Klas Eklund

De två största partiernas företrädare har under valåret 2014 gett sig in i en tävling om vem som har den största fiskala trovärdigheten. I debatten haglar siffror som påstås visa hur den egna budgeten är ansvarsfull medan motståndarens är ansvarslös. Men den svenska statsbudgeten är i hyggligt skick. Och den kamerala sifferexercisen blockerar, hävdar jag i denna krönika i Fokus, en mycket viktigare diskussion om hur staten borde använda sina fiskala muskler på sikt – vilka utmaningar, löften och hot finns? Vad ska man satsa på? Bör överskottsmålet göras om till ett saldomål? Det är det viktiga frågorna.

En vanlig fråga är om inte maskiner, datorer och robotar tar jobben ifrån oss. Ekonomer brukar vifta sådana farhågor åt sidan. Men under senare tid har oron stigit. Tekniken tar språng och alltfler uppgifter kan mekaniseras och flyttas ut. Här en krönika i Fokus om hur arbetsmarknaden tycks behöva allt längre tid för att hantera utmaningarna och hur allt fler kommer i kläm.
Bland de utrotningshotade arterna finns även ekonomerna. Snart finns ny mjukvara som kan göra lika dåliga prognoser och skriva lika dåliga krönikor som jag – om det nu är någon tröst.

Den 17 februari ordnad TCO en stor Europadag, inför EU-valet senare i vår. Här en inspelning från SvT. Göran Persson talar, med början några minuter in i sändningen, om Europas politiska utmaningar och gör ett passionerat inlägg för fortsatt politiskt samarbete och utvecklad federalism. Efter 46 minuter börjar mitt föredrag – mer krasst och inte lika optimistiskt – om de ekonomiska utmaningarna. Min slutsats är att euron (nog) håller ihop, men till priset av en lång, knagglig väg med svag tillväxt. En mer samordnad expansiv politik och framför allt rejäla reformer för att få den inre marknaden att fungera bättre vore önskvärda.

Bokriskommittén, som jag leder (se posten den 15 oktober 2013), ska i vår lämna konkreta förslag till hur bostadsmarknaden ska reformeras. Men för att veta hur förslagen ska utformas måste vi först vara överens om vart vi ska. Eller, för att citera Hoola Bandoola Band, “Man måste veta vad man önskar sig för att få det man vill ha”.

Därför har kommittén presenterat en “Vision” för hur framtidens bostadsmarknad ska se ut. Den kan läsas här, på Bokriskommitténs hemsida. Den viktiga poängen är att vi vill försöka skapa en bostadsmarknad som dels undanröjer bostadsbristen, dels har betydligt större rörlighet än i dag. Det ska finnas bostäder för alla plånböcker, både hyresrätt, bostadsrätt och ägarlägenheter. Det ska vara möjligt att få till stånd “flyttkedjor” där man byter upp sig utan köer och krångel. Segregationen ska minskas.

I vår ska kommittén presentera konkreta förslag för hur Sverige ska röra sig dithän, Men redan nu står det klart att det krävs omfattande och sammanhängande reformer av byggreglering, kommunala planmonopol, hyressättning, finansiering och skatter. Helst borde politikerna ingå en långsiktig och bred uppgörelse som ligger fast under ett par mandatperioder.

Under senare tid har kritiken varit omfattade mot styrsystemen i den offentliga sektorn. Det som kallas “New Public Management” och som bl.a innefattar kvalitetskontroll, resultatutvärdering och uppdelning utförare-beställare sägs leda till för mycket detaljstyrning, byråkrati och felaktig inriktning av verksamheten. I den förra posten debatterade jag frågan med Maciej Zaremba. Nu har (S)-ledaren Stefan Löfven framfört likartad kritik i DN.

Tillsammans med Steven Kelman, professor i just Public Policy på Harvard och med egna erfarenheter av att ha försökt reformera den amerikanska offentliga verksamheten, har jag som replik på Löfven skrivit en DN Debatt-artikel, som försvarar huvudtankarna i New Public Management. Vi menar att kvalitetskontrol och utvärdering behövs för att prioritera och effektivisera. Däremot finns goda skäl att reformera prissättningen i vården, som i dag domineras av kostnaden för diagnosen men där vårdgivaren borde få ersättning utifrån de resultat som uppnås.

Den legendariske socialministern Gustav Möller sade en gång “Endast det bästa är gott nog åt folket!”. Men om folket verkligen ska få det bästa måste vi kunna avgöra vad som är bra och vad som inte håller måttet. Vi måste kunna styra de gemensamma resurserna till det som fungerar och dra ned på det som inte fungerar.

Det byggs för lite i Sverige. Bostadsbrist råder i många kommuner, främst i storstäderna. Ungdomar utan pengar eller kontakter har svårt att komma in på bostadsmarknaden, inte minst eftersom det saknas vita hyresrätter. Priserna på bostadsrätter drivs upp. Mot denna bakgrund har Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tillsammans med fastighetsägarna Sverige, tillsatt en “Bokriskommitté”, vars uppgift är att komma med konkreta förslag på lösningar. Jag är ordförande.
Här en krönika i Fokus, oktober 2013, om varför hyresregleringen är ett hinder för en väl fungerande bostadsmarknad. Men hur ska den kunna ändras eller avvecklas på ett ansvarsfullt sätt? Detta blir en av kommitténs grannlaga uppgifter. Eventuella läsare av denna blogg är välkomna med råd, kommentarer och rekommendationer.

Under det senaste året har penningpolitiken debatterats flitigt, i Sverige och så gott som hela världen. Finanskrisen har avslöjat brister i det dominerande paradigmet – inflationsmålsstyrning. De flesta är överens om att penningpolitiken måste ta mer hänsyn till finansiell stabiluitet. Men hur ska det ske konkret? Bör inflationsmålet bytas? Hur ska finansiell stabilitet definieras och operationaliseras? Hur ska arbetsuppgifterna fördelas mellan Riksbanken och Finansinspektionen?

Detta debatterade riksbankschefen Stefan Ingves och jag vid Nationalekonomiska föreningens årsmöte i juni 2013. Debatten har nu kommit i tryck i Ekonomisk Debatt. Mitt inlägg finns på sid 78-84. Jag försöker förklara varför vi inte bör byta inflationsmål, varför det är så svårt att operationalisera finnasiell stabilitet och varför jag menar att Riksbanken satt en för hög reporänta det senaste året.

I våras ledde jag en svensk delegation investerare på en lång resa till olje- och gasfält i USA och Kanada, för att lära med om “energirevolutionen” – de nya utvinningsmetoderna där man bryter fossila bränslen med horisontell borrning och söndersprängning av skiffersten. Slutsatsen som redovisas i denna krönika i Fokus  är – kortfattat - att skiffergasen kan spela en positiv roll men att jag av olika skäl är skeptisk till såväl skifferolja som oljesand.

The “Swedish model” – in its renewed and modernised form – is en vogue. Last week I particpated in a debate at the Legatum Institute in London, about lessons learned from the model’s renewal and the financial crisis. I claim the relative success of Sweden today is due to 1) a series of wide-reaching reforms in the 1990s and 2) the universalism of the Swedish system, which helps create trust. However, globalisation and high unemployment are challenges to the cohesion. The debate can be seen here, on Youtube.

Jag tillbringade en del av december 2012 i Peking, där jag deltog i en större konferens om Kina efter ledarskiftet. Några intryck redovisas i denna reseberättelse, med betoning på den ekonomiska politiken. Slutsatsen är att den nya ledningen till en börjar prioriterar kontinuitet, men att reformer av bl.a räntesättningen, de statliga företagen, arbetsmarknaden och rätten att arrendera mark kommer att genomföras med början hösten 2013. Ett avgörande datum är 2017, då majoriteten av medlemmarna i Politbyråns stående utskott – än en gång – faller för åldersstrecket och kan lämna utrymme för yngre och mer reformsinnade.

Den 22 november anordnade Regeringens Framtidskommission ett seminarium i Rosenbad om demografi och urbanisering – och om hur kombinationen av en åldrande befolkning samt fortsatt inflyttning till städerna skärper utmaningarna i glesbygden. Befolkningsunderlaget krymper, och samtidigt växer kraven på de förvärvsarbetande att försörja allt fler äldre. Detta ökar den regeionala sårbarheten.
Seminariet ligger nu på nätet, och länken återfinns här. Jag deltog, såsom medlem av Framtidskommissionen, och hade uppgiften att inleda med ett ekonomperspektiv: Vad driver förändringen och vad kan man göra? Min något trista – men sannolikt realistiska syn – är att optimistiska förslag om turism och besöksnäring bara i undantagsfall är Lösningen med stort L. Den viktigaste uppgiften är att utveckla en regional arbetsmarknad, med pendling, kommunförstoring och samverkan – men man ska vara medveten om att inte heller detta räcker för att rädda all glesbygd. Urbaniseringkrafterna är väldigt starka.
Mitt anförande börjar efter 14 minuter och pågår till 30.30.

Medan media, pr-knuttgar och statsvetarkommentatorer går i spinn över det amerikanska presidentvalet samlas Kinas kommunistiska parti för en kongress där de ska utse nya ledare. I en debattartikel i Expressen i dag hävdar jag att det kinesiska ledarskiftet på lång sikt är viktigare än det amerikanska valet. USA är en demokrati med en president vars makt är inskränkt av media, kongress, domstolar och marknadsekonomin. Kina, däremot, är en enpartistat där partiledningen har näst intill oinskränkt makt. USAs president väljs på fyra år, de kinesiska ledarna sitter troligen i tio. Under den perioden kommer Kina att passera USA som världens största ekonomi. Samtidigt står Kina inför enorma utmaningar – demografi, miljö, ekonomisk strategi, säkerhetspolitik – där vägvalen får enorm global betydelse. Svenska media borde ägna mer kraft och tid att analysera Kina i stället för att granska varje pyttedetalj i de amerikanska kampanjerna.

Jag har i dag (den 26 oktober) deltagit i en debatt om penningpolitiken i DI TV, tillsammans med Ebba Lindsö från DIs skuggdirektion och Urban Bäckström, fd Riksbankschef. Urban tyckte att Riksbanken gör rätt som är försiktig och tar större hänsyn till skuldsättningen. Ebba och jag ville vårda inflationsmålet mer och tyckte att Riksbanken bör sänka.

Diskussionen (som börjar efter 8.59 in i programmet och nås via länken här) är principiellt intressant eftersom den inte bara handlar om räntenivå och inflation. Jag reser frågan om hur olika mål för den ekonomiska politiken bör samsas, vilka instrument som bör användas när och av vem. Min grundinställning är att räntan normalt är ett trubbigt instrument för finansiell stabilitet och att skuldsättning därför främst bör tacklas med andra verktyg, som går mer direkt på problemet.

Som framgick av den förra posten fick jag utmärkelsen “Årets ekonom i Skåne” 2012. Men den fina utbildningen – i styrelsearbete – omvandlade jag till ett stipendium för att någon yngre uppåtsträvande person skulle kunna dra nytta av det. Nu har detta stipendioum utdelats till Luciano Astudillo, f.d riksdagsman, som bl.a arbetar inom Uppstart Malmö för att skapa fler jobb och bryta utanförskap.

Ett nyhetstelegram och motivering finns på här på Rapidus.

Jag har blivit utnämnd till “Årets ekonom i Skåne”. För motivering, se kort artikel i Sydsvenskan. Jättekul, och hedrande, förstås. Men samtidgt lite kluven. Borde inte den här typen av utmärkelse gå till någon yngre, snarare än till en föredetting? Så jag donerade priset (en fin kurs på Ekonomihögskolan) tillbaka til juryn, så att de kan belöna någon med större behov av vidareutbildning. Likväl, det var kul att bli firad. Diplom, mycket folk, trumvirvlar, skumpa och blommar skulle sitta fint varje dag!

PS Gårdshunden Margot, på bild i Sydsvenskan, har nominerat mig till Årets Husse! Det är ännu finare…

I dagens nummer av Dagens Industri (den 3 september) rekommenderar samtliga ledamöter av tidningens s.k Skuggdirektion (däribland jag) en sänkning av reporäntan. Argumenten är enkla och tydliga:

1. Inflationen spås av alla prognosmakare ligga klart under målet 2 procent under överskådlig tid. Konjunkturinstitutet prognosticerar t.o.m en inflation under målet ända till 2017, trots att institutet räknar med två räntesänkningar i höst.
2. Inflationen är mål nummer 1 för Riksbanken; men man har också ett sekundärt mål, nämligen att stötta produktion och sysselsättning, om inte detta går emot inflationsmålet. Så är inte fallet, tvärtom. Arbetslösheten spås ligga långt över det som ekonomerna kallar jämviktsarbetslöshet och den förutspådda tillväxttakten ligger klart under den potentiella. Även detta talar för sänkt ränta.
3. Man skulle kunna tänka sig att under särskilda omständigheter ändå låta bli att sänka, om Sverige vore på väg att bygga upp svåra finansiella obalanser som kräver en tillfälligt högre ränta för att undvika en större krasch längre fram. Men så är inte fallet. Kreditexpansionen avtar och fastighetsmarknaden håller på att svalna.
4. Kronan är stark och bidrar både till låg inflation och svagare tillväxt. Den utgör därmed inte heller något argument för att hålla uppe räntan, på tvärs mot vad inflationsmålet kräver.

Punkt 1 är den viktigaste, och tillsammans med de tre övriga blir argumentationen för räntesänkning stark. Den enda frågan är hur stor sänkningen bör vara. Riksbankens praxis är att ändra med en kvarts procentenhet åt gången. Men eftersom direktionen har dragit fötterna efter sig ligger reporäntan nu ett gott stycke över var den bör vara. Därför voterade Skuggdirektionen enhälligt för en större sänkning, med en halv procentenhet.

Återigen: Den viktigaste argumentet är inflationen. Riksbanken har ett tydligt mål – att hålla inflationen låg och stabil. Under senare tid ar inflationen legat under målet och prognoserna pekar som sagt på fortsatt alltför låg inflation. Underlåter Riksbanken att sänka i det här läget tyder det på att direktionen de facto följer en annan politik och att något annat mål – oklart vilket – styr penningpolitiken.

Den politiska debatten i Sverige handlar just nu mycket om innovationer. Regeringen förbereder en innovationsstrategi, och Socialdemokraterna har föreslagit en “nationell innovationsberedning”. Det är vällovligt. Sverige behöver förnyelse. Framtidens utmaningar radar upp sig – demografi, välfärdens finansiering, tufffare global konkurrens osv. Debatten om innovationer blir dock ofta för snäv; den handlar i alltför hög grad om subventioner till FoU för att storföretag ska kunna ta fram nya, högteknologiska produkter.

Men innovationer är något mycket bredare än så. Det handlar om alla sektorer och alla branscher – inte bara högteknoloi ock varor utan också om tjänster, design, affärmodeller – allt som leder till nya nyttigheter för kunsumenterna. Huvuduppgiften borde därför vara att stimulera hela Sverige att bli mer dynamiskt. För detta krävs att regleringar, upphandling och skatter inte hämmar entreprenörer och tillförsel av riskkapital utan tvärtom driver på och uppmuntrar.

Om detta handlar min nya bok “Ett ramverk för innovationspolitiken”, skriven tillsammans med Pontus Braunerhjelm och Magnus Henrekson (Samhällsförlaget). Vi tre publicerade i samband med att boken kom ut också en debattartikel i SvD, där vi sammanfattar vår argumentation; den kan läsas via länken. Boklanseringen skedde på ett stort seminaerium på Ingenjörsvetenskapsakademien i Stockholm. Opponenterna var förbluffande positiva. I princip alla höll med om att innovationspolitiken bör breddas. Nu återstår att se om så verkligen blir fallet.

Den 25 april deltag jag i en debatt om kapitalismens kris på Ingenjörsvetenskapsakademin IVA. Förutom undertecknad deltog Peter Wolodarski, DNs politiska chefredaktör, och Björn Wahlroos, Sampo och Nordea. Debatten ligger i sin helhet (halvannan timme) på IVAs hemsida och kan beskådas här.

Min tes var att den västliga formen av kapitalism har skördat stora framgångar men att den i sin nuvarande variant ändå behöver reformeras. Om detta var vi alla i princip ense. Men i alla konkreta frågor om hur, var, när och på vilket sätt – där skilde vi oss våldsamt åt. Debatten blev stormig och spretig. “Men det var i alla fall underhållande”, som många sade efteråt…