Klas Eklund

Vintern och våren 2010 kommer jag att arbeta med nästa upplaga av min lärobok ”Vår ekonomi”. Den förra (11e upplagan) är tre år gammal, och mycket har hänt i världsekonomin och Sverige sedan 2007. Två självklara större revideringar måste göras:

1. Den djupa finanskrisen måste ges utrymme, och den aktualiserar också en omvärdering av en del av den ekonomiska politiken. Har centralbankernas inflationsmålspolitik bidragit till krisen? Hur kommer det sig att Keynes återuppstått? I vilken utsträckning bör finansmarknaderna regleras? Vad betyder det att arbetsmarknaden i så hög grad svarat på nedgången med kortade arbetstider och lönesänkningar? Och är den ekonomiska teorin – och dess betoning på väl fungerande finansmarknader – medskyldig till krisen? Allt detta kräver inte bara ett helt nytt kapitel i slutet av boken utan också tyngdpunktsförskjutningar och omskrivningar i en rad andra kapitel i en lärobok som utger sig för vara modern och relevant.

2. Vidare måste miljöfrågan och klimatet ges större utrymme. Sternrapporten kom ut precis när jag jobbade med förra upplagan, därefter kom IPCC:s fjärde syntesrapport – varpå debatten brakade loss på allvar, även bland ekonomer. Här finns mängder av viktiga principiella problem när det gäller avvägningen tillväxt-miljö som fått en otillfredsställande behandling i tidigare upplagor. Här måste nya, konkreta resonemang och illustrationer in, både i avsnitten om samhällsekonomiska kalkyler och i kapitlet om tillväxt.

Utöver dessa större revideringar bör nästa upplaga också utöka analysen av den internationella ekonomin. Del III i boken har haft huvudrubriken ”Den svenska ekonomin”, men vårt lands ekonomi har alltmer integrerats med omvärldens, och detta måste framgå ännu tydligare, särskilt i de allra sista kapitlen.

Och så ska naturligtvis all statistik uppdateras, liksom ekonomporträtten. Inte minst bör den första kvinnliga nobelpristagaren i ekonomi – Elinor Ostrom – inta sin rättmätiga plats bland husgudarna.

Skälet till att jag skriver denna bloggpost är inte bara konsumentupplysning eller reklam. Jag hoppas också på att få in kommentarer av läsare och lärare om vad ni tycker bör ändras. All konstruktiv kritik och alla seriösa förslag välkomnas. Antingen i kommentatorsfältet eller per mail. Anonyma käpphästar undanbedes dock.

Den 9 december avlossade jag äntligen min installationsföreläsning vid Ekonomihögskolan i Lund. Den var ett försök att ge en bred och populärvetenskaplig översikt över finanskrisen. Den kan laddas ned i två versioner; i pdf-format  här (45 sidor) och som YouTube-klipp här (Filmen från föreläsningen är i åtta delar om ca 10 minuter styck och heter Eklund 1, Eklund 2 etc).

Föreläsningen beskriver bakgrunden till krisen - den långa högkonjunkturen, en expansiv politik och excesserna på finansmarknaden. Ekonomerna hade hygglig koll på de båda första faktorerna men de flesta missade den tredje. Därför såg vi inbromsningen under 2007 som naturlig och väntad, men blev - liksom reglerare och politiker - tagna på sängen när den stora kraschen kom hösten 2008. Jag diskuterar också belöningssystemens roll. De drev på otvivelaktigt på utvecklingen, men det går inte att förklara krisen som resultatet av något plötsligt utbrott av bankirers girighet.

Skriften går igenom hur de nya, komplexa värdepapperen fungerade och mekanismerna bakom den snabba smittspridningen, som i sin tur ledde till en global recession. Efter att ha beskrivit de ekonomisk-politiska stimulansåtgärderna blickar jag sedan framåt och försöker dra lärdomar för finansmarknaderna, politikerna, reglerarna och inte minst ekonomerna.

För egen del tycker jag inte att penningpolitiken bör läggas om. En “flexibel inflationsmålspolitik” är fortfarande den bästa strategin; centralbankerna bör givetvis ta hänsyn till tillgångspriserna i sina analyser, men jag avråder från att ha explicita mål för börser och fastighetspriser. De medel som bör användas för att klara finansiell stabilitet är således inte styrräntan utan regleringar som direkt inriktar sig just på stabilitet.

Föreläsningen går igenom olika strategier för tillsyn och reglering. Jag tar bl.a upp svårigheterna att styra komplexa jättebanker och diskuterar  förslagen att klyva banksektorn i “utilities” och “casinos” - en idé som har förtjänster men som antagligen inte är möjligatt genomföra i praktiken. I stället blir det mer traditionella regleringar såsom skärpning av kapitaltäckningskrav, upprättandet av “testamenten”, konsumentskydd mm som kommer att användas.

Sådana ingrepp kan säkert förhindra att nästa kris blir en upprepning av den nyss timade. Men de lär inte förhindra andra kriser, som bryter sig fram via oväntade vägar. Grunden till kriserna ligger nämligen djupt - i människans optimism, vår ovilja att ta förluster, vår benägenhet att filtrera information och i vårt flockbeteende.

Detta är en av lärdomarna för ekonomerna. Teorin om “effektiva marknader” har inte kunnat förklara de ständiga bubblorna och krascherna. Finansvetenskapen måste byggas ut med verktyg som bättre fångar verkligheten. I de avslutande kapitlen av skriften går jag igenom dagens debatter om “tipping points”, “Minsky moments”, “svarta svanar”, “feta svansar” och andra exotiska beteckningar på finansmarknadernas speciella beteende. Allra sist drar jag slutsatsen att ekonomutbildningen bör bli bredare, så att ekonomerna förmår se utanför de egna ramarna.

Trevlig läsning - och jag tar gärna emot kommentarer i kommentatorsfältet från dem som orkar ta sig igenom hela bibban! Dock helst inte från dem som bara är ute efter att anonymt vädra sina egna käpphästar utan att läsa föreläsningen först…

Jag har utnämnts till adjungerad professor i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Det ska bli spännande. Lund är en ärorik akademisk stad, inte minst när det gäller nationalekonomi. Sveriges främste ekonom genom tiderna, Knut Wicksell, verkade där. Universitetet är ett av de största och bredaste i norra Europa. Dessutom är Lund en charmig stad – och institutionen ligger på cykelavstånd hemifrån.

Tjänsten är på deltid, och jag har kvar mitt jobb på SEB som tidigare. Universitetets tanke är att knyta en praktiker till institutionen. Jag ska m.a.o ge studenter inblick i verkligheten – hur den ekonomiska politiken utformas i praktiken, hur finansmarknaden fungerar och vilka effekter globaliseringen har för svenska företag. Jag hoppas också kunna bidra till att konkreta erfarenheter från finanskrisen förs vidare till den akademiska världen. Dessutom ska jag berätta en del om hur arbetet med sustainability konkret ser ut i näringslivet.

För egen del hoppas jag naturligtvis kunna få intellektuell stimulans, förkovra mig teoretiskt – och därmed kunna göra bättre analyser och hålla mer intressanta föredrag.

En traditionsenlig installation ska naturligtvis äga rum, den 9 december kl 16.00 i Crafoordsalen – öppen för studenter och allmänhet. Ämnet för installationsföreläsningen är ”Finanskrisen i teori och praktik”. Där kommer jag att försöka ta ett helikopterperspektiv och förklara både hur krisen växte fram och vad vi måste göra för att undvika nya liknande kriser. Och så ska jag försöka dra slutsatser och lärdomar för penningpolitik, regleringar – och inte minst för ämnet nationalekonomi. Välkomna!

Tillsammans med fem andra ekonomer (Villy Bergström, Harry Flam, Lena Hagman, Cecilia Hermansson och Erik Thedéen) ingår jag i Dagens Industris ”skuggdirektion”. Vi träffas en vecka innan Riksbankens direktion har sina penningpolitiska möten, vi har en diskussion om konjunkturläge och inflationsprognoser och fattar utifrån detta ett penningpolitiskt beslut. Vi gör alltså ingen prognos om vad direktionen kommer att säga eller göra, utan vi gör en egen rekommendation om vad de bör göra.

Icke desto mindre är det slående att vi legat ganska rätt i våra utsagor, i så måtto att Riksbanksdirektionen oftast följt oss i spåren, om än ibland med fördröjning. Vill man, kan man säga att vi legat steget före den riktiga direktionen. Ofta är vi eniga, men när vi är oeniga beror det på att läget är svårt – och i de lägena visar det sig att Riksbankens direktion också oftast är inbördes splittrad.

Vi hade vårt senaste skuggdirektionsmöte förra veckan, publicerat i DI i tisdags, två dagar före Riksbankens beslut. Vi rekommenderade då enhälligt att reporäntan skulle hållas konstant på dagens låga nivå (0,25 procent), men vi var oeniga om när den skulle höjas. Någon förespråkade höjning andra kvartalet 2010, någon fjärde kvartalet, medan de flesta (däribland jag) låg med den första höjningen under tredje kvartalet. Den oenigheten speglades senare i Riksbankens direktion, där några ville gå snabbare och några långsammare.

Splittringen är inte ett dugg märklig; den är en följd av det svåra beslutsläget. Å ena sidan är den svenska ekonomin i lågkonjunktur med extremt låg inflation (just nu deflation) – det talar för låga räntor under en längre period. Å andra sidan stiger huspriserna snabbt och det finns vissa tecken på återhämtning – det talar för en tidigare höjning. För egen del ser jag riskbilden som asymmetrisk. Just nu är risken för svaghet större än risken för inflation och nya bubblor, varför jag tycker det är rätt att vänta länge med en höjning.

Skuggdirektionen skiljde sig dock på en punkt från Riksbankens direktion. Vi tyckte inte att Riksbanken borde förnya de långa reporna (lång utlåning till bankerna till fast låg ränta). Ett skäl är just oenigheten om reporäntan. Den fasta repan är ett sätt att underbygga reporäntebanans trovärdighet, Men om direktionen är splittrad om själva räntebanan, så ger ju inte en lång repa någon extra trovärdighet på den punkten. Riksbanken bestämde sig ändå för ännu en lång repa – men också i detta beslut var de splittrade. Därmed ger inte den långa repan det tillskott av trovärdighet kring räntebanan Riksbanken hoppas på.

Jag kan förstå att Riksbanken vill ta det säkra före det osäkra. Men den extra långa repan gör knappast någon nytta. Den hade de kunnat avstå ifrån. Jag är rätt säker på att det visar sig att skuggdirektionen också här legat steget före.

Sent omsider har Markku Rummukainens, Olle Häggströms och mitt svar på Nils Lundgren och Marian Radetzki publicerats, i Ekonomisk Debatt Nr 6. Jag har redan tidigare, i blogginlägg här nedan från i somras, kritiserat den artikel de skrev i Ekonomisk debatt Nr 5. Då hävdade de att en “Grön fatwa” har utfärdats mot oliktänkande i klimatdebatten. De hävdade också att de - trots avsaknad av naturvetenskaplig kompetens - har förmågan att avgöra huruvida klimatforskningens huvudfåra har fel.

Vår gemensamma artikel bemöter Radetzki/Lundgren både som klimatvetare, klimatekonomer och samhällsdebattörer. Just därför är det en poäng att vår artikel är ett samarbete mellan en ekonom, en klimatforskare och en matematiker/vetenskapsteoretiker. För den som orkar ta sig igenom vår länkade artikel bör framgå att Radetzki/Lundgren gravt bryter mot de regler som bör känneteckna interdisciplnär debatt. Den forskare som verkligen vill gå till storms mot huvdfåran i en annan disciplin bör åtminstone se till att han har ordentligt på fötterna. Det har inte Radetzki och Lundgren. Deras inläsning av klimatfrågan är slarvig, de vet inte hur IPCC fungerar, de exempel de väljer som belägg för sin avvikande uppfattning har redan tidigare bemötts, deras urval och redovisning av källor är märklig, och deras insats i samhällsdebatten destruktiv - i stället för att diskutera vad de som ekonomer kan bidra med för att få till stånd en effektiv klimatpolitik, hoppas de i stället att försöken att nå ett globalt klimatavtal ska sluta i “fiasko”.

Radetzki och Lundgren har inte lyckats finna ett enda nytt argument mot klimatforskningens dominerande uppfattning. I stället hänfaller de till konspirationsteorier: den vetenskapliga processen har havererat, IPCC är korrumperad och media alarmistiska. Politikerna är lurade. Även organ som IMF och seriösa publikationer som Financial Times och The Economist har bedragits av denna sammansvärjning.

I den meningen speglar rubriken på deras artikel -  ”En grön fatwa har utfärdats” - andemeningen i deras argumentation. Men även rubriken visar sig vara missvisande. De har ju fått sin artikel publicerad i den svenska ekonomårens egen ärevördiga tidskrift. Detta trots att den inte innehåller något nytt i sak utan tvärtom är fylld av osaklighet.

Olle, Markku och jag avslutar vårt bemötande med en uppmaning: “Den svenska debatten behöver gå vidare i stället för att fastna på sådant som de facto är avklarat sedan länge.”

Men riktigt så väl blev det inte. Radetzki och Lundgren har skrivit en replik, som kommer i nästa nr av Ekonomisk Debatt - och i numret därefter kommer vår slutreplik. Puh!

Bokmässan är som IKEA en fredag eftermiddag efter löning, men upphöjt i kubik. Trångt, trångt, trångt. Svettigt, varmt. Människor – framför allt kulturbärande damer i medelåldern – som kryssar och trängs mellan förlagsmontrar och seminariesalar. Variationen på utbudet är oändligt. Från serieböcker (Jan Lööf var den mest populäre boksignatören) till de stora förlagens jätteanläggningar, över de smala entusiastförlagens små kuber, till Svenska Kyrkans scen och kokbokshörnet med spis och matlagning.

Själv var jag involverad i en rad events om min klimatbok. På det egna förlagets (Norstedts) scen – mitt på mässgolvet, med packad folkmassa framför. I traditionell föreläsningssal, med powerpointbilder. Och i andra arrangörers montrar, i samtal och intervjuer. Bl.a diskussion med Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen och utfrågning av ETC:s Johan Ehrenberg. Svante ville diskutera möjligheterna till framgång i Köpenhamn, medan Johan var skeptisk till möjligheterna att få till stånd mitt eget favoritrecept, en utvidgad handel med utsläppsrätter. Johan var dessutom nyfiken på varför just min blogg är så flitigt besökt av s.k skeptiker som är arga på mig. Tja, det undrar jag också; jag som är så trevlig J.

Men den mest spännande övningen för min del var diskussionen med ärkebiskop Anders Wejryd, på scenen i den ”internationella” hallen. Kyrkan uppvisar av tradition en imponerande aktivitet under bokmässan, där man givetvis säljer teologisk litteratur, men också organiserar ett späckat program med seminarier och samtal över en brett spektrum av ämnen.

Själv finner jag det både naturligt och lovvärt att kyrkan engagerar sig i klimatfrågan. Denna är ju en fråga om vårt ansvar för livsvillkoren för barn och barnbarn, och klimatpolitiken handlar både om moraliska avvägningar och om krassa penningfrågor. Just detta – pengar och moral i klimatpolitiken – var ämnet för Wejryds och mitt samtal.

Det visade sig att vi var helt eniga om att en global strategi måste gå stegvis, där de rika länderna går före medan de fattiga till en början får understöd och teknisk support, så att de kan minska sina utsläpp längre fram. Fördelningspolitik står i den meningen i centrum för ett globalt avtal. Den fråga där vi något skilde oss åt var synen på hur omfattande de så kallade ”flexibla mekanismerna” i Kyoto-avtalet bör vara när det gäller bördefördelningen mellan i- och u-länder. Wejryd är där mer kritisk än jag. Men vi fann att skillnaderna även på den punkten inte var så stora som i alla fall jag tidigare trott.

Sammantaget blev det en spänstig diskussion – enighet om de stora linjerna men vissa konkreta skillnader i medlen att nå dithän. Tonfallet var sakligt. Och Wejryd är ju en så genomsympatisk person att varje diskussion med honom blir glädjefylld.

Debattstilen i delar av bloggvärlden är i sanning märklig. Jag har i egna inlägg liknat den vid det sektbeteende som fanns i den yttersta vänstern i min ungdom. Det som pågått de senaste veckorna på den här sidan ger syn för sägen.

Se på det gräl som förts under senare tid under min post ”Sektbeteende och ekonomer i klimatdebatten”, den 24 juni. Kommentar nummer 29 av Kim B innehåller ett sakfel. Kim tar inte hänsyn till att vattenånga är den vanligaste växthusgasen; därför blir hans kalkyl över framtida temperaturstegringar alldeles felaktig.

I en normal debatt skulle meningsmotståndaren påpekat felet, Kim skulle ha korrigerat sig och så skulle diskussionen gått vidare, på en högre nivå. Men icke här. Jonas N reagerade i stället med att anställa förhör och utfråga först Kim, därefter Anders E, om de visste vari felet bestod. Tonfallet blev efter hand allt gällare, och diskussionen mellan Jonas och Anders urartade efter ett tag till ren pajkastning.

Det här sättet att debattera har jag stött på förut. På det möte i våras på Briggen Tre kronor som blev upprinnelsen till hela den här sektdebatten ställde Fred G samma sorts fråga, med samma inkvisitoriska tonfall som Jonas: Han ville förhöra mig om jag kände till vattenångans betydelse. Eftersom jag gjorde det, kunde jag direkt ge svar på tal. Men den här gången kunde Kim inte svaret, och resultatet blev detta totalt bisarra förhör i cyberspace (inte på Jonas blogg, nota bene, utan på min!).

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte förstår den här debattstilen. Varför kan inte Jonas nöja sig med att påpeka att Kim hade fel, och därefter konstruktivt försöka föra diskussionen vidare från en ny och högre nivå? Varför kan Kim å sin sida inte klart säga att han hade fel och ska dra lärdom? Varför denna sandlåda?

Jonas måste rimligen förstå att hans kritik mot Kim inte det minsta påverkar sakfrågan – dvs den antropogena uppvärmningens betydelse. Att Kim hade fel i sitt inlägg visar att han inte hade tillräckligt på fötterna. Men det faller inte alls tillbaka på klimatvetenskapen eller dess konsensus. De som kan frågan och som driver den vetenskapliga debatten i litteraturen inkluderar ju vattenångan i sin forskning, i sina modeller och kalkyler. Att anställa förhör på det sätt som Jonas gör är därför bara rent översitteri. Det vittnar inte om en vilja att utveckla diskussionen eller att hjälpa meningsmotståndaren till nya insikter. Nej, Belsebub ska krossas och fördrivas.  

Den här högst obehagliga diskussionen blir därför ytterligare ett belägg för det jag kallat sektbeteendet i klimatdebatten.

Men varför är det här beteendet är så vanligt, just i den här frågan? Varför denna ilska? Varför denna oförsonlighet? Vad säger ni där ute i cyberspace?

Förra veckan deltog jag i ett klimatseminarium i Beijing med ledande kinesiska ekonomer, högt uppsatta partifunktionärer och inbjudna ekonomer från Tyskland och Sverige. Nicholas Stern höll anförande, och själv deltog jag i en panel om klimatpolitik och sysselsättning. Seminariet redovisade ett årslångt samarbete mellan de inblandade – en rad nya studier presenterades – och ska förhoppningsvis också resultera i en slutrapport om kinesisk klimatpolitik, inför Köpenhamn.

Jag kom hem med ett allt överskuggande intryck: Kina är på väg att ta klimatförändringarna på allvar. Det är något nytt och kan få global betydelse. Kina är ju numera världens största utsläppare av koldioxid, och även om utsläppen per capita fortfarande är långt under USA:s nivå, har de nått det globala genomsnittet och är snart ikapp de svenska.

För bara några år sedan sade Kina i officiella sammanhang att klimathotet var något som främst rörde de rika länderna; de hade skapat problemet och det var deras sak att lösa det. Att Kina ändrar strategi och höjer sin ambitionsnivå beror främst på att klimathotet blivit verklighet för den egna befolkningen. Torka i norr skapar stora problem med vattenförsörjningen. Och i söder medför smältande glaciärer i Himalaya risk för översvämningar och bristande dammar – och på sikt brist på färskvatten för hundratals miljoner människor. Till detta kommer naturligtvis tidigare kända hälsoproblem från koleldningen – tusentals döda gruvarbetare i olyckor varje år och miljoner för tidigt döda människor på grund av luftrörsbesvär.

Slutsatsen för de ledande är att Kina måste bli en ”low carbon society”. Hur och i vilket tempo är långt ifrån klart, och hänger delvis på förhandlingarna i Köpenhamn. Men även om Kinas ledare inte når så långt som de skulle vilja i Köpenhamn är jag övertygad om att de inom några år börjar införa skatter på kolförbrukning och att enorma resurser trycks in i forskning om förnybar energi och kärnkraft. Det samma gäller elbilar. På flera av dessa områden är Kina redan världsledande. Informellt talar man om att nästa femårsplan ska bli en ”grön plan”. Och kraften i omläggningen när stats- och partiledningen pekar med hela handen kan – på gott och ont – bli överväldigande.

Just återkommen från en resa till Istanbul – fylld inte bara med seminarier och sifferspäckade powerpoint-presentationer utan också med vackra vyer och rik kultur – ser jag med oro hur förhandlingarna mellan Turkiet och EU om ett framtida turkiskt medlemskap har gått i stå. Det finns en uppenbar risk att frågan inte rör sig en millimeter framåt under det svenska ordförandeskapet.

Det vore beklagligt. EU:s ”mjuka makt” har spelat stor roll för att driva på demokratiseringen och öppningen av Turkiet under senare år. Skeptikernas farhågor att det islamistiska AKP skulle driva landet i fundamentalistisk riktning har kommit på skam. Och nu tycks också kurdfrågan vara på väg att lossna.

De argument som Frankrike, Tyskland och Österrike för fram för att stoppa Turkiet är svaga. Påståendet att Turkiet inte tillhör Europa är geografiskt inkorrekt, eftersom landet gränslar Bosporen - med samma argument skulle för övrigt också Frankrike vara diskvalificerat eftersom Frankrike innefattar utomeuropeiska territorier betydligt längre bort, t.ex i Västindien. Argumentet att landet är muslimskt definierar Europa utifrån religionshistoria (till skillnad från Romfördraget och kriterierna i Köpenhamnsöverenskommelsen) och säger till den stora muslimska minoriteten i Europa att de inte är äkta européer.

Nej, skälet till motståndet mot Turkiet ligger nog inte i de argument som öppet framförs i debatten. Det handlar snarare om outsagd oro för att tyngdpunkten i EU ska glida österut – och om att exploatera islamofobi av inrikespolitiska skäl.

Jag hoppas att kampanjen för att stoppa Turkiet misslyckas. Europa kan bidra till stabilitet i Mellanöstern genom att flytta sin östgräns och hjälpa till att lösa kurdfrågan. Europa kan bidra till förbättrade relationer med moderata och progressiva krafter i islam. Europa behöver alternativ till importen av rysk gas via Ukraina. Och de åldrande länderna i dagens EU behöver dessutom den unga arbetskraft som det växande Turkiet kan erbjuda.

Det svenska ordförandeskapet bör därför fortsätta att driva frågan framåt.

I det nya numret av Ekonomisk Debatt (5/09) går två välkända ekonomer – Nils Lundgren och Marian Radetzki – till storms mot klimatvetenskapen och klimatdebatten. Rubriken på deras artikel är ”En grön fatwa har utfärdats”, och den ger ett hum om tonfall och andemening.

Att de har fel om debattklimatet framgår direkt – de har ju fått en artikel som anklagar den allmänna debatten för likriktning och åsiktsförtryck publicerad i Nationalekonomiska Föreningens ärevördiga tidskrift. Men de har fel också i den underliggande sakfrågan. De påstår sig ha gått igenom den vetenskapliga klimatlitteraturen och därvid kommit fram till att konsensusuppfattningen, såsom den uttrycks i IPCC, har fel. Det finns inget klimathot från människans utsläpp av växthusgaser, och insatser för att begränsa dem blir för dyra.

Om de hade rätt skulle deras artikel vara en vetenskaplig sensation och borde publiceras i någon av de internationellt ledande naturvetenskapliga tidskrifterna. Men den läsare som hoppas på något nydanande blir besviken. Deras artikel innehåller bara upprepningar av redan känd – och tillbakavisad – kritik.

I nästa nummer (6/09), som kommer i slutet av september, skriver jag tillsammans med Markku Rummukainen, en av Sveriges ledande klimatforskare, och Olle Häggström, professor i matematik vid Chalmers, ett gemensamt svar på Radetzki och Lundgren. Jag kan inte föregripa hela artikeln här. Men vår huvudkritik går ut på att Radetzki och Lundgren inte alls behärskar sakfrågan, vare sig som klimatvetare och klimatekonomer.

Deras ”genomgång” av klimatvetenskapen är ytlig och enögd, och vi kommer i vår artikel att redovisa på vilket sätt. Viktigast är att de ger en förvrängd bild av vad klimatvetenskapen egentligen hävdar. Deras egna konkreta ”motargument” – om temperaturen i troposfären, i Europa på medeltiden osv – är dessutom sådant som diskuterats fram och tillbaka i myriader av artiklar och på bloggar de senaste åren och som inte ruckar på slutsatserna från IPCC.

När de uttalar sig som ekonomer avslöjar de att de inte är inlästa på den breda litteraturen om kostnader och diskonteringsränta. När de uppträder som samhällsdebattörer med så dåligt på fötterna i sakfrågan blir de därför oseriösa. Forskare från en samhällsvetenskaplig disciplin bör, om de ska ge sig på att kritisera naturvetare, bemöda sig om att verkligen sätta sig in i grundmaterialet. Det har de båda ekonomerna inte gjort. Att detta leder dem till ansvarslösa slutsatser märks också när de uttalar sig om det kommande klimatmötet i Köpenhamn och hoppas att det ska sluta i ”fiasko” (DN, 23/6 2009).

För egen del tycker jag att deras artikel är märklig. Jag känner både Marian och Nils sedan många år, och räknar dem som vänner. Desto svårare är det att förstå varför de ger sig ut i debatten med så självsäkert tonfall – samtidigt som de avslöjar att de inte läst in sig på sakfrågorna.

Dagens Industris s.k skuggdirektion, där jag ingår, rekommenderar i dag Riksbanken att ligga still på styrräntenivån 0,5 procent men samtidigt binda sig vid den låga räntenivån genom att låna ut till låg fast ränta för ett år framöver.

Det är en okonventionell rekommendation. Bakgrunden är denna:

Sverige är i djup lågkonjunktur. BNP faller kraftigt i år, mer än vad Riksbanken spått. Inflationen blir extremt låg i år och stiger sannolikt bara långsamt de kommande åren. Ett skäl är att den höga arbetslösheten trycker ned lönekostnaderna.

I det läget bör Riksbanken föra en expansiv penningpolitik. Men det är ont om väl fungerande verktyg i verktygslådan.

- Styrräntan är redan nere på 0,5 procent. Egentligen ”borde” räntan sänkas till ca minus 3 procent (enligt olika modeller för räntesättning), men en centralbank kan inte erbjuda räntor under noll.
- Att sänka ytterligare en kvarts procent gör inte mycket nytta, däremot finns en liten men ändock tydlig risk att kreditmarknaden (de dagliga lånen mellan bankerna) fungerar sämre vid räntenivåer så nära noll. I praktiken är därför räntebotten nådd.
- Att medvetet försöka försvaga kronan ytterligare (något som bl.a direktionsledamoten Lars EO Svensson funderat högt kring) är farligt i ett läge med protektionistiska hot och där länder inte bör söka skyffla över sina problem på andra.
- Att köpa statsobligationer för nya pengar (att sätta igång sedelpressarna) är oprövat i modern tid i Sverige, verkningarna är osäkra – och dessutom får Sverige enligt Europafördraget inte använda den metoden.
- Att i stället köpa bostadsobligationer är ingen stor poäng eftersom bostadsmarknaden i vårt land inte är särskilt tillbakatryckt. Tvärtom har bolånemarknaden fungerat väl.

Så inga av de verktyg som brukar diskuteras tycks fungera särskilt väl. Därför rekommenderar vi att Riksbanken prövar ett nytt instrument, nämligen att erbjuda bankerna att låna (utan tak) till reporäntan, dvs 0,5 procent, under en längre period, t.ex ett år. I praktiken erbjuder då Riksbanken banksystemet ett billigt lån till fast ränta. ECB har nyligen lanserat metoden. Man kan se den som att centralbanken också i handling visar att man ämnar hålla fast styrräntan på låg nivå. Kanske det ger större effekt på ränteförväntningarna än att bara i ord ange en framtida låg räntebana.

Men även så blir den allmänna slutsatsen att penningpolitiken inte har särskilt mycket kvar att ge i dag. Jag suckar själv lite uppgivet i DI-artikeln att´”alla vägar antingen är stängda, osäkra eller verkningslösa”.

Mitt förra blogginlägg om sektbeteende i klimatdebatten väckte känslor. Den som orkar kan ta sig igenom den långa raden av kommentarer. Med några läsvärda undantag bekräftar stormen min tes. De som skriver gör det ofta i raseri, de använder invektiv (jag liknas vid både Hitler och Göbbels) och förklarar att jag är okunnig, inkompetent och en charlatan. Det mest fascinerande är att de som skriver på detta sätt själva inte alls ser att de beter sig som sektmedlemmar – vilket gör upplevelsen både kusligare och än mer tydlig.

Men klimatdebatten söker sig även andra och märkliga vägar. I DN igår uttalade sig Nils Lundgren och Marian Radetzki – äldre, välrenommerade ekonomer, som jag personligen känt i många herrans år. Enligt referatet ger de sig in debatten i en kommande artikel i Ekonomisk Debatt – men inte som ekonomer, utan som självutnämnda experter på de naturvetenskapliga grunderna för klimatdebatten. Enligt DN hävdar Nils Lundgren att en ökad halt koldioxid i atmosfären inte medför någon farlig global uppvärmning.

Skulle Lundgrens naturvetenskapliga insikter vara korrekta förtjänar han multipla nobelpris – i fysik, ekonomi samt, givetvis, fredspriset. Detta eftersom hans nya rön vänder upp och ned på klimatforskningens huvudfåra och rimligen måste föranleda den norska priskommittén att annullera det pris som häromåret gick till FN:s klimatpanel IPCC. Dessutom kanske ett extra nobelpris i litteratur vore på sin plats.

För egen del finner jag det häpnadsväckande att mina kolleger på detta sätt vågar tillrättavisa konsensusuppfattningen i en helt annan disciplin. I vanliga fall brukar ekonomer vara djupt skeptiska när teologer, sociologer eller historiker vågar kritisera nationalekonomins centrala teser; utmanarna brukar tillhållas att de inte ska ge sig in på andras jaktmarker. Men någon motsvarande återhållsamhet när det gäller att komplett döma ut en annan disciplin kännetecknar alltså inte Radetzki eller Lundgren.

Därför kritiserar Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster och jag i dag våra kolleger i en kommentar i DN. Fölster understryker osäkerheten i klimatmodellerna – men påpekar att detta innebär att uppvärmningen kan medföra ännu värre konsekvenser än vad klimatforskarna tror. Och jag säger i intervjun: ”Ekonomer blir amatörer när de ger sig in på naturvetenskapliga frågor utan att ha kompetens”.

Men kackar jag då inte i eget bo? Jag har ju själv skrivit en bok om klimatpolitik (”Vårt klimat”, Norstedts 2009) – vilket påpekats av en del kommentatorer på DN:s debattblogg. Nja, i den boken framhåller jag noga att jag inte är någon klimatforskare. Därför väljer jag att i beskrivningen av växthuseffekten utgå från IPCC – även om jag försöker redovisa den kritik som från olika håll riktats mot klimatpanelen. I stället lägger jag krutet där jag tycker att jag som ekonom professionellt kan bidra, nämligen i diskussionen om hur en effektiv klimatpolitik ska utformas.

Som sådan försöker jag också diskutera vad en förhandlingslösning i Köpenhamn borde innehålla. Den ansatsen finner jag mer konstruktiv än Lundgrens och Radetzkis förhoppning att klimatmötet ska sluta i fiasko.

Delar av klimat- och energidebatten påminner mig om vad jag upplevde i min ungdom i den yttersta vänstern. En rad fraktioner bekämpade varandra ursinnigt. Ibland stormade små grupper in på andras möten och predikade motståndarens förtappelse. För en adrenalinstinn 18-åring var det roligt ett tag – men som politisk praktik eller seriöst samtal var det inte föredömligt.

Sedan dess har jag under årtionden levt ett annat liv. De debatter jag deltagit i har varit av en helt annan art än under ungdomsåren. Jag hade nästan glömt hur det var i de puerila påhoppens tid.

Tills för något år sedan, då jag började skriva om miljö och klimat. En bok har det blivit, några artiklar, ett större antal föredrag samt några intervjuer. Plötsligt har jag förstått att sektmentaliteten finns kvar – inte i klimatdebatten som helhet, gudskelov, men i dess ytterkanter.

Här finns nämligen också sekter. Sekter som bekämpar varandra med fradgeskummat raseri. Sekter som drar till sig de mest märkliga individer, några med klart rättshaveristiska drag.

Här finns de som med stort patos hävdar att IPCC är korrumperat och att hypotesen om den globala uppvärmningen är en konspiration. Här finns de som på fullt allvar menar att alla internationella organ som oroar sig för klimatet – såsom IEA, IAEA, WHO och hela alfabetssoppan i övrigt – är korrumperade eller lurade. För att inte tala om hur blåsta alla politiker som vill begränsa utsläppen av växthusgaser är. Da Vinci-Koden eller Sions Vises protokoll kan slänga sig i väggen jämfört med de konspirationsteoretiker som tar till orda i klimatdebatten.

För en som kommer utifrån till ämnet – jag är ekonom och diskuterar främst hur klimatpolitiken ska bli så effektiv som möjligt – ter sig hysterin och hatet såväl fascinerande som obegripligt.

Men jag har börjat vänja mig. Och här om dagen var det nästan lustigt att själv bli utsatt för utsända häcklare. Jag höll ett föredrag just om klimatpolitik på Briggen Tre Kronor i Stockholm. I publiken satt tre kända skeptiker, aktiva i bloggar och ”Stockholmsinitiativet”. Omedelbart när frågestunden inleds, reser sig en av dem upp och frågar med magistral stämma: ”Vet du hur stor del av växthuseffekten som orsakas av koldioxid?”. Ungefär som vore han förhörsledare.

Den märkliga frågan var givetvis rent provokativ. Frågeställaren (Fred Goldberg) trodde väl inte att jag kunde skilja mellan den naturliga och den förhöjda växthuseffekten, ej heller mellan koldioxid och vattenånga – vilket skulle ge honom chansen att förlöjliga mig. Nu förstod jag dock meningen med frågan, varför jag sopade till honom rejält – till hans och hans kamraters förtret men de övriga åhörarnas förnöjelse.

Jag ska dra en tystnadens försonande slöja över de övriga förnekarinläggen. Men den där taktiken – att stövla in på ett möte om ett visst ämne, ställa provokativa frågor utifrån en helt annan politisk dagordning och därigenom försöka kidnappa mötet – det var den som plötsligt fick mig att minnas sektstriderna i yttervänstern för 35 år sedan. Just den taktiken har använts av otäcka grupper också på den yttersta högerkanten – att inte lyssna på meningsmotståndaren utan bara försöka provocera och proklamera att han är förrädare, alternativt korrumperad eller idiot.

Att ta sådana huliganer på allvar är omöjligt. Demokratin kräver ändå att vi tar debatten med dem. Därför måste de bemötas. Men det gäller att göra det på ett sätt som tar så lite tid och energi från sakfrågorna som möjligt. Något som dock är lättare sagt än gjort.

I Dagens Industri rekommenderar jag, som en i “Skuggdirektionen”, att Riksbanken sänker reporäntan så långt möjligt. Argumentationen kan läsas i vårt diskussionprotokoll, publicerat på di.se. I korthet går den ut på att inflationsprognosen för de närmaste åren ligger under Riksbankens mål, liksom inflationsförväntningarna. Dessutom pekar konjunkturbedömningar på en mycket djup lågkonjunktur. Alla argumant talar därmed för lägre ränta.
Faktum är, att räntan skulle behövas sänkas under noll; enligt den s.k Taylorregeln, där räntan sätts för att minimera avvikelserna från inflationsmålet och samtidigt minska svängningarna i den reala ekonomin, skulle reporäntan behöva sänkas till ca minus tre procent!
Men negativa räntor är inte möjliga. Faktum är att inte heller prick noll är lämpligt. Det beror på att bankernas dagliga internhandel med värdepapper bör ha ett litet spann runt centralbankens styrränta. Därför rekommenderade skuggdirektionen att räntan sätts så nära noll som möjligt, vilket i vår tolkning blir 0,25 procent. I praktiken är detta nollränta.
Vi såg också att Riksbanken bör ligga kvar på den när låga nivån åtminstone året ut.
Att döma av kommentarerna på di.se finns många som oroar sig för att den räntan är för låg och på sikt ger nya bubblor och inflation. Och ja, jag medger att sådana risker finns. Men just nu är risken för djup recession och hög arbetslöshet farligare, och därför bör Riksbanken koncentrera sig på den. När konjunkturen så småningom vänder och om/när inflationen återvänder, då måste Riksbanken vara beredd att höja räntan igen. Men där är vi inte i dag.

Häromkvällen såg jag en av de stora hjältarna. Bob Dylan spelade i Malmös nya arena i Hyllie. Ett tight band – tre gitarrister, trummor och klaviatur – på ena sidan scenen och Dylan själv som ringmaster och domptör på andra sidan, iförd cool svart långkavaj och ljusgrå bredbrättad hatt.

Att se Dylan har varit ett vågspel. Han har givit några ökända konserter, där han iförd uppdragen munkkåpa spelat hela föreställningen vänd bort från publiken. Icke så denna afton. Han styrde scenen, ägde den, var ovanligt rörlig; i ”Like a Rolling Stone” uppmanade han till allsång med handrörelser, och i avslutande ”Blowing in the Wind” (Jo, faktiskt!) tog han till publikens hörbara förtjusning en del självironiska danssteg.

Mannen är ett fenomen. Född 1941, med en sångkatalog som ingen nu levande kommer i närheten av, ute på en oändlig turné (gå in på hans hemsida www.bobdylan.com och kolla tempot!) och en ikon för tre generationer. Kan man hoppas på att Akademien nu med en ny ständig sekreterare tar ut tummen och äntligen ger honom Litteraturpriset?

Själv har jag bokstavligen växt upp med honom, från den trulige protestsångaren som var en given idol för den unge tonåringen, över rebellen som skrev obegripliga texter och experimenterade med droger, till den mogne mannens vånda över skilsmässor, religiösa grubblerier – och så småningom den äldre mannens svärta och förlåtelse.

För mig är han den överlägset störste. Svackorna under 70- och 80-talen till trots.

Spellistan i Malmö var lysande. Dylan har flera hundra bra låtar att plocka bland, men den här kvällen koncentrerade han sig på nutid och 60-tal. Flera låtar från ”Modern Times” (2006) och ”Love and Theft” (2001), men de flesta hade han valt ut bland de riktiga klassikerna. Som vanligt gjorde han om dem nästan till oigenkännlighet. Sydsvenskans recensent såg detta dagen därpå som ett sätt att ”återerövra orden”. Nåja, Dylans röst är ibland så raspig att det inte är helt enkelt att höra vad han säger. Den som inte redan kan texten utantill missar garanterat det mesta.

Ändå var det en bra konsert. Han öppnade med ”Maggies Farm” och slutade första setet med ”The Lonesome death of Hattie Carroll”, ”Highway 61” och ”Like a Rolling Stone”, alla med rejält tryck. Några låtar, som ”Spirit on the Water” gjorde han dessutom i avspänt jazztempo. Mest lik originalet var ”Just Like a Woman”.

Något att klaga över? Ja, ljudbilden var lite grötig. Omöjligt att veta huruvida det berodde på arenan, bandet eller ljudanläggningen. Som helhet är jag dock nöjd. Det är alltid en lycka när ungdomens hjältar lever upp till förväntningarna.

I min förra bloggpost varnade jag för de tankar som Lars E O Svensson i Riksbankens direktion fört fram om nytt inflationsmål och om att medvetet försvaga kronan som ett led i penningpolitiken.
Till min glädje kan jag konstatera att resten av Riksbankens direktion tycks dela mina invändningar. I det protokoll från det senaste direktionsmötet som publiceras i dag, tar samtliga övriga direktionsledamöter avstånd från Svenssons idéer. Deras argument är i stort sett de samma som jag använde.
I klartext: Svante Öberg säger att valutamarknadens samband inte är stabila, och att Riksbanken inte bör ägna sig åt att depreciera kronan. Stefan Ingves menar att växelkursinterventioner inte är aktuella. Lars Nyberg säger att sådana inte är så enkla i praktiken. Och Barbro Wickman-Parak hävdar att en övergång till växelkursstyrning vore mycket problematisk.
Därmed torde Svenssons idéer i praktiken vara avförda från dagordningen.
Tack och lov.

Förra veckan höll vice riksbankschef Lars E O Svensson ett anförande om ”Penningpolitik vid nollränta”. Det har inte blivit särskilt uppmärksammat. Kanske uppfattas det som alltför långt från den penningpolitiska verkligheten. Svensson är ju teoretikern par preference i direktionen. Likväl är ett par av hans förslag anmärkningsvärda.

Bakgrunden är att en reporänta på noll kanske inte är tillräcklig som stimulans i en djup ekonomisk kris. Men eftersom räntan inte kan sänkas under noll funderar Svensson över vilka andra metoder som skulle kunna användas när den traditionella räntepolitiken inte räcker till.

• En tänkbar möjlighet, menar han, är att Riksbanken öppnar för att kompensera en alltför låg inflation (alltså under inflationsmålet) med att tillåta en alltför hög (över inflationsmålet) senare. Riksbanken skulle alltså inte längre sträva efter att hålla inflationen vid målet 2 procent år för år utan som ett snitt över en längre period. I stället för ett inflationsmål övergår således Riksbanken till ett mål för inflationsbanan över flera års sikt.
• En annan metod – ”idiotsäker” enligt Svensson – vore att därutöver sätta ett mål för växelkursen. I praktiken skulle Riksbanken medvetet försvaga kronan för att den vägen höja inflationen och inflationsförväntningarna.

Lars Svensson är en av världens främsta penningpolitiska forskare. Jag känner honom personligen, har haft honom som lärare och kollega och har en väldig respekt för honom. Men här tycker jag att han har fel. Ett prisnivåmål (en bana för prisnivån) är, tror jag, extremt svårt att göra trovärdigt i den verkliga världen. Och att medvetet försvaga valutan i en värld av hotande protektionism när alla grannländer brottas med samma problem – att nollränta inte räcker till – är att inbjuda till konkurrensdevalveringar.

Jag är en stark tillskyndare av inflationsmål. Men som ledamot av Dagens Industris ”skuggdirektion” och efter ett antal år med egen praktisk erfarenhet av penningmarknaden ser jag också vissa problem med att publicera räntebanor av den typ som Riksbanken gör i dag; problem som skulle bli oöverstigliga med den typ av nytt inflationsbanemål som Svensson överväger.

I den extrema osäkerhet vi lever i blir räntebanorna på två-tre års sikt vanligen en skrift i vatten, i synnerhet när vi befinner oss vid vändpunkter – se bara hur Riksbankens egna räntebanor svajat väldeliga det senaste året. Att komplicera bilden ytterligare genom att försöka räkna ut hur mycket inflationen om två-tre år måste överstiga 2 procent för att ”kompensera” för en för låg inflation i år – och översätta detta i trovärdiga räntebanor för flera år framöver – låter sig helt enkelt inte göras i den verkliga världen. Tvärtom är risken att detta skulle skapa en stor osäkerhet om vart Riksbanken egentligen är på väg och hur målet ska tolkas. Både hushåll och företag skulle i praktiken få svårare att planera sin ekonomi om inflationsmålet tillåts variera.

Valutamarknaden är om möjligt än mer osäker och volatil än räntemarknaden. Svenssons förslag om att driva upp inflationen via en svagare valuta grundas på ett antaget fixt samband mellan växelkurs och räntedifferenser. Visst, i läroboken finns detta samband (jag återger det själv, i min egen grundbok ”Vår ekonomi”). Men i verkligheten sätts valutakursen utifrån en hel uppsjö av olika, snabbt förbivirvlande faktorer, varav ränteskillnaderna bara är en. I praktiken är inte valutamarknaden så rationell eller långsiktig som Svensson antar.

Däremot hålls den under skarp politisk uppsikt. Den nya amerikanska administrationen har t.ex hävdat att den kinesiska växelkursen hålls ”manipulativt” låg. Euroländerna har under senare år klagat på att euron fått ta en oproportionerligt stor del av bördan då dollarn försvagats, osv. Flera länder med fast kurs mot euron brottas just nu med att klara sin valutapolitik. Att i detta läge – med tilltagande protektionism och under brinnande lågkonjunktur – ensidigt driva en politik för svagare valuta är att leka med elden.

Svensson hävdar i sitt tal att ett växelkursmål inte kan betraktas som en konkurrensdevalvering. Eftersom sambandet mellan räntedifferenser och växelkurs är givet, så är effekterna av ett växelkursmål de samma som när centralbanken använder ränta eller penningmängd, menar han.

Men så rationellt fungerar inte verkligheten. Att sätta ett explicit mål för en ännu svagare valuta – i synnerhet för ett land som Sverige där valutan redan försvagats så kraftigt – skulle av många länder i vår omvärld betraktas som ett försök att vältra över krisbekämpningens kostnader på andra. Det kan utlösa kaskader av konkurrensdevalveringar och protektionism – vilket är det sista världsekonomin behöver.

Riksbanken ska givetvis fundera över vilka penningpolitiska verktyg som kan och bör användas mot deflation och lågkonjunktur. Men ett nytt mål för inflationsbanan över tiden eller ett nytt växelkursmål tillhör inte den arsenal som bör övervägas.

Efter ett årtionde med den gamla hemsidan gör vi ett stort ryck. Ny design, delvis nytt innehåll samt en blogg- och nyhetsfunktion. Nyheterna denna första dag är länkar till “Skuggdirektionens” penningpolitiska diskussion, till hemsidan för min kommande klimatbok, samt en intervju i Veckans Affärer just om boken.
Ett tack till min son Sigge, som lotsat mig igenom cyberspace.
Klas

Jag ingår i Dagens Industris “Skuggdirektion” som ska ge råd till den riktiga riksbanksdirektionen. I dag rekommenderar vi fortsatta räntesänkningar. För den som vill sätta sig i diskussionen, publicerar DI också ett särskilt protokoll från vår diskussion.

Nu finns en webbsida med information om den kommande boken Vårt klimat.