Min vän och arbetskamrat Erik Belfrage rycktes bort i Covid 2020. Fem år senare hölls en minnesdag – “Erikdagen” – på Sigtuna Humanistiska Läroverk, där Erik båda hade varit elev och styrelseordförande. Vi var flera som höll korta minnesord. Här är mina:
***
Tack för inbjudan att få vara med i dag och få hylla Erik. Det gör jag gärna. Erik Belfrage och jag var arbetskamrater under flera år på SEB. Under större delen av den tiden var vi rumsgrannar och talades vid så gott som varje dag.
Hur jag hamnade där är en lite märklig historia, där Erik i högsta grad var inblandad. Erik ringde en dag, våren 1994, och frågade om jag ville äta lunch. Vi sågs på Victoria i Kungsan. Men han var inte ensam. Med sig hade han sin chef Peter Wallenberg, den egensinnige Pirre.
Nå, vi hälsade glatt och beställde in maten. Pirre tog Ceasarsallad – med en stor flaska ketchup till, som han frikostigt sprätte ut över salladen och därefter åt med god aptit. Jag sade inget, höll masken och tänkte för mig själv: om det är så här överklassen vill ha det så OK. Låt dem hållas. Erik bara log. Samtidigt som ögonen spanade.
Några veckor senare, då bankens VD Björn Svedberg erbjöd mig jobbet som chefekonom på banken förstod jag att lunchen egentligen hade varit en förtäckt anställningsintervju. Ketchupen var ett test på hur jag skötte mig.
Tydligen hade jag klarat testet. Jag frågade en bekant med känningar i banken om hur jag borde svara Svedberg. Ta jobbet, blev svaret. Men se då till att få rum på direktionsvåningen. Så nära maktens centrum som möjligt…
Jag följde rådet. Fick rum bredvid Erik, på ”Gubbhyllan”, en halvtrappa upp från ”Ettan”, det traditionella ordföranderummet, där Pirre huserade. Erik satt alltså närmast den mäktige, och jag ytterligare bara tre meter bort. Närmare centrum gick det inte att komma.
Erik hade värvats från UD några år tidigare av Peter Wallenberg. Denne hade järnkoll på Belfrages eftersom Eriks far hade varit vd för Wallenbergs ögonsten Atlas i Frankrike och Pirre flitig gäst hos familjen i Paris, med en hel den kuckelurande vid köks- och middagsbordet med pappa och sönerna. När han tog över rodret i sfären behövde PW någon med internationell utblick, kontakter i politiken, och som kunde fungera som bollplank, spanare och troubleshooter. Med andra ord: Erik.
Den unge diplomaten flyttade in på SEB. Snabbt blev han PW:s Consigliere, den som skickades ut när man behövde se in i framtiden, när besök i andra länder skulle planeras, när utländska toppolitiker och diplomater skulle approcheras, när man behövde en förhandlare som förstod att föra sig och charmera – och driva igenom tuffa budskap och ta reda på hur landet egentligen låg.
Erik blev mentor och lite av storebror för mig när jag skulle introduceras i bankens irrgångar – en bror som generöst delade med sig av kunskap och erfarenhet.
Han pilade ständigt ner i halvtrappan till sin ”principal” för långa och många samtal, dit även jag ibland bjöds in. Det var tydligt att de båda var mer än arbetskamrater – de blev nära vänner med fniss och bullrande skratt och nästan symbiotisk förståelse för varandra. Strategiska utblickar över världen blandades med inte helt korrekta skämt. När Pirre drabbades av en svår infarkt under en utlandsresa ordnade Erik genom resolut agerande fram akutvård. Några år senare återgäldade Pirre tjänsten, när Erik fick en likartad infarkt. Med mild överdrift kan man säga att de räddade livet på varandra.
Erik hade en bred portfölj. När han inte flängde runt världen och sålde stridsflygplan försökte han ratta TV4 och hålla Stenbeck stången. Kalendern var mer än full, resorna blev många och långa. När dagens Marcus Wallenberg – Husky kallad – blev ordförande i Internationella Handelskammaren byggde Erik upp ICC:s hållbarhetsarbete. Han ledde Näringslivets Internationella Råd. Och när han gått i pension från banken öppnade han egen låda med det passande namnet Consilio.
Erik Belfrage var en Grandseigneur. Bildad, frankofil, vänsäll, elegant konversatör, full av humor. Hans livsglädje var stark, hans och hustru Annas vänkrets enorm. Det var omöjligt att inte känna sig inkluderad i Eriks och Annas värme, i deras driv efter samvaro, samtal och intellektuell stimulans. Deras hus i Provence blev en vältrafikerad och vacker knutpunkt för släkt och vänner.
När Covid alltför tidigt ryckte bort honom gick en briljant människa ur tiden. En människa att minnas. Jag vet inte mycket om Eriks insatser för Sigtuna. Men att vi är här i dag, fem år efter den där hemska första virusvåren, vittnar om att vi är många som saknar honom och har honom att tacka för mycket. Så tack Erik, och tack Anna.
Antalet människor som lever i demokratier minskar, och angreppen på yttrandefriheten tilltar. Mot den bakgrunden organiserades ett symposium om demokrati, rättssamhälle och ekonomi i Riksdagen, den 24 april 2025. Jag var inbjuden att tala, och detta är mitt anförande:
________________________________
Herr talman, vänner.
Det har fallit på min lott att ge en överblick över det lilla nätta området sambanden mellan demokrati, rättssamhälle och ekonomi – på 20 minuter…
Om det vore så enkelt att sambanden vore enkla och tydliga – ”Demokrati är bra för ekonomin. Punkt!” – så hade jag klarat uppgiften med råge och fått tid över. Men nu är det ju inte riktigt så enkelt. Det finns många varianter av demokrati respektive autokrati, och det finns många metoder att mäta ekonomisk utveckling. Sammantaget ett myller av frågor men inga självklara svar. Framför allt är det svårt att kvantifiera. Men det går likväl att urskilja vissa kvalitativa mönster i myllret.
Materiell standard
Låt oss börja med en övergripande bild av den materiella standarden. Om vi går på det krassa måttet real BNP per capita så är några av de högst placerade länderna olje- och gasexporterande nationer som Qatar och Förenade Arabemiraten. Men deras rikedom beror inte på samhällssystemet utan på extremt hög export av fossila bränslen i förhållande till befolkningens storlek. Om vi ser på topplistan i övrigt finner vi att de allra flesta nationer med hög materiell standard är utvecklade västerländska demokrater – så som Norge, USA, Irland, Schweiz, Luxemburg m.fl. Även några av dem har förvisso hög standard på grund av olje-och gasexport (Norge), några har siffror som blåsts upp av att de är hem för en del internationella företag som sökt jurisdiktioner med låg företagsskatt (Irland) eller för finansiella företag (Luxemburg). Men de flesta är likväl demokratier. Det enda landet med tveksam demokratisk tillhörighet är Singapore, som några skulle karakterisera som en sorts hybrid med autokratiska inslag. Men slutsatsen är likväl att topplistan domineras av demokratiska länder.
Ser vi därnäst på den stora gruppen länder med hygglig levnadsstandard – den globala medelklassen om man så vill – domineras den stort av västliga demokratier (inklusive Japan och Australien). Av de 50 länder i världen som enligt IMF har över 25 000 USD i per capita-inkomst är samtliga utom en handfull västerländska demokratier. ”Handfullen” utgörs av oljestater och några små skatteparadis. Om vi i stället tar de 50 länder med lägst BNP per capita (under 3 000 USD) hittar vi det motsatta förhållandet. Bara en handfull är länder som (med viss möda) kan kallas demokratier, såsom Indien och Bangladesh); de allra flesta är diktaturer eller autokratiskt styrda.
Längst ned i botten på rankningen hittar vi bara auktoritärt styrda länder som Afghanistan, Sydsudan, Burundi och Centralafrikanska Republiken. Där finns inga tveksamheter rörande klassificeringen; där finns inga demokratier alls.
I denna simplistiska mening tycks det således finnas en tydlig korrelation (ännu så länge inte kausalitet) mellan demokrati och materiellt välstånd. Demokratiska länder har i snitt högre BNP per capita än odemokratiska länder.
Demokratiska länder har dessutom i snitt högre ekonomisk tillväxt än autokratiskt styrda nationer. Föga förvånande – annars skulle de ju inte ha nått en högre standard. Enligt en studie växte demokratiska länder under den långa perioden från 1800 till finanskrisen 2009 i snitt en dryg procentenhet snabbare per år än vad autokratier gjorde. Siffran bör naturligtvis tas med en rejäl nypa salt eftersom ”demokratier” i dagens mening över huvud taget inte existerade i början av mätperioden. Den får snarast ses som en indikation på att ”mer demokratiska” länder generellt har växt snabbare än ”mindre demokratiska”.
Men även autokratiskt styrda ekonomier kan under vissa förhållanden och begränsad tid växa snabbt, framför allt om de startar från låg nivå, kanaliserar sparande till investeringar och under en period förmår ”catch up” genom att importera teknik från ledande nationer. Faktum är att autokratier uppvisar ett betydligt mer ojämnt tillväxtmönster: de kan under perioder växa snabbt, under andra falla ned i djup kris; demokratier tenderar att ha en jämnare utveckling. I snitt ger detta långsiktigt högre tillväxt. Demokratier har ett bättre track record när det gäller att undvika djupa kriser. Det kanske förvånar den som minns alla våra finanskriser och har läst om den djupa depressionen på 1930-talet. Men mindre känt att en lång rad autokratier gått igenom fler och minst lika djupa kriser och depressioner, ofta på grund av misskötsel, svindleri och kleptokrati. I våra dagar kan länder som Zimbabwe, Kuba och Venezuela tjäna som varnande exempel.
Hur speciellt är Kina?
Då undrar ni förstås om inte erfarenheterna från Kina motsäger detta. Jo, i viss mån. Kina har de senaste årtiondena växt klart snabbare än snittet för demokratierna. Nedgången av fattigdom är historiskt snabb och unik. Men Kina är undantaget; inga andra auktoritära regimer (utom några oljestater) har lyckats uppvisa så starka siffror under så lång tid, och aldrig någon lika stor nation. Likväl måste erkännas att exemplet visar att om en auktoritär regim lyckas kraftsamla med investeringar i tillverkningskapacitet, infrastruktur, utbildning och forskning så kan man få till stånd snabb produktionsökning, i synnerhet om man har möjlighet att importera kapital och teknologi.
Det fallna Sovjetunionen kunde också kraftsamla – på ett till synes imponerande sätt under de första femårsplanerna, medan västvärlden befann sig i depression. Men de sovjetiska framstegen kom till ett extremt högt pris i form av mänskligt lidande och uppoffringar. De var också begränsade till ett fåtal sektorer, företrädesvis i den tunga industrin. Kina är däremot framgångsrikt inom många områden, från tung till lätt industri, numera även inom hi-tech – och till skillnad från Sovjet också när det gäller att snabbt lyfta levnadsstandard och privat konsumtion.
Men vi vet inte i dag hur länge den kinesiska modellens framgångar består. Andra, mindre asiatiska ”tigrar” kunde växa snabbt via ambitiös industripolitik under en period då deras demokrati var svagt utvecklad. Men de har alla blivit mer demokratiska i takt med att välståndet stigit.
Vad gäller Kina togs det stora språnget uppåt efter att Deng Xiaoping släppt loss mer marknadskrafter under 1980- och 90-talen. Nu finns dock tecken på att den kinesiska modellen knakar i fogarna; den investeringsdrivna strategin ger allt sämre utväxling vad gäller produktivitet. Tillväxtutsikterna skruvas ned. Och vad gäller BNP per capita ligger Kina enligt IMF faktiskt inte högre än på plats 69, just före Turkmenistan; fortfarande klart under nivån i de demokratiska staterna i Nordamerika, Europa och Asien.
Generellt gäller alltså att den materiella standarden är högre i demokratier än i odemokratiska nationer och att det med få undantag varit svårt för odemokratiska nationer att långsiktigt upprätthålla en god och samtidigt bred tillväxt. Varför? Är det någon slumpmässig korrelation eller finns kausala samband?
Decentraliserad kunskap ger välstånd
Det finns numera gott om forskning som blottlägger kausalitet, dvs att demokrati gynnar ekonomisk utveckling. Dels visas detta i historiska studier, dels genom teoretisk deduktion.
Viktigast är att demokrati – i praktiken kombinerad med marknadsekonomi – har varit överlägset när det gäller att samla, utveckla och sprida kunskap på ett sätt som ger industriell och kommersiell utveckling. I auktoritära system kommenderas ofta information och kunskap från centralt håll, den samlas in, filtreras och styrs för att gynna regimen/diktatorn. Därmed snedvrids den på vägen och resultatet blir på sikt sämre kvalitet i de ekonomiska besluten. Demokratier förfogar tvärtom över något som skulle kunna kallas kollektiv kunskap, manifesterad på alla nivåer i samhället. Beslut som fattas i grupp där olika argument kunnat brytas mot varandra blir vanligen bättre än beslut tagna av envåldshärskare, i synnerhet sett över tid.
En närbesläktad skillnad mellan demokratier och diktaturer är att demokratier ofta har möjlighet att ta sig ur kriser bättre än diktaturer; detta eftersom det politiska systemet driver fram – belönar! – stöttande ekonomisk politik. Så är inte fallet i diktaturer, som kan fastna i mycket djupa kriser utan politiska mekanismer som förmår lösa upp dem. Ofta förbjuds debatt om krissymptom och recept. Demokratier drabbas följaktligen mer sällan av svält och krig än diktaturer. Över tid summerar detta till högre tillväxt i demokratier.
Här kan det vara på sin plats att bemöta ett vanligt argument för autokrati och ”en stark man” som kan driva ekonomin framåt utan att störas av långsam debatt eller särintressen. Tja, det är sant att demokrati medför debatt mellan olika ståndpunkter – debatt som kan ta tid och ibland frustrera. Autokratier kan vara bra på att tvinga fram ett tvångssparande och kraftsamla kring stora investeringar. Det kan ge perioder av stark tillväxt. Men autokratier är också beroende av härskarens nycker. Ofta visar sig tvångssparandet ha gått till vita elefanter och projekt som inte är långsiktigt hållbara.
På lång sikt brukar besluten bli bättre om olika meningar får brytas mot varandra och sakargumenten testas. I diktaturen brukar bara en sanning godtas; den anses ofelbar, får inte ifrågasättas och kritik straffas. I längden är det ett sämre – mer irrationellt sätt – att ta beslut.
Här är det uppenbart att marknadsekonomin och dess funktionssätt spelar en central och positiv roll. Den österrikiska ekonomen och nobelpristagaren Hayek beskrev prissystemet som en överlägsen informationsgivare. Marknadspriserna avspeglar vad tusentals, ja miljontals, köpare och säljare anser om framtiden: produktionskostnader, råvarutillgångar, konkurrenter, behov och mode.
Det finns förvisso undantag, som när marknaden inte förmår prissätta alla effekter korrekt. Typexempel är miljöförstöring, där det är motiverat att korrigera marknaden, t.ex genom en skatt eller avgift på miljöförstörande produktion, så att miljön blir en del av företagets kostnadskalkyl. När dessa s.k externa effekter rättats till är en resursallokering baserad på marknadsekonomi normalt överlägsen planekonomin med dess centraliserade beslutsfattande, där marknadspriserna inte har någon viktig roll.
Planekonomi ger diktatur
Det där vet vi ju. Den sovjetiska planekonomin förmådde snabbt öka produktionen av bulkvaror som cement och stål. Men den misslyckades att höja medborgarnas välstånd eller driva bred teknisk innovation i den privata konsumtionssektorn. När prissystemet sattes ur spel och (snedvriden) kunskap centraliserades till partiledningen blev resultatet en bristekonomi där medborgarna tvingades köa för dagliga förnödenheter.
I stället för att producera för vinst, fritt inhämta kunskap och tolka marknadspriser enligt eget skön ålades företagen att uppfylla planmål, fastställda uppifrån och baserade på ofullständig information – som dessutom förvanskades på sin väg upp och ned genom det toppstyrda systemet. Om planmålen angavs i antal producerades främst små enheter, om de var uppsatta i ton producerades tunga, som ofta inte gick att använda.
Klassisk är satirtidningen Krokodils skämtteckning från Chrusjtjovs töväder, då man började luckra upp den misslyckade strikta planeringen. Spikfabrikens arbetare kommer bärande på en enda jättespik under den stolta parollen ”Spikfabrikens mål uppfyllt!”.
Sådana deformerade informationssystem gjorde det omöjligt för den planerade odemokratiska ekonomin att hänga med i teknikutvecklingen. Det är ingen slump att världens planekonomier övergav den centralstyrda modellen och i stället blev marknadsekonomier – med undantag för Kuba och Nordkorea, som väl knappast är ekonomiska föredömen. Kina är ett fascinerande mellanting; en statskapitalism med hård central politisk kontroll men med stora fickor för privat entreprenörskap, som tillåts så länge de inte hotar regimen.
Nu kanske någon protesterar: Han talar ju om planekonomi kontra marknadsekonomi?
Inte om demokrati mot diktatur. Ja, men den distinktionen mellan motsatsparen är i praktiken en felsyn. Man skulle i och för sig teoretiskt kunna föreställa sig en demokratisk planekonomi, där demokratiskt folkvalda bestämmer sig för att upprätta och driva en planerad ekonomi. Men i verkligheten har planekonomi aldrig förenats med demokrati. Tvärtom: ju hårdare inslag av planering desto mer centralstyrning, autokrati och i praktiken diktatur.
Innovationsmaskinen
Det är inte så konstigt. Ett centralt kännetecken för demokrati är ju decentraliserad kunskapsbildning; det gemensamma samtalet där olika opinioner och meningar ställs mot varandra – raka motsatsen till planekonomins dekret uppifrån.
Decentraliseringen ger intellektuell frihet i långt högre grad än planekonomi och diktatur. Och detta är centralt då ekonomier växer och omvandlas. Observera att jag säger omvandlas. Ekonomisk tillväxt är ju inte ”more of the same”. Svenskarnas inkomster har i runda tal femtondubblats sedan industrialiseringen. Men det betyder ju inte att vi äter femton gånger mer sill och potatis eller har femton gånger fler vadmalströjor eller att vi bor kvar i torparstugan men med femton gånger fler getter. De högre inkomsterna betyder i stället att vi bor annorlunda, med centralvärme och WC, äter mer omväxlande, att vi ibland går på restaurang, att vi klär oss i olika utstyrslar beroende på mode och säsong, att vi reser, att vi använder tvättmaskin i stället för bykkar och inte minst att vi kan nyttja ett mycket större utbud av kultur och media – osv osv.
Tillväxt är med andra ord omvandling. Joseph Schumpeter myntade uttrycket ”Skapande förstörelse” för att beskriva den process då nytt – nya produktionsmetoder, nya teknologier, nya moden och behov – tränger undan, ersätter och slår ut det gamla. Den som personifierar omvandlingen är entreprenören – hen som bryter ny mark, börjar använda nya produktionsmetoder, försäljningsmetoder, som kommersialiserar dem. Entreprenören kan vara en uppfinnare, företagare eller byråkrat. Men hen behöver utrymme och möjlighet att experimentera. Och samla in ny kunskap och omvandla den till nya idéer.
Det utrymmet finns sällan i diktaturer. Där inriktas den ekonomiska verksamheten ofta främst på att berika den härskande eliten/klassen/familjen. ”Rent seeking” blir viktigare än entreprenörskap. Det lönar sig mindre att hitta på nya verksamheter än att ställa sig in hos diktatorn.
Den amerikanske ekonomen William Baumol skrev för några år sedan en bok med titeln ”The Innovation Machine” – om hur innovationer drivit omvandling och välstånd under de senaste seklen. Centralt i hans analys är möjligheten att experimentera, testa, pröva nytt – i en omgivning som tillåter detta – och där konkurrensen hela tiden driver på för ny kunskap och nya innovationer. Konkurrensen ger både möjlighet och tvång; den som inte innoverar och förnyar sig går under.
Själv var jag för många år sedan ordförande för en av regeringen tillsatt produktivitetsdelegation. I Schumpeters och Baumols anda drog vi slutsatsen att god produktivitetstillväxt förutsätter vad vi kallade drivkrafter och omvandlingstryck. Drivkrafter att tänka nytt och innovera, omvandlingstryck för att sätta press på företagen. Det säger sig nästan självt att detta är svårt att åstadkomma i en hårt reglerad värld.
Systemskiften ger resultat
Det finns med andra ord gott om skäl varför demokratier i allmänhet uppvisar en bättre ekonomisk utveckling än diktaturer, vad gäller ekonomisk tillväxt och levnadsstandard. Liksom innovationer och teknisk utveckling – vilket ju är vad som driver ekonomiskt välstånd på sikt.
Vi borde därför också förvänta oss att se tydliga ekonomiska effekter av byte av politiskt/ekonomiskt system. Så är också fallet, vilket syns i olika tidsserier och har belagts i en rad forskningsresultat, bl.a från förra årets ekonomipristagare Daron Acemoglu. Övergång från diktatur/autokrati till mer demokrati och marknad ger högre BNP-nivå på sikt. Det hänger samman med att systemet öppnar sig – tillåter entreprenörer att innovera friare, prissystemet kan fungera mer effektivt som information, kunskap tillåts spridas friare. Konkurrensen och omvandlingstrycket skärps. Belöningssystemen blir mer effektiva då de inte längre avspeglar den styrande klickens värderingar eller riktas in på att berika diktatorn och hans hejdukar.
Här finns många exempel. Närmast oss ligger väl murens fall i Östeuropa. En rad diktatoriska planekonomier omvandlades på några få år till marknadsekonomier och mer demokratiska stater. Resultatet blev ett kraftigt lyft av levnadsstandarden. Inte utan våndor och plågor: pyramidspel i Albanien, krig på Balkan, arbetslöshet och emigration på flera håll. Men lik förbannat: en ekonomisk tillväxt långt snabbare än förut, ja i de flesta fall t.o.m snabbare än i Västeuropas gamla demokratier.
Några exempel. Baltikum hade för 30 år sedan en BNP per capita som låg på bara bråkdelen av den svenska. Estlands nivå var för 30 år sedan bara någon tiondel av Sveriges. I fjol var den över 50 procent av vår. Visst, jämförelsen är skev eftersom Baltikum i början på 1990-talet var nedtryckt av Sovjetunionens kollaps och det är svårt att ange rättvisande siffror för en f.d planekonomi utan fungerande marknadspriser. Men den allmänna bilden är tydlig, för Baltikum såväl som för Polen, Slovakien och flera andra.
Försök att siffersätta en generell tumregel är vanskliga eftersom förutsättningarna varit så olika i olika länder. Men jämförande studier tyder likväl på att övergången från diktatur och planekonomi till demokrati och marknadsekonomi på 20-25 års sikt gav en stegring av BNP per capita med ca 20 procentenheter jämfört med länder som fortsatt vara diktaturer. Här bör dock erkännas att ”kontrollgruppen” är svår att definiera.
Sambandet tycks gälla också i den andra riktningen: När länder faller tillbaka i demokratiskt avseende faller också ofta levnadsstandarden. Ett exempel är Venezuela, som var ett av Sydamerikas rikaste länder, men som under de senaste decennierna fallit handlöst i rankingen. Ett annat är Argentina som var ett av världens rikaste länder innan Peronismens autokrati och korruption medförde ekonomiska haverier.
Vi bör också notera den i fjol nobelbelönade forskningen om kolonisation och folkstyre – återigen Acemoglu, nu tillsammans med Robinson och Johnson: ju bredare demokratiska institutioner som byggdes upp av kolonisatörerna desto större chans till stark ekonomisk utveckling på sikt. Och tvärtom: Ju snävare och mer autokratiska strukturer desto sämre långsiktig utveckling, desto mer korruption och ”rent seeking”. För att ta två övertydliga exempel: Kanada kontra Kung Leopolds Kongo…
Slutsatsen, baserad på en lång rad empiriska studier säger således att systemskiften som går i demokratisk riktning normalt ger högre inkomster, medan en antidemokratisk utveckling drar ned levnadsstandarden.
Demokrati ger högre livskvalitet
Det motsäger inte att autokratier kan kraftsamla kring bestämda, kvantitativa mål. Ofta kan de höja investeringskvoten kraftigt under en period, via tvångssparande. Men är sämre på att ge bred tillväxt – och framför allt att ge livskvalitet. Jag har hittills talat främst om kronor och ören, dollar och cents. Men skillnaden mellan de olika systemen blir ännu tydligare om vi talar om livskvalitet, inte bara pekuniära relationer.
I demokratier är det vanligare att innovationer kommer folkflertalet till del, i stället för att försvinna i korruption. Skälet är naturligtvis att demokrati ger möjlighet till en annan styrning av resurserna och inte minst till ansvarsutkrävande och möjlighet att byta ut den politiska ledningen. Där finns – till skillnad från i diktaturer – en mekanism för att se till att fördela de ekonomiska frukterna bredare och öka inte bara inkomsterna utan också en rad andra välståndsindikatorer. Den viljan – och förmågan att hantera kriser bättre – har också medfört att svält är betydligt mer sällsynt i demokratier än i diktaturer; något som bl.a nobelpristagaren Amartya Sen belyst. Problemet är faktiskt sällan brist på mat i sig; det rör sig oftare om illa fungerande distribution, stängda marknader, korruption och svinn.
Så är folkhälsan klart bättre i demokratier än i diktaturer. Det finns ett mycket tydligt samband: demokrati ger lägre barnadödlighet och högre livslängd. En övergång från autokrati till demokrati minskar barnadödligheten med minst 10 procent – något som i sin tur på sikt också medför högre tillväxt!
Det hänger naturligtvis samman med att demokrati normalt ger högre inkomster och därigenom mer resurser till vård och medicin – men beror också på att demokratier normalt värdesätter folkhälsa mer och därför är villiga att avsätta en högre andel av sina resurser till sjukvård, vaccination, vattenrening och liknande aktiviteter. Demokrati ger också möjlighet att utkräva ansvar av regimer som försummar folkhälsan.
Lägger vi ihop materiell standard och folkhälsa i ett mått får vi HDI, Human Development Index, FN:s mått på utvecklingsnivå. Det ger ännu mer framskjutna placeringar för demokratiska länder än det rena BNP-måttet. Av de tio främsta på listan är sju europeiska välfärdsnationer; bara Singapore och Hong Kong tar sig in på topplistan. Av de nästa tio är det bara UAE som inte är en västerländsk demokrati.
Demokratier har i gemen också en Jämnare levnadsstandard, även om trenden inte är entydig. Det finns många sätt att mäta fördelning av inkomster och förmögenheter. Det vanligaste måttet när det gäller inkomstfördelning är Ginikoefficienten, som anger hur stor andel av inkomsterna som skulle behöva omfördelas för att få en helt jämn fördelning. Mätt på detta sätt är åtta av de tio länder med minst ojämlikhet europeiska. De två återstående platserna tas, kanske förvånande, av UAE och Kirgizistan.
Om vi å andra sidan ser på de tio länder med den mest ojämna inkomstfördelningen är samtliga utvecklingsländer, främst i Afrika, flera med inskränkt demokrati.
Demokratier uppvisar också en högre grad av jämställdhet med fler kvinnor på ledande position i näringsliv och politik. Det ger en större pool att hämta kunskap och beslutsfattare från – vilket på sikt torde ge snabbare produktivitetstillväxt och högre inkomster. Demokratier uppvisar därutöver ofta en klart bättre naturmiljö – om externa effekter rättas till. Visst, vi i de rika demokratiska länderna har våra miljöproblem, men de största miljökatastroferna har skett i diktaturer som struntar i livskvalitet och naturmiljö. Demokrati ger tydligen en högre livskvalitet på flera områden.
Rättssäkerhetens centrala roll
Låt mig innan jag knyter ihop säcken göra en utvikning om rättssäkerhet. Eller, egentligen inte en utvikning utan snarare en betoning av en stark länk mellan samhällsskick och ekonomi – nämligen rättssäkerhet och vad som kallas ”rule of law”. Den spelar en central roll för de generella samband mellan demokrati och ekonomi som jag har beskrivit. Rättssäkerheten är central i demokratin och icke-existerande i diktaturen. Och här finns skarpa och kvantifierbara resultat. En lång rad forskarehar belyst hur det som kallas ”goda institutioner” befordrar standard, innovationer och tillväxt, inte minst genom att förbättra kvaliteten och tillförlitligheten i information och affärsuppgörelser och därigenom minska transaktionskostnaderna i ekonomin.
Med rättssäkerhet menas att lagarna är transparenta, konsekventa, förutsägbara och implementeras opartiskt. I ett sådant samhälle kan företagen och medborgarna utgå från att kontrakt och ingångna avtal går att lita på, tvister löses opartiskt och äganderätten respekteras. I ett sådant samhälle minskar den politiska risken, och företagen kan tänka kommersiellt långsiktigt. Detta till skillnad mot icke-demokratiska samhällen där rättssäkerheten är sämre, korruptionen värre och de politiska riskerna större.
I rättssäkra samhällen ökar riskviljan. Företagen är mer benägna att investera långsiktigt. Konkurrenslagstiftning minskar risken för monopol och missbruk av statlig upphandling. Företagen kan konkurrera på lika villkor, vilket betyder att den bästa segrar oftare än i ett system som favoriserar diktaturens kreatur. Risken att utsättas för politiskt och juridiskt godtycke är lägre. Hård och rättvis konkurrens driver i sin tur produktivitet. Transparens minskar risken för korruption.
Situationen är den motsatta i diktaturer, där rättsväsendet ofta blir ett instrument för regimen att berika sig. Partipolitik och diktatorns nycker styr en stor del av domstolarna. Regler är ofta tyranniska och kräver en omfattande våldsapparat för efterlevnad. Det ger lägre investeringar och svagare tillväxt över tiden. Rule of law ger helt enkelt tillit – på ett helt annat sätt än i diktaturen. Och tillit ger inte bara ekonomisk tillväxt utan utgör också ett socialt kitt som stärker sammanhållning och livskvalitet för den enskilde.
Hurra för Norden!
Vill man ha en god materiell levnadsstandard och hög livskvalitet är det med andra ord bra att födas i en demokrati. Allra bäst tycks det vara att födas i Norden. I alla fall om man ska tro på det statistikurval jag redovisat här – eller på ”Where-to-be-born-index”. Jo, det finns faktiskt ett sådant!
Det är ett försök att rangordna länder utifrån var man helst skulle vilja födas. Det skapades av The Economist och försökte väga ihop ett antal indikatorer som tillsammans skulle ange livskvalitet: hälsa, säkerhet, utbildning, inkomster, miljö m.m. Economist använder inte längre indexet, men det finns en rad avläggare. Man bör dock vara försiktig; det är ju långt från självklart hur de olika parametrarna ska mätas och viktas samman till ett sammanfattande index. Hur väger man t.ex ihop läskunnighet med tillgång till färskvatten?
Med detta sagt är det ändå intressant att se hur en sådan övning faller ut. Använder vi den senaste rankningen från World Population Review finner vi Schweiz i toppen, följt av Australien och de nordiska länderna. Alla länder i toppen utom två – åter igen Singapore och Hong Kong – är högt utvecklade västerländska demokratier. Än mer slående är ”World Happiness Report”, som mäter upplevd livstillfredsställelse. Den toppas av Finland, följt av Danmark, Island och Sverige. Norge sladdar in på sjunde plats. I botten ligger f.ö den fattiga religiösa diktaturen Afghanistan.
Det här är ju rätt oerhört. De nordiska länderna toppar inte bara objektiva rankningslistor över välfärd i vid mening, de toppar – ännu mer eftertryckligt – listor över var människor själva trivs att bo. Demokrati tycks inte bara ge hög materiell levnadsstandard utan också högre generell välfärd och ännu högre upplevd tillfredsställelse med livet. Skälet är, gissar jag, att demokratiska system som prioriterar generell välfärd ger både materiell trygghet och möjlighet till självförverkligande. Auktoritära system ger däremot rädsla, korruption och otrygghet.
Slutsats
Tillbaka till den fråga jag ställde i början: Relationen mellan demokrati och ekonomi. Vi är nu mogna att besvara den med att demokrati, rule of law och tillit tycks vara framgångsrecept om vi med god ekonomi menar hög ekonomisk standard, uthållig tillväxt och livskvalitet. Och det är ju svårt att inte då utbrista i en liten hyllning till våra nordiska länder. Även om det luktar självberöm. Hegel såg världsandens fullkomnande i sin tids preussiska junkerstat. Och här står jag och ser den i min tids nordiska välfärdsmodell…
Men till skillnad från Hegel har jag excelarken på min sida. Våra nordiska länder placerar sig som vi har sett i topp hur vi än mäter: demokrati, rättssäkerhet, ekonomisk standard, inklusion, trygghet, innovationskraft.
Men inget är för evigt. Demokrati kan hotas. Därför ska vi vara särskilt vaksamma när demokratin urholkas. I dag minskar andelen människor på jorden som bor i vad som kallas ”full demokrati”. Betydligt fler bor i vad som kan kallas ”demokrati med brister” (här återfinns Brasilien, Indien och USA). Och ännu fler lever i auktoritära stater (Kina, Ryssland, Pakistan m.fl); detta enligt Economists ”Democracy Index”. I många länder som kallar sig demokratier sker nu allt skarpare angrepp på självständiga medier, på kunskap, fri forskning, yttrandefrihet. Sådant ger inte bara förlust av rättigheter och försvagad tillit utan – vilket jag hoppas har framgått av den här översikten – på sikt också lägre livskvalitet och inkomster.
En viktig slutsats är att demokratifrågan inte bara är något för kulturella skönandar, om nu någon trodde det – det ligger också i privata medborgares, konsumenters och näringslivets ekonomiska egenintresse att värna demokratin!
Kjell-Olof Feldt blev 93 år. Det är en aktningsvärd ålder; det blev en rik livsgärning. Vi minns förstås finansministern. Men också naturmänniskan. Hundarnas husse. Författaren. Poeten? Vännen.
Det är vanskligt att leta förklaringar till en människas utveckling genom att gå tillbaka till barndomen. Det kan lätt bli lite krystat. Men jag har ändå försökt. Och hittat en del ledtrådar.
Då är vi i Västerbottens havsband, i Holmsund. Det är 1930-tal, depression. Fortfarande fattigt. Men också naturupplevelser som Kjell-Olof återgav i sina memoarer. Svindlande vackra morgnar med rök över fjärden. Rodd i soluppgången. Den glittrande fångsten i nät och strömmingsskötar. Den ensamma friden i fiskarboden ute på revet. Bärplockning. Lek och långa vandringar med hund, i skog och över skär.
Där trodde jag vi skulle finna ursprunget till friluftsmänniskan Kjell-Olof, till de återkommande fjällvandringarna med Birgitta, övernattningarna i tält eller fjällstuga. Men – där högg jag i sten. Birgitta har hårdhänt korrigerat mig. Det var nämligen hon som drog med den motspänstige maken ut på fjället. Första natten i tält kunde Kjell-Olof inte ens sova – livrädd för att någon björn skulle komma och käka upp honom.
Men: Han blev inte uppäten. Det kom ingen björn. Så småningom överkom han björnskräcken och lärde sig älska de öppna vidderna. Det blev många och långa vandringar med Birgitta och olika generationer västgötaspetsar. Så lite rätt kanske jag hade ändå. Och från barndomen har vi förstås också kärleken till hundarna, vi har närheten till havet, den som han senare fick uppleva vid stugan i Ugglarp. Där han kunde släppa ansvaret, andas ut, gå ner i varv.
***
Men de flesta fick aldrig möta den Kjell-Olof Feldt. För dem som såg honom i media eller offentligheten framstod han snarast som barsk, till och med kärv, om än med sardonisk humor. Han visste det och försökte inte göra sig till – och förklarade själv en del av det kärva med just uppväxten. Barndomens norrländska släktingar och grannar var ofta tysta, inbundna. Byn kändes isolerad.
Själv var han blyg som barn, och blev mobbad. Kallades ”Plutten” för att han var frökens kelgris och var kort och spinkig. Han led av ätstörningar. Råkade ofta i slagsmål. Lärde sig boxas för att försvara sig. I den miljön blir det kanske lätt att bygga upp ett slags skalskydd mot omvärlden.
Livschanserna på den tiden var enahanda. Pojkarna kunde börja på sågverket, eller bli småbrukare eller fiskare. Men Kjell-Olofs mamma Irma ville annorlunda. Hennes pojke skulle få utbildning, som den förste i släkten.
Det var också vad han själv ville: att utbilda sig, göra en bildningsresa. Och mamma Irma kämpade och slet och kämpade för det. Skilde sig, flyttade, flyttade igen för att ta ströjobb, gifte om sig; allt för att kunna finansiera sonens utbildning.
Hon lyckades. Det blev ingen storväst. Det blev universitet och lic-examen. Den lyckligaste dagen i hans liv – det var när han tog tåget till Uppsala, för att påbörja den där bildningsresan.
Så där har ni flera av de karaktärsdrag som sedan följde honom livet ut. Kunskapstörst, naturkärlek, kärvhet, hetsigt humör.
***
Under universitetsåren blev han politiskt aktiv. Man kanske skulle tro att med hans proletära bakgrund låg Socialdemokraterna eller Kommunisterna nära till hands. Men nej, kommunist var otänkbart – Sovjet var en diktatur. Och planekonomin var irrationell.
Det här är viktigt. Han ville ha rationalitet. Så det blev (S), utifrån ett högst rationellt resonemang om vilken ideologi som bäst kunde skapa inkomster och rättvisa, vem som bäst kunde förena tillväxt och jämlikhet, plan och marknad. Den rationaliteten höll han fast vid.
Och med den gav han sig in i studentpolitiken. Skribent, redaktör för Libertas och Tiden, där han utmärkte sig som vass debattör. När statsminister Erlander hört honom i en debatt utbrast han glatt ”Han är klok som en pudel!”. Gunnar Sträng anställde honom i finansdepartementet.
The rest is history. Byrådirektör, budgetchef, statssekreterare. Det här var den bästa tiden i hans yrkesliv, mindes han senare. Rekordåren, där Finansen var kontrollrummet i den växande välfärdsstaten. Där de rationella sociala ingenjörerna på budgetavdelningen kunde skruva på rattar och dra i spakar och lotsa den svenska modellen framåt. Där den rationelle ekonomen Feldt satt vid några av de viktigaste spakarna.
Så blev han minister i Palmes första regering. Det medförde eget ansvar – och så småningom fadersuppror. Feldt och några andra yngre i regeringen menade att Sträng började bli gammalmodig. Marginalskatterna var för höga, finanspolitiken alltför kameral. Det blev en sammandrabbning mellan den gamle och hans protegé.
Sträng var både sårad och arg över kritiken. En gång spände han ögonen i Feldt: ”Är du som alla andra, pissar i byxorna så fort du blir lite skraj?”
Men kissade på sig gjorde han förvisso inte. Skraj blev han sällan. Generationsskiftet blev ett faktum. Vid regeringsskiftet 1982 var det självklart att han skulle bli finansminister. Så smiddes ännu en länk i den socialdemokratiska legenden om de starka finansministrarna och partnerskapet med statsministern. Efter Branting/Thorsson, Per Albin/Wigforss, Erlander/Sträng kom nu duon Palme/Feldt.
***
Jag ska inte säga så mycket om finansministertiden. Mer än att påminna om rivstarten. Devalvering, tredje vägen. Men framför allt att återupprätta Finansdepartementet som sammanhållet maktcentrum – det hade ju devalverats, delats upp, tappat makt. Nu skulle det restaureras.
Och så skedde. Vi som arbetade nära honom under den här tiden uppskattade honom för hans enorma bredd och kompetens. Efter sina år i departement och riksdag behärskade han allt – från de svepande dragen till de minsta detaljerna. Han krävde mycket av oss – men backade också upp oss och jobbade minst lika hårt själv. Han gav tillbaka Finansen den ställning departementet en gång haft under Sträng.
Och när vi som hade privilegiet att arbeta där fick frågan ”Vad jobbar du med?” och svarade att vi arbetade på Finansdepartementet så blev reaktionen alltid densamma: ”På finansen? Med Feldt? Oj, det måste vara spännande! Han som är så duktig!” Han gav oss stolthet.
Vi var stolta att få arbeta med den dynamiske, kraftfulle, barske finansministern, han som ville modernisera och förnya. Han ville nå resultat, men nådde som vi vet inte ända fram. Likväl lade han grunden för många av de reformer som skulle komma senare.
Som ni vet tröttnade han till slut, berättade för statsministern att han ville lämna – vilket hotade att utlösa regeringskris och väckte känslor av sorg, till och med svek, hos Ingvar Carlsson.
Jag kan inte sluta tänka på den uppgörelsen. Här är två pojkar från, som det heter, små förhållanden, båda har växt upp utan far. Båda fick synligt stöd från kommunen för sin skolgång, vilket lämnade stigma och bildningstörst hos båda. Nu har de lyfts till den yttersta toppen, de är ledande statsmän i parti och regering. Men kollisionen är oundviklig mellan två ämbeten och två temperament. Rationalitet och plikt. Integritet och lojalitet. Sammanhållning och trötthet. En olöslig konflikt.
Det låter kanske fånigt att säga det, men eftersom jag faktiskt är betydligt äldre nu än vad de var då säger jag det ändå: jag känner stor ömhet för de båda, och för den smärta de upplevde då. Och jag är glad att de kunde respektera varandra även efter kollisionen.
***
Efter finansministertiden blev det inte någon tyst pensionärstillvaro. I stället ett rikt liv med styrelseuppdrag och en rad frispråkiga böcker och artiklar. Den stora boken om striderna bakom kulisserna i kanslihuset väckte rabalder. Självbiografiska verk om barn- och ungdomsår, och tillsammans med Birgitta självutlämnande skildringar av alkoholism, prostatacancer och efterbörden av en stroke. Den kärve ekonomen visade sig vara en självkritisk och bräcklig människa med existentiell ångest kring liv och död och sjukdom. En människa som kunder erkänna att han som politiker visserligen åstadkommit en del men också gjort en hel del fel.
Och det är så jag minns honom. Den stora kärleken till Birgitta, de spänstiga diskussionerna över middagsbordet där inget ämne var tabu. Den fullständigt unika kombinationen av svaghet och styrka. Öppen om sina problem med alkohol, en halv hjärna, impotens och prostatit. Samtidigt skarpt analytisk och vitt beläst, skicklig debattör, snabb i repliken och utrustad med en sardonisk humor. Han var ökänd för sitt heta humör och kunde reta gallfeber på såväl vänner som meningsmotståndare. Sten Andersson kallade honom regeringens Karl-Alfred, efter den hårtslående sjömannen. För egen del ser jag honom snarare som Runebergs Kulneff – han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.
***
Kjell-Olof: Med dig begravs en del av Sveriges moderna historia. Personligen känner jag det som om en del av mig själv begravs. Vi minns dig som en stark och drivande finansminister, enveten i dina försök att domptera och modernisera en motspänstig omvärld. Men framför allt var du en hel människa, som vågade visa dina svaga sidor. Du blir saknad av många.
I januari 2025 avled min gamle chef, vän och mentor Kjell-Olof Feldt. Han spelade en viktig roll, inte bara för mig personligen utan för Sverige. Han strävade efter modernisering av landet och socialdemokratin, nådde inte ända fram men banade väg för den förnyelse som kom efter honom. Hans gärning har blivit bestående.
Samtalar i podden “Starta pressarna” med Daniel Suhonen, Elisabeth Lindberg och Max Jerneck. Ämne: jag. Jo, faktiskt. Samtalet handlar om mina erfarenheter från ett långt liv i den ekonomiska politiken, erfarenheterna från “kanslihushögern” och om min lärobok i ekonomi. Långt samtal – en och en halv timme – men förhoppningsvis intressant för politiska nördar.
Förra veckan skrev jag en debattartikel i DI om riskerna med att – såsom Trump och Kennedy föreslagit – först avreglera och sedan släppa in Bitcoin i finrummet och eventuellt göra den till en del av USAs valutareserv. Länk till artikeln finns i förra inlägget nedan.
Det föranledde en del upphetsning bland bitcoinanhängare – “tumult” som en representant för en bitcoinbörs utryckte det. Många, varav de allra flesta med egna bitcoininnehav och -intressen, hävdade att jag är gammal, teknikfientlig och rent ut sagt lite korkad. Därför här en ny artikel i DI, för att ännu tydligare förklara riskerna med en avreglerad bitcoindel i valutareserven.
Skriver på DI Debatt om riskerna med de förslag som lagts fram av Trump och Kennedy om att avreglera bitcoin och kanske t.o.m ge den ställning som en del av den amerikanska valutareserven. November 2024
Inför president- och kongressvalen i USA går republikanerna i USA till val på ett ekonomisk program som innefattar protektionism, höjda minimilöner, sänkta skatter, skärpt migrationspolitik med mera. Sannolikt skulle det ge högre inflation och högre räntor – och starkare dollar. Men Trump säger explicit att han vill ha en svagare dollar. Hur går det ihop? Och vad betyder det för Sverige? Ett försök att svara på de frågorna i DN Debatt, juli 2024.
Efter fyra år av pandemi, krig, inflationschock och åtstramning är det dags för nystart av Sverige. Störningarna från pandemin har sjunkit undan, inflationen har fallit tillbaka. I en artikel på DN Debatt skriver jag att den ekonomiska politiken bör proklamera seger i inflationskampen och i stället ta itu med eftersatta investeringar för framtiden. Flera av de råd som Omstartskommissionen presenterade under pandemin gäller fortfarande. Nu kan de förverkligas.
Ett försök att i Svenska Dagbladet bena upp analysen kring det finanspolitiska ramverket. Slutsats: Ja, vi bör höja “skuldankaret”. Ja, det betyder att Sverige kan låna mer till investeringar. Men vi bör definiera exakt vad som kan lånefinansieras och hur politiken kan avhållas från att låna för mycket till allt möjligt. Och själva begreppet “underskottsmål” leder tanken fel eftersom det inte är ett mål i sig att låna mer.
I mitt nya jobb (sedan januari 2024) som chefsstrateg på Dahlgren Capital kommer jag att syssla en hel del med teknikutveckling, eftersom vi investerar i techbolag. Många är rädda för AI. Själv ser jag risker med deepfakes och cybersäkerhet. Men jag är inte rädd för ökad arbetslöshet. Tvärtom kan AI hjälpa oss att mildra bristen på arbetskraft. Men då krävs bättre politik för kompetensutveckling, arbetsmarknad och en modernisering av skattesystemet. Om detta skriver jag i en debattartikel i Dagens Industri, januari 2024.
När penningpolitiken diskuteras bör vi rikta blicken mot framtiden: hur hög väntas inflationen bli om något år, och hur bör styrräntan sättas i dag för att påverka framtiden. Detta eftersom penningpolitiken verkar med fördröjning. Men nuförtiden diskuteras i stället ofta dagens inflation: Eftersom inflationen är hög nu måste vi höja räntan nu. Eller än värre: eftersom dagens inflationssiffror trycks upp av fjolårets prishöjningar måste vi höja räntan nu. Om detta har jag skrivit en debattartikel i Dagens industri.
En artikel på DN Debatt, om att kvartsseklet av globalisering och liberalisering kanske var ett historiskt undantag. Nu svänger pendeln i allt fler länder mot en starkare stat, protektionism och industripolitik. Och ekonomerna ifrågasätter alltmer grunderna i teorin om den effektiva marknaden.
Ny bok, skriven tillsammans med Shoka Åhrman, om hur privatekonomi och samhällsekonomi hänger ihop – och med råd och tips om hur du ska bygga buffertar, investera, förhandla mm mm genom livets olika skeden.
Än en gång en artikel på DN Debatt om att centralbankers fixering på inflationsmålet på bekostnad av finansiell stabilitet leder till stora samhällsekonomiska kostnader. Försök att med minusränta hålla uppe inflationen leder till alltför hög skuldsättning och alltför stort risktagande – och när räntorna till slut måste höjas följer krascher både för bostadsägare och flera banker. I Sverige bör Riksbanken och Finansinspektionen samarbeta bättre – eventuellt slås ihop – och i USA bör reglerna för fr.a små och medelstora banker skärpas.
“På lång sikt är nästan ingenting lika viktigt som produktiviteten”, skrev en gång Paul Krugman. Produktivitetens utveckling är vad som avgör realinkomsterna och till dels också konkurrenskraften. Men dete var länge sedan produktiviteten stod i fokus för den ekonomiska politiken, något som en gammal produktivitetsutredare tycker är lite ledsamt. Roligt därför att industrifacken tillsatt en Produktivitetskommission. I en debattartikel i Svenska Dagbladet, april 2022, skriver Daniel Lind och jag om varför det arbetet är så centralt.
Jag skriver på DN Debatt om hur de båda ekonomiska ramverken (inflationsmål och överskottsmål) inte längre fungerar. Den extremt expansiva penningpolitiken skapar obalanser och risker på tillgångsmarknaderna samtidigt som den skapar en sorts planerad ekonomi mitt i hjärtat av marknadsekonomin. Vad gäller finanspolitiken var det rätt att minska statsskulden då skulden var hög, kreditvärdigheten låg och räntorna höga. Men i dag är skulden låg, kreditvärdigheten hög och realräntan negativ! Det ger möjlighet att Slåsa in kostnaderna för långsiktiga investeringar. Sverige har glidit in i en situation som inte önskats av någon och där en irrationell politik riskerar att skada vårt land. Det är dags att göra om ramverken! DN Debatt, januari 2022
Nya numret av Ekonomisk debatt – de svenska nationalekonomernas tidskrift – ägnas nästan helt åt det förslag till skattereform jag lämnade till ESO i fjol. Förutom en sammanfattning av rapporten från undertecknad publiceras flera recensioner av kompetenta svenska ekonomer. Både ris och ros utdelas. Mycket läsvärt för den som vill sätta sig in i hur komplicerat skattesystemet är. Och själv är jag enormt smickrad över att rapporten får så stor uppmärksamhet av så duktiga opponenter.
År 2020 är slut, år 2021 tar sin början. Uppgiften är att rulla ut vaccin, besegra pandemin – och starta om Sverige. Flera viktiga områden pockar på långsiktiga reformer och strategiskt omtänkande. Det gäller skatter, EU-politiken, elektrifieringen, utbildning och arbetsmarknad, digitalisering – med mera. Här en artikel på DN Debatt nyårsafton 2020 som försöker summera kraven på politiken inför 2021.
