Klas Eklund

Den 12e upplagan av min lärobok  “Vår ekonomi” (Norstedts) är nu på väg ut i bokhandeln, lagom till terminsstarten. Den är kraftigt omskriven och har dessutom fått ny, modernare layout och större format.

Innehållsmässigt är den största skillnaden mot tidigare upplagor att finanskrisen har fått ett helt nytt, eget kapitel. Men analysen av krisen har följdverkningar i flera andra kapitel. Avsnitten om finansmarknaderna ägnar nu större utrymme åt “bubblor” och marknadspsykologi och betonar hur finansiella tillgångspriser kan studsa på ett irrationellt sätt. I avsnitten om den ekonomiska politiken beskrivs Keynes återkomst efter finanskrisen - men också hur stimulanspolitiken ger biverkningar såsom större statsskuld. I slutkapitlet har också ett avsnitt tillkommit som diskuterar vilka omprövningar som ekonomiämnet och ekonomerna ställs inför på grund av kriserna.

Vidare har ett avsnitt om klimatpolitik tillkommet, samt ett mer prövande resonemang om hur (och om) ekonomisk tillväxt kan förenas med stigande uttag av naturresurser. Dessutom har fler ekonomporträtt tillkommit, och alla statistik har uppdaterats.

Med dessa förändringar hoppas jag att boken ska fortsätta att kunna fungera som en modern grundbok i samhällsekonomi.

I dag höjde Riksbanken sin reporänta med 0,25 procent. Det låter inte så upphetsande, i synnerhet inte med tanke på att höjningen sker från rekordlåg nivå. Men beslutet är viktigare än det ser ut.

Höjningen sker nämligen trots att Riksbankens egen prognos för den underliggande inflationen ligger klart under 2 procent för de närmaste två åren. I den meningen ter sig Riksbankens räntepolitik som ett brott mot den inflationsmålsstyrning som dominerat sedan mitten av 1990-talet.

Ändå tycker jag att Riksbanken gör rätt. Den tidigare låga räntenivån var inte hållbar i längden. Den bör snarare - som jag sade i samband med Dagens Industris “skuggdirektions” möte i veckan (DI den 29/6) - ses som uttryck för ett “penningpolitisk undantagstillstånd”. Den var en extrem åtgärd, som tillgreps i ett mycket speciellt läge, nämligen för att mildra det skarpa fallet utför efter finanskrisen.

Men nu är den faran över. Svensk ekonomi håller på att återhämta sig. Och nollränta skapar på sikt andra problem. Den blåser upp tillgångspriser, snedvrider risktagande och lånande. Ligger den kvar länge finns heller ingen fallhöjd för sänkningar när nästa lågkonjunktur kommer. När den svenska ekonomin nu tillkvicknar bör Riksbanken ta tillfället att börja höja räntan igen - inte minst som en signal till hushåll och företag att det blir dyrare att låna framöver.

Att på detta sättet höja utan att några omedelbara inflationsrisker är synliga kan kritiseras - två av ledamöterna i Riksbankens direktion röstade mot höjning, liksom en ledamot av DI:s “skuggdirektion”. Men i en total riskbedömning tycker jag det är rätt att vara flexibel och börja höjningarna nu. Detta är just vad som menas med en “flexibel” inflationsmålsstyrning - och visar att Riksbanken lärt av finanskrisen.

I morse gjorde jag en kort intervju i P1 Morgon om G-20-mötet i Toronto; länk till ljudklipp här. Så mycket konkret eller beslutat om finanspolitiska strategier blev det inte. Självklart inte heller någon Tobinskatt. Däremot knallar utredningsarbetet om framtida regleringar av finansmarknaderna på.

Man kan hävbda att G-20 inte åstadkommer så mycket. Och visst; några gemensamma konkreta åtgärder med bett har det inte blivit - ännu. Docbh är det en fördel att organisationen finns och att de ingående ländernas ledare pratar med varandra. Risken för handelskrig och felgrepp vore större utan detta forum.

Jag har just kommit hem från en lång och intensiv resa till Shanghai och Tokyo, dit jag ledde en delegation av svenska finansmarknadsaktörer. Vi besökte Shanghai Expo 2010, vilket var en sanslös upplevelse - en blandning av Disneyland och tekniska muséet i kromosomformat; vi träffade kinesiska och japanska analytiker, myndighetsrepresentanter och affärsmän; detta i syfte att förstå mer av den dynamik som driver den väldiga kinesiska expansionen respektive den japanska stagnationen.

Min egen slutsats blev att västerlänningar som spått demokratins seger i Kina respektive den japanska ekonomins kollaps är alltför optimistiska respektive pessimistiska. Skälet är att de alltför lättvindigt överför sina egna referensramar på dessa båda länder. Att göra så är vanskligt, därför att de historiska och kulturella skillnaderna Kina och Japan sinsemellan samt gentemot Väst är såpass stora att analysen inte låter sig fösas in i våra mallar. Därför kan nog “dynastin Mao” sitta ett bra tag till i Kina och utveckla sin egen form att “anpassningsbart auktoritärt styre”, samtidigt som den japanska ekonomin är bra mycket segare än vad pessimisterna tror.

Om detta  har jag skrivit en reserapport, nedladdningsbar från SEBs hemsida för kundkontakter. Trevlig läsning!

Denna vecka ger Albert Bonniers förlag ut boxen ”Sveriges statsministrar under 100 år”. 22 volymer om 22 män, skrivna av 21 författare (Anders Isaksson avled under projektets gång, varför Per T Ohlsson skrivit två volymer). Snyggt förpackade i en låda med riksvapnet. Och jag har skrivit boken om Palme!

Mitt engagemang i produktionen har sitt ursprung i att jag stötte på Björn Elmbrant (som skrivit boken om Reinfeldt) på en debatt om klimatfrågan mot slutet av 2008. Han berättade om projektet och att det saknades en författare till Palme. Jag skyndade mig att ta kontakt med Abbe Bonnier och hårdlanserade mig själv – och fick uppdraget.

Skälet till att jag ville få chansen att skriva om Olof Palme är uppenbart. Han var en enormt spännande person. Sin tids dominerande politiker, karismatisk, lysande retoriker – men också en praktisk grovarbetare inom rader av politikområdet. Oerhört kontroversiell, älskad av sina egna, hatad av många motståndare. Och det olösta mordet på honom blev ett trauma som länge skuggade hans politiska gärning.

Nu har det snart gått ett kvartssekel sedan hans död – tillräckligt lång tid för att hans politik ska kunna värderas i historiens ljus. Nya biografier börjar komma; Kjell Östbergs i två volymer, Henrik Berggren i höst. Men jag tyckte att jag borde kunna bidra i ett något mindre format, inte minst för att jag faktiskt kände Palme, och under de sista åren arbetade nära honom i statsrådsberedningen; jag var faktiskt den siste av medarbetarna som vinkade Hej då och trevlig helg till honom, när han gick från jobbet den där fredagskvällen.

Resultatet blev en bok som skrev sig själv. En bok som var rolig att skriva. En bok som andas stark empati för Palme som person, men som samtidigt är retrospektivt kritisk mot mycket av den politik han bedrev.

Grundtesen i min analys är att Palme gjorde sin karriär och formade sin världsbild under 1950- och 60-talens uppgång och tilltagande vänstervind. Men han hade otur. Just när han griper ordförandeklubban och blir statsminister vänder den långa vågen nedåt. 1970-talet blir en lång och plågsam strid mot ekonomiska kriser vilkas styrka han hela tiden underskattar. När Palme under den första regeringsperioden (1969-76) fortsätter att driva 60-talets vänsterpolitik vidare – löntagarfonder, överbryggningspolitik, arbetsmarknadsregleringar – fungerar denna i de hårdare tiderna allt sämre. Han tvingas backa. Val förloras. Under den andra regeringsperioden, från 1982, har han tillsammans med Feldt och Carlsson anpassat politiken bättre till de nya tiderna – men då drar han i stället på sig partivänsterns vrede. ”Rosornas krig” bryter ut.

Men: Jag ska inte skriva boken på nytt, här på hemsidan. I stället hoppas jag att många skaffar och läser hela boxen. Tillsammans målar biografierna en bred fresk över 1900-talets svenska politik. Och säkert kommer mången läsare att omvärdera sin syn på flera av de porträtterade, när de så här tydligt ställs bredvid varandra.

 Många missupfattningar církulerar om Grekland och euron. Ett sådant är påståendet att Grekland hamnat i kris på grund av ECB:s räntepolitik.

Det stämmer inte. Det är sant att EMU som helhet inte är ett “optimalt valutaområde”. Skillnaderna mellan olika regioner är stora. Och arbetsmarknaden i unionen är inte tillräckligt internationaliserad och flexibel, ej heller är finanspolitiken tillräckligt samordnad för att kunna motbalansera då penningpolitiken kommer rejält ur synk för något land som utvecklas annorlunda än kärnländerna.

Men det här är ett problem som framför allt rör länder som Spanien och Irland. De har växt snabbt, med våldsamt byggande och ibland hög inflation. ECB:s ränta var under boom-åren för låg för deras behov. Eftersom de hade hög inflation var realräntan faktiskt lägre där än i kärnländerna, vilket ytterligare blåste på uppgång och fastighetsbubbla.

Grekland har inte haft samma typ av problem. Greklands problem är ett helt annat – nämligen att de fuskade sig in i unionen med falsk statistik, och att fusket fortsatte ända till i höstas. Då ”upptäckte” plötsligt den nya regeringen att – hoppsan – budgetunderskottet var dubbelt så stort som de trott. När finanskrisen dessutom slagit till har landet hamnat i djup statsfinansiell kris.

Grekland borde alltså aldrig ha släppts in. Men tyvärr skedde det, och tyvärr finns inga mekanismer för hur en fuskare ska kunna uteslutas ur klubben – även om det är vad som borde ske.

För att minska risken för smitta till länder som Spanien överväger de övriga euroländerna nu någon sports stödpaket. I förra veckan gavs bara ”moraliskt” stöd. Det lär inte räcka. Jag utgår från att någon form av lånepaket kommer att sys ihop – men att Grekland också då de facto ställs under tyskt förmyndarskap.

Är detta en kris för euron? Inte i den meningen att euron skapat Greklands kris. Men ja, i så måtto att ett medlemsland befinner sig i kris och att denna kan sprida sig. Och ja, i så måtto att den spridningen då kan komma att slå mot länder där den gemensamma penningpolitiken faktiskt har bidragit till en bubbla, som sedan spruckit.

Men detta pekar också mot hur krisen ska lösas. Nämligen genom fastare samordning, först vad gäller stödet till Grekland, därefter finanspolitiken för unionen som helhet.

Detta är viktigt. I den svenska debatten har ju både eurons förespråkare och dess motståndare tidigare varit överens om att valutaunionen bara är halvfärdig. Den gemensamma penningpolitiken förutsätter ett mycket starkare samarbete också rörande finanspolitiken.

Ett sådant samarbete hade kanske kunnat avslöja det grekiska fusket tidigare, och det hade kanske kunnat (genom stramare spansk budget) bromsa överhettningen i Spanien. Men priset är naturligtvis att den nationella självständigheten minskar. Det gemensamma inslaget i den ekonomiska politiken stärks.

Så den troliga vägen framåt i euro-zonen är stöd åt Grekland, men hårdare koll och fastare finanspolitisk samordning. Vi vet inte hur detta lyckas lösa den akuta krisen, men otvivelaktigt betyder det ökade samarbetet att valutaunionen på lite sikt, trots all vånda, byggs mer färdig.

Innebörden är att när krisen väl är överstånden (men det kan ta ett bra tag) kommer de som från början var för euron som en del i det politiska bygget av ett enat Europa att bli ännu starkare förvissade om att Sverige bör gå med. Medan de som sade nej för att de är emot ökad överstatlighet blir än mer övertygade om att de har rätt. Den svenska euro-debatten kommer att polariseras.

Om någon undrar varför denna blogg varit så tyst den senaste tiden beror det på spam. Den har dränkts i oönskade erbjudanden om porr, läkemedel och hasardspel. Jag har därför varit tvungen att deleta en del av inläggen som av någon anledning dragit på sig spam. Funderar vidare på vad som kan göras. I värsta fall får jag stänga kommentatorsfältet helt.

Den 9 december avlossade jag äntligen min installationsföreläsning vid Ekonomihögskolan i Lund. Den var ett försök att ge en bred och populärvetenskaplig översikt över finanskrisen. Den kan laddas ned i två versioner; i pdf-format  här (45 sidor) och som YouTube-klipp här (Filmen från föreläsningen är i åtta delar om ca 10 minuter styck och heter Eklund 1, Eklund 2 etc).

Föreläsningen beskriver bakgrunden till krisen - den långa högkonjunkturen, en expansiv politik och excesserna på finansmarknaden. Ekonomerna hade hygglig koll på de båda första faktorerna men de flesta missade den tredje. Därför såg vi inbromsningen under 2007 som naturlig och väntad, men blev - liksom reglerare och politiker - tagna på sängen när den stora kraschen kom hösten 2008. Jag diskuterar också belöningssystemens roll. De drev på otvivelaktigt på utvecklingen, men det går inte att förklara krisen som resultatet av något plötsligt utbrott av bankirers girighet.

Skriften går igenom hur de nya, komplexa värdepapperen fungerade och mekanismerna bakom den snabba smittspridningen, som i sin tur ledde till en global recession. Efter att ha beskrivit de ekonomisk-politiska stimulansåtgärderna blickar jag sedan framåt och försöker dra lärdomar för finansmarknaderna, politikerna, reglerarna och inte minst ekonomerna.

För egen del tycker jag inte att penningpolitiken bör läggas om. En “flexibel inflationsmålspolitik” är fortfarande den bästa strategin; centralbankerna bör givetvis ta hänsyn till tillgångspriserna i sina analyser, men jag avråder från att ha explicita mål för börser och fastighetspriser. De medel som bör användas för att klara finansiell stabilitet är således inte styrräntan utan regleringar som direkt inriktar sig just på stabilitet.

Föreläsningen går igenom olika strategier för tillsyn och reglering. Jag tar bl.a upp svårigheterna att styra komplexa jättebanker och diskuterar  förslagen att klyva banksektorn i “utilities” och “casinos” - en idé som har förtjänster men som antagligen inte är möjligatt genomföra i praktiken. I stället blir det mer traditionella regleringar såsom skärpning av kapitaltäckningskrav, upprättandet av “testamenten”, konsumentskydd mm som kommer att användas.

Sådana ingrepp kan säkert förhindra att nästa kris blir en upprepning av den nyss timade. Men de lär inte förhindra andra kriser, som bryter sig fram via oväntade vägar. Grunden till kriserna ligger nämligen djupt - i människans optimism, vår ovilja att ta förluster, vår benägenhet att filtrera information och i vårt flockbeteende.

Detta är en av lärdomarna för ekonomerna. Teorin om “effektiva marknader” har inte kunnat förklara de ständiga bubblorna och krascherna. Finansvetenskapen måste byggas ut med verktyg som bättre fångar verkligheten. I de avslutande kapitlen av skriften går jag igenom dagens debatter om “tipping points”, “Minsky moments”, “svarta svanar”, “feta svansar” och andra exotiska beteckningar på finansmarknadernas speciella beteende. Allra sist drar jag slutsatsen att ekonomutbildningen bör bli bredare, så att ekonomerna förmår se utanför de egna ramarna.

Trevlig läsning - och jag tar gärna emot kommentarer i kommentatorsfältet från dem som orkar ta sig igenom hela bibban! Dock helst inte från dem som bara är ute efter att anonymt vädra sina egna käpphästar utan att läsa föreläsningen först…

Jag har utnämnts till adjungerad professor i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Det ska bli spännande. Lund är en ärorik akademisk stad, inte minst när det gäller nationalekonomi. Sveriges främste ekonom genom tiderna, Knut Wicksell, verkade där. Universitetet är ett av de största och bredaste i norra Europa. Dessutom är Lund en charmig stad – och institutionen ligger på cykelavstånd hemifrån.

Tjänsten är på deltid, och jag har kvar mitt jobb på SEB som tidigare. Universitetets tanke är att knyta en praktiker till institutionen. Jag ska m.a.o ge studenter inblick i verkligheten – hur den ekonomiska politiken utformas i praktiken, hur finansmarknaden fungerar och vilka effekter globaliseringen har för svenska företag. Jag hoppas också kunna bidra till att konkreta erfarenheter från finanskrisen förs vidare till den akademiska världen. Dessutom ska jag berätta en del om hur arbetet med sustainability konkret ser ut i näringslivet.

För egen del hoppas jag naturligtvis kunna få intellektuell stimulans, förkovra mig teoretiskt – och därmed kunna göra bättre analyser och hålla mer intressanta föredrag.

En traditionsenlig installation ska naturligtvis äga rum, den 9 december kl 16.00 i Crafoordsalen – öppen för studenter och allmänhet. Ämnet för installationsföreläsningen är ”Finanskrisen i teori och praktik”. Där kommer jag att försöka ta ett helikopterperspektiv och förklara både hur krisen växte fram och vad vi måste göra för att undvika nya liknande kriser. Och så ska jag försöka dra slutsatser och lärdomar för penningpolitik, regleringar – och inte minst för ämnet nationalekonomi. Välkomna!

Tillsammans med fem andra ekonomer (Villy Bergström, Harry Flam, Lena Hagman, Cecilia Hermansson och Erik Thedéen) ingår jag i Dagens Industris ”skuggdirektion”. Vi träffas en vecka innan Riksbankens direktion har sina penningpolitiska möten, vi har en diskussion om konjunkturläge och inflationsprognoser och fattar utifrån detta ett penningpolitiskt beslut. Vi gör alltså ingen prognos om vad direktionen kommer att säga eller göra, utan vi gör en egen rekommendation om vad de bör göra.

Icke desto mindre är det slående att vi legat ganska rätt i våra utsagor, i så måtto att Riksbanksdirektionen oftast följt oss i spåren, om än ibland med fördröjning. Vill man, kan man säga att vi legat steget före den riktiga direktionen. Ofta är vi eniga, men när vi är oeniga beror det på att läget är svårt – och i de lägena visar det sig att Riksbankens direktion också oftast är inbördes splittrad.

Vi hade vårt senaste skuggdirektionsmöte förra veckan, publicerat i DI i tisdags, två dagar före Riksbankens beslut. Vi rekommenderade då enhälligt att reporäntan skulle hållas konstant på dagens låga nivå (0,25 procent), men vi var oeniga om när den skulle höjas. Någon förespråkade höjning andra kvartalet 2010, någon fjärde kvartalet, medan de flesta (däribland jag) låg med den första höjningen under tredje kvartalet. Den oenigheten speglades senare i Riksbankens direktion, där några ville gå snabbare och några långsammare.

Splittringen är inte ett dugg märklig; den är en följd av det svåra beslutsläget. Å ena sidan är den svenska ekonomin i lågkonjunktur med extremt låg inflation (just nu deflation) – det talar för låga räntor under en längre period. Å andra sidan stiger huspriserna snabbt och det finns vissa tecken på återhämtning – det talar för en tidigare höjning. För egen del ser jag riskbilden som asymmetrisk. Just nu är risken för svaghet större än risken för inflation och nya bubblor, varför jag tycker det är rätt att vänta länge med en höjning.

Skuggdirektionen skiljde sig dock på en punkt från Riksbankens direktion. Vi tyckte inte att Riksbanken borde förnya de långa reporna (lång utlåning till bankerna till fast låg ränta). Ett skäl är just oenigheten om reporäntan. Den fasta repan är ett sätt att underbygga reporäntebanans trovärdighet, Men om direktionen är splittrad om själva räntebanan, så ger ju inte en lång repa någon extra trovärdighet på den punkten. Riksbanken bestämde sig ändå för ännu en lång repa – men också i detta beslut var de splittrade. Därmed ger inte den långa repan det tillskott av trovärdighet kring räntebanan Riksbanken hoppas på.

Jag kan förstå att Riksbanken vill ta det säkra före det osäkra. Men den extra långa repan gör knappast någon nytta. Den hade de kunnat avstå ifrån. Jag är rätt säker på att det visar sig att skuggdirektionen också här legat steget före.

Sent omsider har Markku Rummukainens, Olle Häggströms och mitt svar på Nils Lundgren och Marian Radetzki publicerats, i Ekonomisk Debatt Nr 6. Jag har redan tidigare, i blogginlägg här nedan från i somras, kritiserat den artikel de skrev i Ekonomisk debatt Nr 5. Då hävdade de att en “Grön fatwa” har utfärdats mot oliktänkande i klimatdebatten. De hävdade också att de - trots avsaknad av naturvetenskaplig kompetens - har förmågan att avgöra huruvida klimatforskningens huvudfåra har fel.

Vår gemensamma artikel bemöter Radetzki/Lundgren både som klimatvetare, klimatekonomer och samhällsdebattörer. Just därför är det en poäng att vår artikel är ett samarbete mellan en ekonom, en klimatforskare och en matematiker/vetenskapsteoretiker. För den som orkar ta sig igenom vår länkade artikel bör framgå att Radetzki/Lundgren gravt bryter mot de regler som bör känneteckna interdisciplnär debatt. Den forskare som verkligen vill gå till storms mot huvdfåran i en annan disciplin bör åtminstone se till att han har ordentligt på fötterna. Det har inte Radetzki och Lundgren. Deras inläsning av klimatfrågan är slarvig, de vet inte hur IPCC fungerar, de exempel de väljer som belägg för sin avvikande uppfattning har redan tidigare bemötts, deras urval och redovisning av källor är märklig, och deras insats i samhällsdebatten destruktiv - i stället för att diskutera vad de som ekonomer kan bidra med för att få till stånd en effektiv klimatpolitik, hoppas de i stället att försöken att nå ett globalt klimatavtal ska sluta i “fiasko”.

Radetzki och Lundgren har inte lyckats finna ett enda nytt argument mot klimatforskningens dominerande uppfattning. I stället hänfaller de till konspirationsteorier: den vetenskapliga processen har havererat, IPCC är korrumperad och media alarmistiska. Politikerna är lurade. Även organ som IMF och seriösa publikationer som Financial Times och The Economist har bedragits av denna sammansvärjning.

I den meningen speglar rubriken på deras artikel -  ”En grön fatwa har utfärdats” - andemeningen i deras argumentation. Men även rubriken visar sig vara missvisande. De har ju fått sin artikel publicerad i den svenska ekonomårens egen ärevördiga tidskrift. Detta trots att den inte innehåller något nytt i sak utan tvärtom är fylld av osaklighet.

Olle, Markku och jag avslutar vårt bemötande med en uppmaning: “Den svenska debatten behöver gå vidare i stället för att fastna på sådant som de facto är avklarat sedan länge.”

Men riktigt så väl blev det inte. Radetzki och Lundgren har skrivit en replik, som kommer i nästa nr av Ekonomisk Debatt - och i numret därefter kommer vår slutreplik. Puh!

Bokmässan är som IKEA en fredag eftermiddag efter löning, men upphöjt i kubik. Trångt, trångt, trångt. Svettigt, varmt. Människor – framför allt kulturbärande damer i medelåldern – som kryssar och trängs mellan förlagsmontrar och seminariesalar. Variationen på utbudet är oändligt. Från serieböcker (Jan Lööf var den mest populäre boksignatören) till de stora förlagens jätteanläggningar, över de smala entusiastförlagens små kuber, till Svenska Kyrkans scen och kokbokshörnet med spis och matlagning.

Själv var jag involverad i en rad events om min klimatbok. På det egna förlagets (Norstedts) scen – mitt på mässgolvet, med packad folkmassa framför. I traditionell föreläsningssal, med powerpointbilder. Och i andra arrangörers montrar, i samtal och intervjuer. Bl.a diskussion med Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen och utfrågning av ETC:s Johan Ehrenberg. Svante ville diskutera möjligheterna till framgång i Köpenhamn, medan Johan var skeptisk till möjligheterna att få till stånd mitt eget favoritrecept, en utvidgad handel med utsläppsrätter. Johan var dessutom nyfiken på varför just min blogg är så flitigt besökt av s.k skeptiker som är arga på mig. Tja, det undrar jag också; jag som är så trevlig J.

Men den mest spännande övningen för min del var diskussionen med ärkebiskop Anders Wejryd, på scenen i den ”internationella” hallen. Kyrkan uppvisar av tradition en imponerande aktivitet under bokmässan, där man givetvis säljer teologisk litteratur, men också organiserar ett späckat program med seminarier och samtal över en brett spektrum av ämnen.

Själv finner jag det både naturligt och lovvärt att kyrkan engagerar sig i klimatfrågan. Denna är ju en fråga om vårt ansvar för livsvillkoren för barn och barnbarn, och klimatpolitiken handlar både om moraliska avvägningar och om krassa penningfrågor. Just detta – pengar och moral i klimatpolitiken – var ämnet för Wejryds och mitt samtal.

Det visade sig att vi var helt eniga om att en global strategi måste gå stegvis, där de rika länderna går före medan de fattiga till en början får understöd och teknisk support, så att de kan minska sina utsläpp längre fram. Fördelningspolitik står i den meningen i centrum för ett globalt avtal. Den fråga där vi något skilde oss åt var synen på hur omfattande de så kallade ”flexibla mekanismerna” i Kyoto-avtalet bör vara när det gäller bördefördelningen mellan i- och u-länder. Wejryd är där mer kritisk än jag. Men vi fann att skillnaderna även på den punkten inte var så stora som i alla fall jag tidigare trott.

Sammantaget blev det en spänstig diskussion – enighet om de stora linjerna men vissa konkreta skillnader i medlen att nå dithän. Tonfallet var sakligt. Och Wejryd är ju en så genomsympatisk person att varje diskussion med honom blir glädjefylld.

Debattstilen i delar av bloggvärlden är i sanning märklig. Jag har i egna inlägg liknat den vid det sektbeteende som fanns i den yttersta vänstern i min ungdom. Det som pågått de senaste veckorna på den här sidan ger syn för sägen.

Se på det gräl som förts under senare tid under min post ”Sektbeteende och ekonomer i klimatdebatten”, den 24 juni. Kommentar nummer 29 av Kim B innehåller ett sakfel. Kim tar inte hänsyn till att vattenånga är den vanligaste växthusgasen; därför blir hans kalkyl över framtida temperaturstegringar alldeles felaktig.

I en normal debatt skulle meningsmotståndaren påpekat felet, Kim skulle ha korrigerat sig och så skulle diskussionen gått vidare, på en högre nivå. Men icke här. Jonas N reagerade i stället med att anställa förhör och utfråga först Kim, därefter Anders E, om de visste vari felet bestod. Tonfallet blev efter hand allt gällare, och diskussionen mellan Jonas och Anders urartade efter ett tag till ren pajkastning.

Det här sättet att debattera har jag stött på förut. På det möte i våras på Briggen Tre kronor som blev upprinnelsen till hela den här sektdebatten ställde Fred G samma sorts fråga, med samma inkvisitoriska tonfall som Jonas: Han ville förhöra mig om jag kände till vattenångans betydelse. Eftersom jag gjorde det, kunde jag direkt ge svar på tal. Men den här gången kunde Kim inte svaret, och resultatet blev detta totalt bisarra förhör i cyberspace (inte på Jonas blogg, nota bene, utan på min!).

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte förstår den här debattstilen. Varför kan inte Jonas nöja sig med att påpeka att Kim hade fel, och därefter konstruktivt försöka föra diskussionen vidare från en ny och högre nivå? Varför kan Kim å sin sida inte klart säga att han hade fel och ska dra lärdom? Varför denna sandlåda?

Jonas måste rimligen förstå att hans kritik mot Kim inte det minsta påverkar sakfrågan – dvs den antropogena uppvärmningens betydelse. Att Kim hade fel i sitt inlägg visar att han inte hade tillräckligt på fötterna. Men det faller inte alls tillbaka på klimatvetenskapen eller dess konsensus. De som kan frågan och som driver den vetenskapliga debatten i litteraturen inkluderar ju vattenångan i sin forskning, i sina modeller och kalkyler. Att anställa förhör på det sätt som Jonas gör är därför bara rent översitteri. Det vittnar inte om en vilja att utveckla diskussionen eller att hjälpa meningsmotståndaren till nya insikter. Nej, Belsebub ska krossas och fördrivas.  

Den här högst obehagliga diskussionen blir därför ytterligare ett belägg för det jag kallat sektbeteendet i klimatdebatten.

Men varför är det här beteendet är så vanligt, just i den här frågan? Varför denna ilska? Varför denna oförsonlighet? Vad säger ni där ute i cyberspace?

Förra veckan deltog jag i ett klimatseminarium i Beijing med ledande kinesiska ekonomer, högt uppsatta partifunktionärer och inbjudna ekonomer från Tyskland och Sverige. Nicholas Stern höll anförande, och själv deltog jag i en panel om klimatpolitik och sysselsättning. Seminariet redovisade ett årslångt samarbete mellan de inblandade – en rad nya studier presenterades – och ska förhoppningsvis också resultera i en slutrapport om kinesisk klimatpolitik, inför Köpenhamn.

Jag kom hem med ett allt överskuggande intryck: Kina är på väg att ta klimatförändringarna på allvar. Det är något nytt och kan få global betydelse. Kina är ju numera världens största utsläppare av koldioxid, och även om utsläppen per capita fortfarande är långt under USA:s nivå, har de nått det globala genomsnittet och är snart ikapp de svenska.

För bara några år sedan sade Kina i officiella sammanhang att klimathotet var något som främst rörde de rika länderna; de hade skapat problemet och det var deras sak att lösa det. Att Kina ändrar strategi och höjer sin ambitionsnivå beror främst på att klimathotet blivit verklighet för den egna befolkningen. Torka i norr skapar stora problem med vattenförsörjningen. Och i söder medför smältande glaciärer i Himalaya risk för översvämningar och bristande dammar – och på sikt brist på färskvatten för hundratals miljoner människor. Till detta kommer naturligtvis tidigare kända hälsoproblem från koleldningen – tusentals döda gruvarbetare i olyckor varje år och miljoner för tidigt döda människor på grund av luftrörsbesvär.

Slutsatsen för de ledande är att Kina måste bli en ”low carbon society”. Hur och i vilket tempo är långt ifrån klart, och hänger delvis på förhandlingarna i Köpenhamn. Men även om Kinas ledare inte når så långt som de skulle vilja i Köpenhamn är jag övertygad om att de inom några år börjar införa skatter på kolförbrukning och att enorma resurser trycks in i forskning om förnybar energi och kärnkraft. Det samma gäller elbilar. På flera av dessa områden är Kina redan världsledande. Informellt talar man om att nästa femårsplan ska bli en ”grön plan”. Och kraften i omläggningen när stats- och partiledningen pekar med hela handen kan – på gott och ont – bli överväldigande.

Just återkommen från en resa till Istanbul – fylld inte bara med seminarier och sifferspäckade powerpoint-presentationer utan också med vackra vyer och rik kultur – ser jag med oro hur förhandlingarna mellan Turkiet och EU om ett framtida turkiskt medlemskap har gått i stå. Det finns en uppenbar risk att frågan inte rör sig en millimeter framåt under det svenska ordförandeskapet.

Det vore beklagligt. EU:s ”mjuka makt” har spelat stor roll för att driva på demokratiseringen och öppningen av Turkiet under senare år. Skeptikernas farhågor att det islamistiska AKP skulle driva landet i fundamentalistisk riktning har kommit på skam. Och nu tycks också kurdfrågan vara på väg att lossna.

De argument som Frankrike, Tyskland och Österrike för fram för att stoppa Turkiet är svaga. Påståendet att Turkiet inte tillhör Europa är geografiskt inkorrekt, eftersom landet gränslar Bosporen - med samma argument skulle för övrigt också Frankrike vara diskvalificerat eftersom Frankrike innefattar utomeuropeiska territorier betydligt längre bort, t.ex i Västindien. Argumentet att landet är muslimskt definierar Europa utifrån religionshistoria (till skillnad från Romfördraget och kriterierna i Köpenhamnsöverenskommelsen) och säger till den stora muslimska minoriteten i Europa att de inte är äkta européer.

Nej, skälet till motståndet mot Turkiet ligger nog inte i de argument som öppet framförs i debatten. Det handlar snarare om outsagd oro för att tyngdpunkten i EU ska glida österut – och om att exploatera islamofobi av inrikespolitiska skäl.

Jag hoppas att kampanjen för att stoppa Turkiet misslyckas. Europa kan bidra till stabilitet i Mellanöstern genom att flytta sin östgräns och hjälpa till att lösa kurdfrågan. Europa kan bidra till förbättrade relationer med moderata och progressiva krafter i islam. Europa behöver alternativ till importen av rysk gas via Ukraina. Och de åldrande länderna i dagens EU behöver dessutom den unga arbetskraft som det växande Turkiet kan erbjuda.

Det svenska ordförandeskapet bör därför fortsätta att driva frågan framåt.

I det nya numret av Ekonomisk Debatt (5/09) går två välkända ekonomer – Nils Lundgren och Marian Radetzki – till storms mot klimatvetenskapen och klimatdebatten. Rubriken på deras artikel är ”En grön fatwa har utfärdats”, och den ger ett hum om tonfall och andemening.

Att de har fel om debattklimatet framgår direkt – de har ju fått en artikel som anklagar den allmänna debatten för likriktning och åsiktsförtryck publicerad i Nationalekonomiska Föreningens ärevördiga tidskrift. Men de har fel också i den underliggande sakfrågan. De påstår sig ha gått igenom den vetenskapliga klimatlitteraturen och därvid kommit fram till att konsensusuppfattningen, såsom den uttrycks i IPCC, har fel. Det finns inget klimathot från människans utsläpp av växthusgaser, och insatser för att begränsa dem blir för dyra.

Om de hade rätt skulle deras artikel vara en vetenskaplig sensation och borde publiceras i någon av de internationellt ledande naturvetenskapliga tidskrifterna. Men den läsare som hoppas på något nydanande blir besviken. Deras artikel innehåller bara upprepningar av redan känd – och tillbakavisad – kritik.

I nästa nummer (6/09), som kommer i slutet av september, skriver jag tillsammans med Markku Rummukainen, en av Sveriges ledande klimatforskare, och Olle Häggström, professor i matematik vid Chalmers, ett gemensamt svar på Radetzki och Lundgren. Jag kan inte föregripa hela artikeln här. Men vår huvudkritik går ut på att Radetzki och Lundgren inte alls behärskar sakfrågan, vare sig som klimatvetare och klimatekonomer.

Deras ”genomgång” av klimatvetenskapen är ytlig och enögd, och vi kommer i vår artikel att redovisa på vilket sätt. Viktigast är att de ger en förvrängd bild av vad klimatvetenskapen egentligen hävdar. Deras egna konkreta ”motargument” – om temperaturen i troposfären, i Europa på medeltiden osv – är dessutom sådant som diskuterats fram och tillbaka i myriader av artiklar och på bloggar de senaste åren och som inte ruckar på slutsatserna från IPCC.

När de uttalar sig som ekonomer avslöjar de att de inte är inlästa på den breda litteraturen om kostnader och diskonteringsränta. När de uppträder som samhällsdebattörer med så dåligt på fötterna i sakfrågan blir de därför oseriösa. Forskare från en samhällsvetenskaplig disciplin bör, om de ska ge sig på att kritisera naturvetare, bemöda sig om att verkligen sätta sig in i grundmaterialet. Det har de båda ekonomerna inte gjort. Att detta leder dem till ansvarslösa slutsatser märks också när de uttalar sig om det kommande klimatmötet i Köpenhamn och hoppas att det ska sluta i ”fiasko” (DN, 23/6 2009).

För egen del tycker jag att deras artikel är märklig. Jag känner både Marian och Nils sedan många år, och räknar dem som vänner. Desto svårare är det att förstå varför de ger sig ut i debatten med så självsäkert tonfall – samtidigt som de avslöjar att de inte läst in sig på sakfrågorna.

Dagens Industris s.k skuggdirektion, där jag ingår, rekommenderar i dag Riksbanken att ligga still på styrräntenivån 0,5 procent men samtidigt binda sig vid den låga räntenivån genom att låna ut till låg fast ränta för ett år framöver.

Det är en okonventionell rekommendation. Bakgrunden är denna:

Sverige är i djup lågkonjunktur. BNP faller kraftigt i år, mer än vad Riksbanken spått. Inflationen blir extremt låg i år och stiger sannolikt bara långsamt de kommande åren. Ett skäl är att den höga arbetslösheten trycker ned lönekostnaderna.

I det läget bör Riksbanken föra en expansiv penningpolitik. Men det är ont om väl fungerande verktyg i verktygslådan.

- Styrräntan är redan nere på 0,5 procent. Egentligen ”borde” räntan sänkas till ca minus 3 procent (enligt olika modeller för räntesättning), men en centralbank kan inte erbjuda räntor under noll.
- Att sänka ytterligare en kvarts procent gör inte mycket nytta, däremot finns en liten men ändock tydlig risk att kreditmarknaden (de dagliga lånen mellan bankerna) fungerar sämre vid räntenivåer så nära noll. I praktiken är därför räntebotten nådd.
- Att medvetet försöka försvaga kronan ytterligare (något som bl.a direktionsledamoten Lars EO Svensson funderat högt kring) är farligt i ett läge med protektionistiska hot och där länder inte bör söka skyffla över sina problem på andra.
- Att köpa statsobligationer för nya pengar (att sätta igång sedelpressarna) är oprövat i modern tid i Sverige, verkningarna är osäkra – och dessutom får Sverige enligt Europafördraget inte använda den metoden.
- Att i stället köpa bostadsobligationer är ingen stor poäng eftersom bostadsmarknaden i vårt land inte är särskilt tillbakatryckt. Tvärtom har bolånemarknaden fungerat väl.

Så inga av de verktyg som brukar diskuteras tycks fungera särskilt väl. Därför rekommenderar vi att Riksbanken prövar ett nytt instrument, nämligen att erbjuda bankerna att låna (utan tak) till reporäntan, dvs 0,5 procent, under en längre period, t.ex ett år. I praktiken erbjuder då Riksbanken banksystemet ett billigt lån till fast ränta. ECB har nyligen lanserat metoden. Man kan se den som att centralbanken också i handling visar att man ämnar hålla fast styrräntan på låg nivå. Kanske det ger större effekt på ränteförväntningarna än att bara i ord ange en framtida låg räntebana.

Men även så blir den allmänna slutsatsen att penningpolitiken inte har särskilt mycket kvar att ge i dag. Jag suckar själv lite uppgivet i DI-artikeln att´”alla vägar antingen är stängda, osäkra eller verkningslösa”.

Mitt förra blogginlägg om sektbeteende i klimatdebatten väckte känslor. Den som orkar kan ta sig igenom den långa raden av kommentarer. Med några läsvärda undantag bekräftar stormen min tes. De som skriver gör det ofta i raseri, de använder invektiv (jag liknas vid både Hitler och Göbbels) och förklarar att jag är okunnig, inkompetent och en charlatan. Det mest fascinerande är att de som skriver på detta sätt själva inte alls ser att de beter sig som sektmedlemmar – vilket gör upplevelsen både kusligare och än mer tydlig.

Men klimatdebatten söker sig även andra och märkliga vägar. I DN igår uttalade sig Nils Lundgren och Marian Radetzki – äldre, välrenommerade ekonomer, som jag personligen känt i många herrans år. Enligt referatet ger de sig in debatten i en kommande artikel i Ekonomisk Debatt – men inte som ekonomer, utan som självutnämnda experter på de naturvetenskapliga grunderna för klimatdebatten. Enligt DN hävdar Nils Lundgren att en ökad halt koldioxid i atmosfären inte medför någon farlig global uppvärmning.

Skulle Lundgrens naturvetenskapliga insikter vara korrekta förtjänar han multipla nobelpris – i fysik, ekonomi samt, givetvis, fredspriset. Detta eftersom hans nya rön vänder upp och ned på klimatforskningens huvudfåra och rimligen måste föranleda den norska priskommittén att annullera det pris som häromåret gick till FN:s klimatpanel IPCC. Dessutom kanske ett extra nobelpris i litteratur vore på sin plats.

För egen del finner jag det häpnadsväckande att mina kolleger på detta sätt vågar tillrättavisa konsensusuppfattningen i en helt annan disciplin. I vanliga fall brukar ekonomer vara djupt skeptiska när teologer, sociologer eller historiker vågar kritisera nationalekonomins centrala teser; utmanarna brukar tillhållas att de inte ska ge sig in på andras jaktmarker. Men någon motsvarande återhållsamhet när det gäller att komplett döma ut en annan disciplin kännetecknar alltså inte Radetzki eller Lundgren.

Därför kritiserar Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster och jag i dag våra kolleger i en kommentar i DN. Fölster understryker osäkerheten i klimatmodellerna – men påpekar att detta innebär att uppvärmningen kan medföra ännu värre konsekvenser än vad klimatforskarna tror. Och jag säger i intervjun: ”Ekonomer blir amatörer när de ger sig in på naturvetenskapliga frågor utan att ha kompetens”.

Men kackar jag då inte i eget bo? Jag har ju själv skrivit en bok om klimatpolitik (”Vårt klimat”, Norstedts 2009) – vilket påpekats av en del kommentatorer på DN:s debattblogg. Nja, i den boken framhåller jag noga att jag inte är någon klimatforskare. Därför väljer jag att i beskrivningen av växthuseffekten utgå från IPCC – även om jag försöker redovisa den kritik som från olika håll riktats mot klimatpanelen. I stället lägger jag krutet där jag tycker att jag som ekonom professionellt kan bidra, nämligen i diskussionen om hur en effektiv klimatpolitik ska utformas.

Som sådan försöker jag också diskutera vad en förhandlingslösning i Köpenhamn borde innehålla. Den ansatsen finner jag mer konstruktiv än Lundgrens och Radetzkis förhoppning att klimatmötet ska sluta i fiasko.

Delar av klimat- och energidebatten påminner mig om vad jag upplevde i min ungdom i den yttersta vänstern. En rad fraktioner bekämpade varandra ursinnigt. Ibland stormade små grupper in på andras möten och predikade motståndarens förtappelse. För en adrenalinstinn 18-åring var det roligt ett tag – men som politisk praktik eller seriöst samtal var det inte föredömligt.

Sedan dess har jag under årtionden levt ett annat liv. De debatter jag deltagit i har varit av en helt annan art än under ungdomsåren. Jag hade nästan glömt hur det var i de puerila påhoppens tid.

Tills för något år sedan, då jag började skriva om miljö och klimat. En bok har det blivit, några artiklar, ett större antal föredrag samt några intervjuer. Plötsligt har jag förstått att sektmentaliteten finns kvar – inte i klimatdebatten som helhet, gudskelov, men i dess ytterkanter.

Här finns nämligen också sekter. Sekter som bekämpar varandra med fradgeskummat raseri. Sekter som drar till sig de mest märkliga individer, några med klart rättshaveristiska drag.

Här finns de som med stort patos hävdar att IPCC är korrumperat och att hypotesen om den globala uppvärmningen är en konspiration. Här finns de som på fullt allvar menar att alla internationella organ som oroar sig för klimatet – såsom IEA, IAEA, WHO och hela alfabetssoppan i övrigt – är korrumperade eller lurade. För att inte tala om hur blåsta alla politiker som vill begränsa utsläppen av växthusgaser är. Da Vinci-Koden eller Sions Vises protokoll kan slänga sig i väggen jämfört med de konspirationsteoretiker som tar till orda i klimatdebatten.

För en som kommer utifrån till ämnet – jag är ekonom och diskuterar främst hur klimatpolitiken ska bli så effektiv som möjligt – ter sig hysterin och hatet såväl fascinerande som obegripligt.

Men jag har börjat vänja mig. Och här om dagen var det nästan lustigt att själv bli utsatt för utsända häcklare. Jag höll ett föredrag just om klimatpolitik på Briggen Tre Kronor i Stockholm. I publiken satt tre kända skeptiker, aktiva i bloggar och ”Stockholmsinitiativet”. Omedelbart när frågestunden inleds, reser sig en av dem upp och frågar med magistral stämma: ”Vet du hur stor del av växthuseffekten som orsakas av koldioxid?”. Ungefär som vore han förhörsledare.

Den märkliga frågan var givetvis rent provokativ. Frågeställaren (Fred Goldberg) trodde väl inte att jag kunde skilja mellan den naturliga och den förhöjda växthuseffekten, ej heller mellan koldioxid och vattenånga – vilket skulle ge honom chansen att förlöjliga mig. Nu förstod jag dock meningen med frågan, varför jag sopade till honom rejält – till hans och hans kamraters förtret men de övriga åhörarnas förnöjelse.

Jag ska dra en tystnadens försonande slöja över de övriga förnekarinläggen. Men den där taktiken – att stövla in på ett möte om ett visst ämne, ställa provokativa frågor utifrån en helt annan politisk dagordning och därigenom försöka kidnappa mötet – det var den som plötsligt fick mig att minnas sektstriderna i yttervänstern för 35 år sedan. Just den taktiken har använts av otäcka grupper också på den yttersta högerkanten – att inte lyssna på meningsmotståndaren utan bara försöka provocera och proklamera att han är förrädare, alternativt korrumperad eller idiot.

Att ta sådana huliganer på allvar är omöjligt. Demokratin kräver ändå att vi tar debatten med dem. Därför måste de bemötas. Men det gäller att göra det på ett sätt som tar så lite tid och energi från sakfrågorna som möjligt. Något som dock är lättare sagt än gjort.

I Dagens Industri rekommenderar jag, som en i “Skuggdirektionen”, att Riksbanken sänker reporäntan så långt möjligt. Argumentationen kan läsas i vårt diskussionprotokoll, publicerat på di.se. I korthet går den ut på att inflationsprognosen för de närmaste åren ligger under Riksbankens mål, liksom inflationsförväntningarna. Dessutom pekar konjunkturbedömningar på en mycket djup lågkonjunktur. Alla argumant talar därmed för lägre ränta.
Faktum är, att räntan skulle behövas sänkas under noll; enligt den s.k Taylorregeln, där räntan sätts för att minimera avvikelserna från inflationsmålet och samtidigt minska svängningarna i den reala ekonomin, skulle reporäntan behöva sänkas till ca minus tre procent!
Men negativa räntor är inte möjliga. Faktum är att inte heller prick noll är lämpligt. Det beror på att bankernas dagliga internhandel med värdepapper bör ha ett litet spann runt centralbankens styrränta. Därför rekommenderade skuggdirektionen att räntan sätts så nära noll som möjligt, vilket i vår tolkning blir 0,25 procent. I praktiken är detta nollränta.
Vi såg också att Riksbanken bör ligga kvar på den när låga nivån åtminstone året ut.
Att döma av kommentarerna på di.se finns många som oroar sig för att den räntan är för låg och på sikt ger nya bubblor och inflation. Och ja, jag medger att sådana risker finns. Men just nu är risken för djup recession och hög arbetslöshet farligare, och därför bör Riksbanken koncentrera sig på den. När konjunkturen så småningom vänder och om/när inflationen återvänder, då måste Riksbanken vara beredd att höja räntan igen. Men där är vi inte i dag.