tidigare, och det hade kanske kunnat (genom stramare spansk budget) bromsa överhettningen i Spanien. Men priset är naturligtvis att den nationella självständigheten minskar. Det gemensamma inslaget i den ekonomiska politiken stärks.

Så den troliga vägen framåt i euro-zonen är stöd åt Grekland, men hårdare koll och fastare finanspolitisk samordning. Vi vet inte hur detta lyckas lösa den akuta krisen, men otvivelaktigt betyder det ökade samarbetet att valutaunionen på lite sikt, trots all vånda, byggs mer färdig.

Innebörden är att när krisen väl är överstånden (men det kan ta ett bra tag) kommer de som från början var för euron som en del i det politiska bygget av ett enat Europa att bli ännu starkare förvissade om att Sverige bör gå med. Medan de som sade nej för att de är emot ökad överstatlighet blir än mer övertygade om att de har rätt. Den svenska euro-debatten kommer att polariseras.

Om någon undrar varför denna blogg varit så tyst den senaste tiden beror det på spam. Den har dränkts i oönskade erbjudanden om porr, läkemedel och hasardspel. Jag har därför varit tvungen att deleta en del av inläggen som av någon anledning dragit på sig spam. Funderar vidare på vad som kan göras. I värsta fall får jag stänga kommentatorsfältet helt.